79. Rädd

Hej igen.

Osäkerhet.

Skakig.

Är mörkret borta?

Försöker pressa mig framåt.

Rädd….

…det är snart dags för samtal igen med överläkaren. Vad kommer att ske? Kommer jag bli utskriven? Kommer jag bli utskriven även om jag uttrycker en stark oro över att bli utskriven? Min magkänsla säger att jag kommer bli utskriven oavsett vad idag. Vad krävs för att få vara kvar? Att självmordslusten är borta eller att en känner sig hyfsat trygg till att möta verkligheten igen utan överhängande risk för mörker igen?

Min magkänsla säger mig det första. Men jag kan ha fel. Jag hoppas att jag har fel. Jag är rädd. Jag behöver mer trygghet. Jag behöver ännu mer skydd. Men jag har ju inte pratat aktivt om självmord på ett par dagar…men det betyder inte att tankarna inte är där.

Jag känner mig skakig. Skakig över att detta mörker har fått ett så starkt grepp om mig. Ett grepp som jag aldrig förr upplevt. Det är skrämmande. Mörkret ligger så djupt. Det går ända in i minsta lilla atom och subatom i mig.

Känner mig ledsen ärligt talat. Det är något som trycker på djupt därinne. Något som egentligen vill fram men som någon annan kraft inom mig trycker tillbaka. Känner mig skör. Ångesten ökar snart.

Skulle så gärna vilja få känna att jag har en liten liten trygghet inom mig innan jag lämnar denna trygga plats.  Kommer jag få denna möjlighet? Vet inte 🙁 Tror inte det 🙁

Men jag förbereder mig på det som jag fruktar mest…att jag idag måste ta klivet ut över den där kanten, avsatsen, och hoppas att vingarna bär.

Tar djupa andetag och försöker lugna ner mig….men kommer på mig med att andas ytligt och snabbt hela tiden.  Står vid avsatsen och är beredd att ta ett kliv rakt ut…mot min egen vilja.

Hoppas det går bra <3