81. Hur är det då att leva med Könsdysfori?

Nu har jag skrivit om hur mitt liv har varit ända från barndomen. Jag har berättat om massor av tråkigheter och komplexiteten kring allt som varit.

Men jag har under hela resan haft en plan, ett mål. Det är dit vi nu är på väg till. Jag har under hela den här resan förberett er så att ni nu enklare ska kunna förstå det jag nu ska komma in på. Jag ska försöka fånga essensen i hur JAG upplever att det är att leva som en transkvinna. Om någon frågar mig: ”Hur är det att vara kvinna?” så skulle jag kunna svara att ”Jag vet inte….jag vet bara hur det är att vara jag!”

Men nu ska jag försöka att ta detta till en annan nivå. Jag ska försöka sätta mig in i dig som icke-transperson och ur ditt perspektiv försöka förklara hur jag upplever mitt liv, då jag är medveten om hur jag bryter mot normen, mot en tyst sed som talar om hur jag förväntas uppträda av majoriteten av omgivningen…men gör det inte. Jag gör det inte eftersom jag inte har något val. Leva mitt liv som jag behöver det eller gå under.

Jag är född i en mans kropp. En kropp med grövre benstomme än en kvinnas kropp. Denna grövre benstomme genomsyrar allt i min kropp. Jag får grövre lår, vader, mer utpräglade muskler, större bål, större bröstkorg pga bland annat större revben. Jag får större adamsäppel…ja jag får även större tänder! Större skallben och större händer och fötter.

I denna boning bor det en kvinna som vill kunna känna sig liten och mjuk. Ibland tuff och burdus…men mestadels bara mjuk och nätt.

Här har vi problem Nr 1, THE BIG FAT PROBLEM asså!

När jag ser ner på min kropp så känner jag hur den är så ful. Jag är ju en kvinna och vill inte ha denna manskroppen. Den gör att jag varje gång jag ser mig i spegeln blir missmodig hela tiden. Försöker klämma ihop olika kroppsdelar, gömma vissa…för att min kropp ska bli så som jag vill ha den. Men så fort jag tar bort händerna så kommer den fula kroppen tillbaka. Min kropp är ful för MIG! Tolka mig rätt! Jag tycker inte att ni män är fula och vill ta avstånd från er. NEJ! Jag tycker att MIN kropp är ful då jag är en kvinna inombords. Det är en JÄKLA skillnad!

Men jag har en såååå stark längtan efter att kunna se med mina egna ögon, känna med huden på insidan av mina mjuka händer, hur jag har kvinnliga bröst, en midja och höfter, hur jag har….en vagina….och så möts jag av den otrevliga missformade snoppen. Hatar den.

För att komma till den förändring där min kropp mer och mer blir till en kvinnlig kropp så måste jag underkasta mig livslång medicinering av Östrogen och inledningsvis med testosteronblockerare….med mediciner där vissa är ökända för att ge mörka känslor. Jag måste genomgå år av utredningar och väntan för att få access till öppenvården så jag kan få den vård jag behöver för att bli mer hel som människa. Här pratar vi inte om 3 månaders vårdgaranti….nej här är det åratal av processer. Det är sedan komplicerade operationer med rehabiliteringstid på ca 1 år….i BÄSTA fall! Fullpumpad med smärtstillande och med risk för svåra komplikationer i form av brusten tjocktarm etc….eller kronisk urinvägsinfektion……listan kan göras lång. Detta bara för att kunna få ett genitalt kön som stämmer överrens med min själ. Och som grädden på moset…innan jag får lov att göra dessa förändringar så måste staten ge sitt samtycke och godkänna att jag tillhör kvinnligt kön. Staten äger mitt och ditt kön! Tänk på det du!

Rösten…det är tack och lov en sak som jag kan träna på för att förändra.  Genom att prata mer med munnen och framkanten av huvudet istället för att använda halsen ihop med munnens bakdel…så kan talet bli mjukare och nättare. Och om samma nätta frekvens behöver höjas i tonstyrka så går det att använda sig av magmuskler som tex mellangärdet. Diafragman som rör struphuvudet upp och ner går också att laborera med. Men adamsäpplet kan vara lite stort ibland och då finns det möjligheter att slipa ner utsidan av det till en viss gräns och på så sätt få ner den synliga storleken. En del åker ner till Spanien för att göra feminiserande ansiktskirurgi, som än så länga bara är på forskningsstadiet i Sverige. Men i Spanien så får du pröjsa det själv.

Men detta med att prata med rätt röstläge i alla olika situationer, förberedda som spontana…är inte enkelt. Och gång på gång så avslöjar rösten mig. I de fall då det yttre funkar bra så ställer rösten till det och jag får en rekation från omgivningen och den jag pratar med. Ibland blir dessa reaktioner i form av trakasserier. Hur tror du att detta känns inom mig? Jag upplever mig som att andra ser mig som en clown, som en pajas. Men vad FAN…jag är ju bara JAG! Milla!

Ok…nästa grej då…detta med skor. Skor som är så roligt! Men kan jag ta del av detta ute i samhället under samma villkor som andra kvinnor? Nej! Varför? Av en enda trist liten detalj. Mina fötter behöver skor i storlek 43 ½ – 44. Ute i butikerna på stan så slutar storlekarna i princip ALLTID vid 42. Jag går på stan och ser det ena fina skoparet efter det andra och bara tråååånar efter att kunna prova…men blir grymt påmind av detta faktum att jag inte kan få på mig dessa skor. Detta suger fett!

Istället får jag hålla till godo med vad jag kan hitta på nätet och handla på postorder. Detta spär på känslan av att vara utanför samhället.

Skägg! Detta förhatliga skägg! Tänk dig att känna dig som en kvinna i varje atom av ditt inre och så behöver du dras med ett mörkt, tätt, strävt skägg som växer ut inom 24 timmar. Ett skägg som totalt och fullständigt förstör din yttre fasad av att vilja se mer ut som en kvinna. Skägget är för mig det enskilt absolut viktigaste för mig att bli kvitt. Jag HATAR mitt skägg! Och för att få bort detta så behövs det hormonbehandling i kombination med ljusbehandling. Det går säkert även utan hormonbehandling…men det blir effektivare tillsammans med hormonbehandling.

Kläder då? Inte lika illa där. Där kan jag ha samma storlekar som andra kvinnor. Detta är nog det enda attribut-ämne som faktiskt fungerar även för mig som transperson född i en mans kropp.

Och sen då?

Ja, jag känner mig som en mjuk kvinna inombords och vill inget annat hellre än att bli sedd som Hon, kallad för Hon/Henne och bara få vara Milla! Hemma så anstränger jag mig varje dag oerhört mycket på morgonen för att få fram den kvinna jag är….jag trollar bort min manliga fasad och applicerar en kvinnlig. Jag gör en transformering varje eviga dag. Mitt exoskelett som gör mig tryggare…får mig att må bättre. Ända sedan 2012 började jag denna resa och 2013 tog det full fart med ett stort fett brak! Min längtan över att äntligen få leva mitt liv som JAG tog till slut över allt och vann kampen mot omgivningen.

Kan du då föreställa dig hur det känns att få utstå följande…bara för att du har ansträngt dig ut i det yttersta för att känna dig så fin som kvinna som du bara kan…och verkligen får jobba hårt för att inte bli tagen för en man. Följande saker har jag upplevt under mina 4-5 första år som Milla i öppen och synlig skepnad.

  • Folk hånskrattar åt dig
  • Okända spottar efter dig
  • Fimpar i brevlådan
  • Posten stjäls
  • Spott på din dörr och okända kroppsvätskor på ditt dörrhandtag
  • Din el stängs av via en yttre brytare som sitter utanför din dörr
  • Någon fimpar på din bil
  • Grupper av människor hånskrattar åt dig
  • Det pratas bakom ryggen på dig
  • Du får höra ord som ”sjuk”, ”freak” etc om dig själv
  • Du ser människor stå och titta på dig och de skrattar och fnissar och pekar
  • Du får känna hur någon tar ett smärtsamt hårt grepp högt upp på insidan av ditt lår så du får fula blåmärken stora som en handlata.
  • Du får möta blickar som säger att de vill döda dig
  • Du får möta blickar som säger att de avskyr dig
  • Du blir ifrågasatt i affärer när du ska handla. Expediter tittar på dig med avsmak
  • I telefon så blir du ifrågasatt när du säger ditt namn

Jag har säkert glömt något här men på detta sätt har det fortgått.

Jag upplever mig vara en icke reell människa. Jag upplever mig vara en oönskad varelse som inte har någon äkta identitet. SÅ upplever jag min situation när alla dessa ASJOBBIGA tråkigheter händer mig gång på gång. Men det gör mig ASFÖRABANNAD på samma gång. Just detta är min verklighet! Varför? Jo för att jag har diagnosen Könsdysfori och är tvungen att leva på det sätt som jag gör för att inte gå under totalt och begå självmord.

Men TACK och lov så har jag min underbara familj och mina underbara vänner! Utan er skulle jag inte orka med att leva. <3 <3 <3

Vad är då min dröm som transkvinna, som transsexuell och med diagnosen Könsdysfori?

Den är väldigt enkel. Jag vill kunna leva fritt och bli respekterad som den människa jag är och bara få bli lämnad ifred…precis som DU blir lämnad ifred och respekterad. Men att det ska vara så himla svårt att få till…det är tragiskt. Om en ser till hur det ser ut i världen idag….så är det skrämmande att inse att vi lever i 2000-talet och inte har kommit längre än vad vi gjort.

Jag ser det…men gör du det? Människan är så otroligt primitiv och banal att det är så lätt att manipulera ett svagt hjärta. Är du stark i Ditt hjärta? JAG är det!

 

2 svar på “81. Hur är det då att leva med Könsdysfori?”

  1. Åh, vad jag känner igen mig i din beskrivning av hur det är att leva med könsdysfori. Du beskriver så mitt i prick, detalj efter detalj av hur jag har det.

    Däremot har jag som väl är inte upplevt det mesta av det hån och förföljelser du beskriver. Visst, lite reaktioner och stirrande blickar. Och möjligen lite nedlåtande kommentarer som jag inte förstår tack vare att jag inte kan språket här i Spanien. Men mest möter jag faktiskt vänlighet när jag rör mig ute i samhället här.

    Jag ska dock tillbringa tre månader i Sverige snart och börjar faktiskt känna mig rädd inför det. Är det verkligen så illa i mitt gamla hemland. Och varför är det så, i så fall?

    1. Kära Frida

      Tack för ditt fina brev till mig! Jag blir så glad av att jag lyckas förmedla hur det är att leva med Könsdysfori. Jag tar det som en jättekomplimang när du skriver att du känner igen dig så mycket. Jag har ju aldrig vistats i Spanien öppet som Milla så jag vet inte hur jag skulle ha blivit bemött där.

      Min beskrivning av vad jag har råkat ut för är summeringar under 5.5 år. Detta gör ju att det låter som att det är jättemycket hela tiden…

      Skratt, fniss och jobbiga blickar möter jag dock nästan dagligen. Men det kanske beror på att jag verkligen exponerar mig i olika miljöer där det rör sig mycket människor…plus att mina ögon och öron är på helspänn hela tiden. På jobbet så träffar jag ju en mängd olika människor både innanför och utanför grindarna. Bara en sådan grej som att åka iväg på gemensam lunch någonstans gör att jag kommer i kontakt med en massa olika människor som då kanske inte jobbar på samma företag som mig…och då kan blickarna och fnissen vara framme.

      Men att det skulle vara någon fara för liv och lem pga misshandel och mordhot etc tror jag idag är långt bort för mig. Jag vet om andra som blivit hotade. Men då får en även väga in en massa andra faktorer runtomkring som bygger upp situationen…och bara ta denna situation rakt av och tro att en själv löper samma stora risk…den tror jag är farlig att göra.

      Så Frida…jag tror nog att du kan känna dig trygg här i Sverige och även kunna slappna av. Men var inte förvånad om du får möta en liknande verklighet som mig men då främst ur ett skratt- och fniss-perspektiv.

      KRAM
      Milla

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.