78. Ett brev till Er

Jag har nu skrivit på den här bloggen i snart 3 månader. Det har varit jobbigt och utmanande att sätta ord på alla känslor och öppna upp mig så som jag har gjort. Har gråtit floder av all smärta och sorg som dykt upp. Men det har varit läkande.

Jag har utelämnat en massa, en himla massa. Detta har jag valt att inte ta med då jag vill skydda en del personer i mitt liv som varit och jag vill behålla vissa delar privat då de faktiskt är för starka för att JAG ska klara av att ta med dem i denna blogg…även om det är bara MIG det drabbar om jag berättar. Jag har skrivit under en period i mitt liv då väldigt mycket har hänt. Ni har fått vara med i min vardag som transperson och med mina diagnoser som OCD, Depression, Könsdysfori och …alkoholism.

Jag har berättat naket, utelämnande och ocensurerat…det mesta. Men jag har inte skrivit med förskönande ord det som har varit. Min avsikt har varit att berätta verkligheten så naket och ärligt som möjligt, återge den så som JAG har upplevt den och jag har försökt att undvika värderingsord i mina texter.

Vem är jag då….? Jag hoppas du vet det vid det här laget.

Jag kommer att skriva några fler dagar till. Månaden ut om jag inte får höra annat från ansvariga på 1177.se:s webbportal.

Förhoppningen…ett farligt ord…det höjer upp en till en höjd som kan bli farligt hög om en inte är vaksam. Ju högre höjd, desto högre förhoppning…och då desto hårdare blir markkontakten om en faller. Så min enda förhoppning med detta skrivande på bloggen har varit att kunna nå ut till en enda till människa där ute som kanske känner sig rädd, osäker och behöver finna stöd.

Jag har skrivit naket om missbruken jag har haft, skrivit om min OCD, min depression….och detta gjorde jag medvetet för att belysa att det kan vara en komplicerad tillvaro kring diagnosen Könsdysfori. Självmordsstatistiken hos transpersoner är skrämmande hög jämfört med riket i helhet. Den psykiska hälsan bland transpersoner är ofta jävligt dålig!

Jag har försökt att hålla en röd tråd i bloggen och den röda tråden var tänkt att vara Könsdysfori. Har det framkommit?

Personligen har jag fått en unik möjlighet till att berätta och nå ut. 4200 besökare har det varit på sidan. En bra siffra.

Nu imorgon, så är det återigen dags för mig att bli utskriven från sjukhusets psykiatriska akutavdelning. Jag har varit inlagd på grund av (citerar ett papper jag fått av vårdpersonalen): ”Känner sig nedstämd med hopplöshetskänslor, ångest, suicidtankar- och planer.”. Detta stämmer….eller…stämde…. <3

Imorgon startar då en ny era i mitt liv. Detta är 2:a gången jag blir utskriven från en psykiatrisk akutavdelning och min totalsituation med vårdinsatser och uppslutning av vänner har tagit för mig, oväntade vändningar. Framförallt den att så många relativt nya vänner helt plötsligt magiskt….bara liksom….BAMMM sluter upp bakom mig, omkring mig…håller tag i mig…Jag är överväldigad.

Så imorgon blir det till att möta verkligheten återigen. Jag ramlade ner på min absoluta botten i april och har egentligen inte tagit mig så mycket längre…ännu….men det kommer!

Varma kramar
Milla
<3

6 svar på “78. Ett brev till Er”

  1. Jag läser väldigt långsamt och har inte hunnit läsa allt ännu. Men du har berört mig oerhört djupt. Känner igen mig i mycket. Många tårar har det blivit. Jag är ju själv transkvinna och i början av processen. Det är mindre än ett år sedan jag tänkte köra bilen in i en bergvägg men tog mig på något sätt till jourmottagningen i Alingsås och blev sedan körd till psyk i Borås. Jag fick inte stanna. Många gånger under läsningen har jag bara velat krama dig, hårt och länge. Tack för att du delar med dig så generöst. Ta väl hand om dig! Kram, Frida.

    1. Hej Frida!

      Varmt tack för ditt fina brev <3
      Jag blir rå berörd av det du skriver. Vad hemskt att du inte blev omhändertagen efter att du försökt ta livet av dig 🙁
      Mina tankar är hos dig just nu och jag hoppas verkligen att du får den hjälp som du behöver. INGEN ska behöva gå runt och känna att livet är skit och att den enda utvägen är att ta livet av sig. Att befinna sig i den situationen som människa och levande, kännande individ…är inget annat än rent vidrig. Den situationen dödar och fräter sönder livet inom en.

      Massor av varma kramar till Dig från mig

      1. Jag har lite dåliga erfarenheter av svensk psykvård. Som tur är har jag ett nätverk som aldrig sviker. Det som hände i höstas var märkligt, det gick över ganska snabbt men det var skrämmande att bli så förändrad, i ett slag, att jag inte kände igen mig själv. Jag drabbades också av sån stark social fobi att jag satte mig på toaletten i akutens väntrum och senare på jourmottagningen bad jag att få vänta i ett enskilt rum. Hade aldrig klarat att sitta bland allt folket i väntrummet. Detta hände långt innan jag kommit till insikt om att jag är transsexuell.

        Nu handlar det mest om den oändliga väntan på en trög sjukvård som ska hålla på och ifrågasätta det jag inte har minsta tvivel om, att jag är kvinna och vill korrigera min missbildade kropp. Jag har kanske 20 år kvar att leva, om jag har tur. Jag har inte en massa tid att slösa på ANDRAS synpunkter om HUR jag ska leva min återstående tid. Jag hoppas att vi båda får det vi vill ha så fort som möjligt.

        Stor varm kram till dig, Milla!

      2. Frida.

        Jag lider med dig när jag läser ditt brev. Det berör mig till tårar.
        Jag önskar det fanns något jag kunde göra för att lätta din börda.

        Jag vet om en som vände sig till Stockholm när det drog ut på tiden något rejält i Göteborg. VIPS sade det och hon har nu tagit så stora kliv att hon har spurtat förbi mig med råge.

        Jag ska faktiskt få träffa kirurgen nu på måndag för min första konsultation och det känns så bra. Men jag är inställd på att mina självmordstankar och inläggningar på psyk kommer göra det svårare för mig att få till ett godkännande från sjukhuset om att göra en operation i underlivet. Men jag hoppas ju.

        Varma kramar
        Milla

  2. Fina Milla!

    När jag föreställer mig uppvaknandet från den operationen kan jag bara se ett otroligt lyckorus. Jag har gjort flera operationer och smärtan, narkosen och medicinerna är inga trevliga upplevelser. Men just den gången vet jag (nästan säkert) att glädjen kommer att överskugga allt. Och jag har fått det bekräftat av några som gjort det också. Så dåligt mående borde snarare vara en påskyndande faktor, för något som kan förbättra måendet rejält.

    Jag ska vara med dig i tanken på måndag och sända kraft och böner om att det ska gå bra. Sen får du berätta om lyckoruset så lyfter du mig i min väntan. Sen ska jag ”terrorisera” min läkare också så kanske hon tröttnar och ger mig lite förtur bara för att bli av med mig. 😉

    Kram kram, Frida

    1. Frida…detta känner även jag numera…att jag är beredd på vilken smärta som än kan tänkas komma efter operationen, vilka komplikationer som än kan tänkas komma…ja även döden….för om jag skulle dö på operationsbordet så gör jag det i en resa som jag önskade att få göra av hela mitt hjärta och min själ. Komplikationer och smärta…de går ju över med tiden 🙂 Även kroniska inflammationer borde gå att lära sig leva med. Allt är guld värt så länge som jag slipper leva kvar i den här kroppen som ständigt påminner mig om att jag är i fel kropp.

      Tack för lyckönskningarna. De kan behövas!Jag kommer att skriva om besöket här på bloggen under veckan som kommer nu.

      Varma kramar
      Milla

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.