82. Tack!

Jag är idag bara tvungen att skriva detta! Det som har hänt är så stort för mig, så otroligt stort. Nu ska jag försöka återge det som har hänt genoom att sätta mig själv mitt i händelsen istället för som hittills…berättat som om jag ser på den mesta av tiden.

Sitter på den S-formade soffan som är min favoritplats. Smärtan tynger…den känns mörk. Det är kaos. Jag är ledsen.

”helvete…öppenpsyket har glömt av mig…tid till läkare nu först efter att jag har pressat på ordentligt. Det känns surt att de glömt mig. 4 månader har gått utan ett endaste läkande möte. Nej…inte surt…för JÄVLIGT! NÄR ska den där vården sätta fart? Vet inte….och…HUR ska jag orka härda ut tills vården startar och börjar ge resultat? Att gå i terapi har ju gjort mig helt slut periodvis. Hur in i HELVETE ska jag orka???”

Jag tittar ner i golvet och känner mig så miserabelt ynklig och patetisk där jag sitter. Jag ser ner på mig själv.

”Här sitter du din lilla krake. Hahaha…titta på dig…se så ynklig och patetisk du är. RES på dig! KOM IGEN! SKÄRP TILL DIG!”

…ryter jag till mig själv inombords…eller försöker…för det inte fram något alls inom mig. Det gör bara ont. Det är bara mörkt. Öde. Kallt. Kalt.

Reser mig upp och går ut i köket och tar tag i den där vassa kniven….och tycker att det är en ytterst intressant idé att börja skära mig själv på insidan av handleden…där de pulserande artärerna löper. Skär. Bara lite. Långsamt långsamt för att liksom detaljstudera vad som sker. Går ut till soffan igen…sätter mig ner…och fortsätter skära. Kniven är kall, vass och fridfull.

Skriver till en vän på Messenger. Två till och med. Berättar vad som händer….för jag skriker på hjälp egentligen. Säger inte att jag skriker på hjälp men de förstår.

En kort stund senare är ambulansen hemma hos mig och resten vet ni.

Men vad hade nyss hänt? Från den 1:a januari 2013 och de nästkommande 3-4 åren så upplevde jag att jag bara hade väggar att prata med, alkoholen höll mig fången på sitt sätt, flydde på alla tänkbara sätt….för det gjorde så SATANS ONT i mig! Grät varje dag de första 2 åren (2013-2014) och flera dagar i veckan 2015-2016. 2017 började det bli lite lite bättre och nu började en ny bekantskapskrets att formas på mer allvar. Men fortfarande kände jag ett så oerhört stort tomrum i mig. Jag kämpade på för att överleva en dag i taget, hela tiden. Fritidsintressen fick vänta. Orkade inte ta tag i dessa. De hade kommit till att bli lika ansträngande som det nu var att städa och göra andra tråkgrejer (tycker iallafall jag).

Men så….BAMMM! WHAM! SWOOOSH!

Helt plötsligt så fick jag veta att jag hade en grupp på 4 underbara personer som slöt upp bakom mig med en gång. Kort därpå blev denna grupp 6 personer. Så har jag förstått att ordningsföljden var….men alltså…helt ofattbart. SEX personer, sex unika personer som med sina egna erfarenheter, kompetenser och kärlek, slöt sig tillsammans för att stötta mig.

Jag sitter här och är helt tagen. Mitt hjärta det bultar intensivt och en massiv ödmjukhet har haft min själ i besittning ända sedan jag hamnade på sjukhuset.

Ända sedan barnsben så har jag viljat stänga inne mig på mitt rum för det var så mycket enklare där med alla känslor som rusade runt i mig…även på den tiden. Jag undrar verkligen vad som hände när jag var liten. Något måste det varit då det har präglat mig så oerhört starkt ända upp i idag. För mig har ensamheten alltid varit en trygghet….men på senare tid har den blivit till att bli en plåga. Jag känner hur jag börjar längta efter att öppna upp, släppa in och välkomna. Men det är så otroligt svårt att ändra på mina invanda mönster sedan mer än 40 år tillbaka.

BAMMM! Att då ha SEX underbara människor som sluter upp bakom och omkring mig, förutsättningslöst….det är mer än vad jag klarar av att ta in. Jag har gråtit av tacksamhet i min ensamhet när ingen sett. Jag har haft ont i bröstet av omvälvande känslor pga att känna mig så kärleksbombad. Jag blev och är fortfarande lite rädd. Rädd för den stora förändring som nu sker…men samtidigt så känner jag hur det börjar hända något alldeles underbart därinne.

Jag börjar få liv tillbaka. Jag kan känna hur en gnista börjar födas. Den är inte lätt att få igång med tanke på allt det som varit…men den börjar flämta efter mer och mer syre…den där flamman.

Flamman av tro

Flamman av kärlek

Flamman av HOPP!

K, L, P, A, K, L…jag älskar er alla!

Jag måste nypa mig i armen ännu en gång för att inse att det som händer verkligen är verklighet

<3 <3 <3