80. Helt slut i själen…IGEN…nedstämd…

Jag vet inte hur jag ska orka skriva klart det här inlägget, men jag känner att jag behöver skriva. Kroppen känns tung som bly, jag har inte ork längre till att bära något tyngre, näsblod kommer lättare, känner att jag är nära på att ramla i golvet varje gång jag reser mig upp…och är så trött i själen att jag knappt orkar skriva. Vill bara blunda, sova…men måste äta också. Har maten klar och ska äta efter detta inlägg.

Det är när jag tar ett par steg åt sidan och betraktar mig själv på avstånd…som det berör mig.

”VAD har du tagit dig igenom….tös…VAD har du tagit dig igenom? Fattar du inte att du SKA vara så här trött nu? FATTAR du inte att du behöver vila nu? Nu får du ta mig tusan sluta vara så hård mot dig själv! NU! Inte imorgon….utan NU!”

Men lyssnar jag? Inte mycket. Detta gör mig så otroligt ledsen att jag ännu inte, trots allt som varit, att jag har så svårt att vara snäll mot mig själv.

VAD ska krävas för att jag ska kunna börja lyssna på mig själv på allvar?

Jag erkänner öppet! Jag BEHÖVER hjälp för att kunna lyssna mer på mig själv, behöver lära mig att vara snäll mot mig själv. Jag har ju inte lärt mig detta i livet. Jag har ju bara lärt mig att prestera, anpassa mig, vara duktig, ha kontroll….suckar tungt nu…

Vet du vad jag VILL? Jag vill kunna vara tankspridd, glömsk, långsam i det jag gör, att skjuta upp saker så inte allt behöver göras med en gång, jag vill kunna bryta mot ”vara-duktig-reglerna”, jag vill vara fri att slarva, jag vill vara fri att göra det som jag mår bra av.

Men varför gör jag inte det då? Jag vet inte. Jag är så rädd för något. Rädd för att något ska hända.

Nu så kämpar jag mot alkoholism. Senast idag så skapade den ett bedrägligt sug inom mig och tack vare att jag går på Antabus så blev det ännu en nykter dag. Ännu en dag med livet i fokus! Jag ser tillbaka på en tid med många år fyllda av sunkighet där jag drack mer än de flesta skulle klara av. Skadade mig själv rejält!

Sedan barnsben har jag känt mig som att jag inte hör hemma i den kropp jag var född med. En känsla som var vag till en början men som blev starkare och starkare efter hand som jag blev äldre. Till slut så blev min kropp mitt fängelse.

OCD:n…denna vidriga åkomma från helvetet…den som nålar fast en i ett tillstånd under flera timmar…ibland flera dygn…fyllt med ÅNGEST…fyllt med död….tomhet…ingenting…vakuum. Ett tillstånd som kan döda!

Depression…trodde jag aldrig att jag hade…men jag har tydligen haft detta längre tid än jag anat. Kanske jag haft det så länge att det kommer ta flera år innan den släpper. Tiden får utvisa. När jag träffar läkarna så verkar de hela tiden tro att jag inte är så illa däran i min psykiska ohälsa än vad jag är. Jag försöker verkligen att framhäva hur den är utan att försköna…men ändå…jaja…skit samma. Det är som det är.

Könsdysforin…ja du…den är nog den jobbigaste biten jag har att tampas med. Den genomsyrar precis hela mig och allt som berör min vardag. Att inte bli respekterad för den människa du känner dig född som…är vidrig! Att inte känna att du får leva ditt liv så som DU vill leva det. Du skadar ingen, hotar ingen, förtrycker ingen, mobbar ingen…men trots det så får du utstå spott och ve i princip varje dag. Har du riktigt jobbigt så kan du bli mordhotad och misshandlad….för att du har gjort brottet att: Vara dig själv utan att på något sätt skadat en annan människa.

Ditt brott är att du föddes!

Sug på DEN ett tag!

…..nu när allt detta har farit genom mina nervbanor ut till fingrarna så som hjärnan har förmedlat det…så ser jag vidden. Vidden av vad jag tagit mig igenom. Sedan 13 års ålder så har min tillvaro handlat om överlevnad! Överlevnad i själen. Först var det överlevnad så jag kunde bryta låsningen från alla miljoners ångestattackar jag haft pga OCD:n. Var det inte det så var det 20 år med ständig panikrädsla för HIV. Var det inte detta så var det pressen från mig själv att prestera inom skola och idrott. Sedan hade vi den ständiga förvirringen över hur jag skulle leva mitt liv så jag kunde känna mig hel. Sedan detta med att anpassa mig ut i fingerspetsarna under dessa årtionden. Till detta kommer alkoholmissbruket och shopoholic-liknande-missbruket….och sedan som ett brev på posten asjobbig depression med självmordsförsök.

Det är när jag ser tillbaka på allt detta som jag inser att jag har aldrig riktigt kunnat starta ett liv där jag får leva i lugn och ro och kunna bygga upp min tillvaro. Min tillvaro har hela tiden raserats ner…gång på gång på gång…

Om du bara ANAR hur mycket jag längtar efter att få känna att mitt liv är mer i lugn och ro. Kanske detta inte går att fixa…kanske är jag av denna personlighet så jag hela tiden hamnar i olika situationer som är intensiva?

Vem ÄR jag isåfall?