83. En reflektionsstund…det behövs nu

Hej igen

Under den här tiden har jag egentligen öppnat upp mig fullständigt innifrån och ut. Ni har fått veta saker som jag aldrig hade trott mig med att orka avslöja. Men det har varit en balansgång. Antingen så skriver jag med mig själv på rejäl distans från texten…och när bloggandet är klart så känner jag att jag inte hade gett så mycket som jag önskade.

Eller…så skriver jag så öppet och naket som jag bara mäktar med. Det finns vissa saker och episoder som jag aldrig kommer att skriva om för andra att läsa så här offentligt. Där har jag dragit en gräns. Men jag har berättat så mycket och så många personliga saker som gör att jag idag kan känna mig lite omskakad över vad jag faktiskt har satt ord på.

Men…jag kan känna att jag faktiskt nådde ner till ett sådant djup i mitt inre och delade med mig av det och det känns bara så himla rätt.

Det var min magkänsla som fick styra och så blev det och det blev skitbra!

Häromdagen sent en kväll när jag mådde piss igen och nästan började längta tillbaka till akuten så plockade jag fram ur arkivet en del gamla bilder på mig när jag var under 10 år. De väckte minnen. Jag tittade på dem länge, länge…och jag tyckte mig på så gott som alla bilderna, se en liten flicka under fasaden…men som lärde mig allteftersom tiden gick, att lägga på den där fasaden som var av manlig identitet. Under skalet bodde (och BOR) en kvinna!

Du som har läst hela bloggen….få se om du kan se något i bilderna som jag visar här nedanför.

Tillbakadragen…var ofta tillbakadragen för det var kaos i mitt inre så ofta.

Sprallig…för de stunder då jag väl mådde bra så maxade jag må-bra-känslorna

Julen var alltid spännande och jag minns hur jag hela tiden kände mig så mjuk inombords. Full av förväntan…

Här en bild när jag är utomlands på semester med familjen. Tror det var Venedig. Ser du mappen jag har under vänster arm? Den innehöll en karta över Sverige, några tändstickor, gummiband och annat som kunde vara bra att ha. Detta låter som kanske en charmig grej…men faktum är att detta var ett uttryck för min inre osäkerhet och otrygghet. Detta startade redan i denna unga ålder och jag kämpar med den än idag.

Du minns kanske hon som jag beskrev som gav mig en varm kram på lekskolan när jag slutade där. Jag trodde hon hade en gul klänning…men på bilden här ser jag ju att den är mer röd. <3

Skidåkning började jag med tidigt. Den här veckan som inträffade en gång om året var en av de bästa i hela min tillvaro…för då liksom förändrades alla i familjen. Alla blev så glada och varma och lugna och avslappnade. Det var en underbar vecka som jag hela tiden såg fram emot.

Sover…

Sparkar lite boll…en sport som jag aldrig egentligen gillade…

Nyduschad inför en myskväll hemma. Detta var en stund fylld av kärlek och värme…på samma sätt som  med skidresorna så hände något i familjen under dessa stunder. Jag kunde släppa på fasaden och vara mer bara….jag…

Tror jag fyllde år här…

Blyger…

Nämen…näpen liten snutt…

I denna åldern tyckte jag att blomjord och nyckelpigor smakade gott….mumma… Kryper runt på marken hemma hos mormor och morfar som bodde i Karlskoga, Granstigen. Minns du mina vinterresor till denna adress?

 

Jag i den oerhört sexiga klubbtröjan för orienteringsklubben jag sprang för. Farfar skymtar där bakom.

Jag tror detta var på en sommarsemester utomlands…kanske Rhodos….men här syns det extra tydligt tycker jag…

…att jag i vuxen ålder skulle ha tagit detta steget…

….och detta!

Vad tycker du? Såg du samma som jag?

4 svar på “83. En reflektionsstund…det behövs nu”

  1. Ja! jag kan se det Du ser men framförallt ser jag Milla och det som Du dolt är på väg att bli en stark mjuk kvinna fullt ut!

    1. Hej Klas!

      Tack för ditt fina inlägg. Jag känner själv att Milla är på god väg att ta över kroppen hon föddes i och hon håller som bäst på att terraforma kroppen så den passar hennes själ.

      Kram
      Milla

  2. Ja, jag ser det tydligt. Jag känner sådan sorg och ömhet för dessa små flickor. Flickor i plural ja, för märkligt nog har jag gjort samma resa den senaste veckan eller två. Tittat på barndomsbilder av mig själv och sett denna lilla förvirrade, rädda flickan som inte vågade säga emot när världen sa att hon var pojke. Jag ser samma sak hos oss båda och jag blir mer och mer övertygad om att vi skapades till kvinnor i befruktelseögonblicket. Sen blev vi missbildade av en tillfällig testosteronförgiftning i åttonde veckan och världen bestämde att vi var pojkar/män. Alla ser det kanske inte, men det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga är att de flesta (i vart fall i min omgivning, hoppas och tror i din också) kan acceptera och respektera oss, vare sig de förstår eller ej. Stor kram, Frida.

    1. Kära Frida!

      Det är så kul att läsa dina inlägg. Du beskriver med så målande ord att det nästan går att ta på. Det finns tydligen forskning som pekar på att det finns uppemot 20 olika gener som är kopplade till könsdysfori. Inte konstigt att vi som lever med Könsdysfori upplever det så starkt då och att omvärlden än så länge har mycket kvar att lära om detta.

      KRAM

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.