70. Att möta mörkret, hopplösheten…och…döden

Nej, jag mår inte alls bra idag. Jag mår verkligen skitdåligt.

GUD vad jag hade behövt bli inlagd igår. Men den enda avdelning det fanns plats på var den för missbrukare av olika slag. Jag visste med en gång att min OCD skulle löpa amok om jag hade lagts in där. Jag som i stort sett hela mitt liv varit livrädd för sådant som jag kan förknippa med HIV….dvs sprutor, kanyler, blod…kan ni då gissa hur jag skulle gå på helspänn varje vaken sekund på denna avdelning även om jag VISSTE att personalen har stenkoll på de som är intagna?

Idag då? Vaknade runt kl 8 men jag klarade inte av att gå upp ur sängen förrän klockan var 14. Gick upp…helt tom. Inom mig så fanns det bara….ingenting….en tryckande smärta…ett mörker.

”….när ska jag få vård? Jag behöver hjälpen NU….hjälpen som…jag hoppades få veta mer om för 4 månader sedan….men öppenpsykiatrin glömde bort mig…FAN…jag måste tydligen härda ut en tid till. Jag vet inte om jag orkar.

På jobbet är det så hopplöst. Jag finner ingen väg ut ur det hela. Jag funderar och funderar på vilka arbetsuppgifter jag kan klara av…och på vilket SÄTT jag klarar av att jobba. Jag inser att inte ha en maillåda på datorn skulle göra arbetet mycket enklare. Orkar inte med alla mail som kommer in. Jag orkar ju knappt längre ta bort mail som stör. Känner mig som en skugga av mitt forna jag.

Träningen…det är den ENDA sysselsättning som ger mig lindring….men tyvärr bara för stunden. Den tar inte bort någon smärta alls…den bara gör att jag orkar några timmar till.

Här hemma då? Det är så jobbigt. Mitt hem är fint och jag har allt jag behöver i det materiella….men det är så tomt. För ett halvår sedan minns jag hur jag frågade om det fanns någon som ville komma hem till mig på en fika. Jag skulle bli själaglad om någon ville det. Komma hem till MIG! Inte jag till DEM! Det var en hel del som svarade och det verkade hoppfullt. Men nu ett halvår senare så räknar jag efter hur många det har varit av de som nappade. 0.

Detta har dragit ner mig rätt rejält. Tydligen har jag varit så dålig på att bygga relationer att jag inte har några här uppe som är av högre styrka :-(”

Jag vet att vissa har det jävligt tufft själva och det har jag förståelse för <3 men inte ALLA väl? Är vår värld så tragisk att vi lider så allihopa?

Men tomheten är så tärande…frätande.

Men här uppe idag då? Jag hade gått upp ur sängen vid kl 14….sjönk ner i soffan och bara stirrade på en punkt i golvet. Det var ett stort svart vakuum inuti mig. Som gjorde ONT! Som frätte! …men jag kunde inte…

”…kan inte hitta det som gör så ont. Mina föräldrar lider….det gör mig så ledsen. Min syster är orolig…det gör så ont i mig. Alla vill så gärna lösa problemet. Vilket problem undrar jag uppgivet? Om jag bara kunde SE problemet själv. Tröttheten över att ha kämpat i motvind under så många år nu PLUS 15 tidigare år med att gömma mig själv och misshandla mig själv. När ska jag få den där JÄVLA vården för OCD???? Den förstör mig fullständigt! Jag har haft en OCD sedan 13-14-årsåldern som varit helt klart handikappande för mig. Den har förpestat tillvaron så mycket! 12-14 psykologer har inte sett detta utan det var först på akuten i våras överläkaren såg det. Men jag är så otroligt trött nu. Har tagit mig ur alkoholens starka grepp, tagit mig igenom så mycket trakasserier, slitit som ett djur på jobbet, med bostaden, med träningen…..allt för att försöka få en NORMAL vardag någon förbannad gång och få leva mitt liv som den jag känner mig FÖDD SOM!

…jag är så trött. Att gå igenom vård för OCD kräver ork och kraft av mig. Kraft och ork jag inte har. Depressionen suger energi ur mig också. OCD och Depression går sida vid sida i måendebilden. Om jag ska börja må bättre på allvar så måste jag jobba med BÅDA! Samtidigt klara av Könsdysforin. TACK GUD att alkoholens sug är så mycket mindre idag…..men hur ska jag orka? Jag vill få vila…jag vill få lugn och ro…känna frid…

.…det finns…en väg….ut….känner jag hur en diffus känsla viskar tyst tyst till mig…knappt hörbart. Motvilligt lyssnar jag mer och mer på den. Den rösten är riktigt otäck! Så fruktansvärt skrämmande! …men samtidigt….befriande. Ju mer jag inte orkar slita mig ifrån denna känsla desto starkare blir den….ok…testar att simulera hur det känns att skära av mig pulsådern i handleden. Tog en trubbig glasgrej och bara drog utmed huden med ett tryck….såg framför mig i fantasin hur kniven skär in…hur blodet börjar tränga fram…först lite och sedan mer och mer…hur det börjar rinna utefter handleden…börjar droppa ner på golvet…hur dropparna av blod på golvet blir till en mindre pöl…sen större…större….känner efter ett tag hur jag börjar bli dåsig…NEJ!!!! Jag VILL ju LEVA förbannade röst i mig! SLUTA!!!!

Undrar hur det skulle kännas att sakta tyna bort och somna in pga blodbrist? Nu blir jag rädd på allvar. Men jag vill ju LEVA LEVA LEVA!!!! Jag åker in till psykakuten igen på måndag morgon och ber till högre makter att det har blivit en plats ledig på den avdelning jag hoppades få komma till.

Men…på den tar de bara hand om det mest akuta och i mitt fall är det självmordstankarna. Men det som orsakar självmordstankarna är ju så himla mycket mer komplext….NÄR ska hjälpen jag väntar på börja verka så jag blir BÄTTRE? Fram tills dess så kommer jag ju bara att åka in och ut på denna avdelning….fan….det känns så hopplöst nu….snälla….någon….något….hjälp mig….”

…och nu forsade tårarna fram när jag satt där i soffan. De forsade fram så otroligt kraftigt och intensivt att jag fick svårt att andas. Jag hulkade efter luft. Det droppade tårar ner på golvet och jag bara satt där och hade ont.

Där och då kan jag tala om att möta döden blir rätt lockande. När en sitter mitt i smärtan och finner ingen väg ut. Jag vill leva, leva för alla som bryr sig om mig, leva för min egen skull…men denna smärta…den är så tärande. Jag är ingen evighetsmaskin….utan min ork är begränsad. Jag känner nu hur läskigt svag jag är i själen. Jag kan lova er en sak! Om jag känner på detta sätt även på måndag så sitter jag på psykiatriska kuten på måndag förmiddag och åker inte därifrån oavsett vad!

69. Var tvungen att åka till psykakuten…IGEN! 3:e gången nu!

Sitter nu hemma, nyduschad och kom hem för rätt exakt en timma sedan. Klockan är nu 22.09.

Jag är trött, utmattad, ledsen, sorgsen och uppgiven…men mitt i all denna dystra mörka sinnesstämning så ligger där ett litet frö av hopp som spirar.

Just de här fröna med hopp. Jag BEGRIPER helt enkelt inte varifrån de kommer. Men när det är som mest jävligt och eländigt…när allt hopp kan tyckas vara ute…ja då dyker det upp ett sådant där frö som…när jag väl får känn på det…som sätter igång hela mig och försöker tänka positivt. Försöker förstora upp detta lilla frös känslor till att ta över hela mig och likt solstrålar som tränger in i ett mörkt rum, tränger undan mörkret.

Men jag är trött. Rejält trött. Orkar inte längre fånga dessa frön med samma fokus som jag gjorde förr.

Vad har hänt nu då?

Igår lade jag mig med en känsla av fullständig tomhet, hopplöshet och att INGENTING hade något värde här uppe där jag bor.

I morse när jag vaknade vid 06.30 så var jag helt tom. Klockan ringde 07.00. Var ännu tommare i själen. Var tvungen att försöka hitta gnistan igen. Försökte tvinga mig ur sängen men det GICK bara inte. Jag ville bara somna in för all evighet och aldrig vakna mer…slippa all smärta i livet. Men så kom den där logiken igång i mig och sade att det mörka kommer vara kvar om du slumrar om igen.

Jag klev upp ur sängen 08.45. Mer än 2 timmar tog det för mig att orka tvinga mig upp!

Åkte till Nordhemskliniken för min antabus (vilken jag ALDRIG viker från). Där satt jag och pratade med underbar sköterska i en timma! Tårar kom och uppgivenheten bara tog över hela mig. Men denna timme gjorde gott för mig. Ni som jobbar på Nordhemskliniken – jag ÄLSKAR er! Ni är BÄST!

Men efter detta så skulle jag till jobbet. Var så där jobbigt dyster igen…klarade inte av att lyssna på uppåt-låtar utan det var Petra Marklund igen med albumet Inferno. Passande namn!

Självmordstankarna började komma återigen…scannade av vägkanterna…drömde mig bort till ett tillstånd som var fyllt av frid och harmoni. Döden! Men jag VILL ju leva! En jobbig konflikt mellan dessa två känslor. En ASJOBBIG konflikt!

Väl på jobbet så satte jag mig i samtal med chefen i vårt lilla EMC-labb där ingen var för dagen.

Chefen satte sig ner tillsammans med mig och han var bara tyst och efter ett tag började jag att prata.

”Jag vet inte….” tittade ner i golvet och fingrade med mina händer

”…det är så jobbigt nu. Det är en sådan enorm massiv trötthet som sköljer över mig nu. Jag har aldrig upplevt en sådan trötthet förr.”

var tyst i ett antal sekunder….

”Jag känner mig så maktlös inför vad som händer inom mig. Jag minns tillbaka när jag jobbade på Scania, och ännu tidigare när jag arbetade som konsult på en massa olika uppdrag åt olika företag, hur jag flängde runt i både Sverige och Norge…hur jag höll i EMC-kurser….hur jag här på Volvo cars jobbade superintensivt med våra elhybrider under de 2-3 första åren….och så helt plötsligt….PANG! Vad händer???”

….var tyst en stund

”Jag försöker verkligen ALLT jag kan för att hitta tillbaka, jag tog emot vården som erbjöds för alkoholmissbruket och har nu varit nykter i 14 månader….jag verkligen GASADE mig ur träsket förra sommaren…jobbade något så ofantligt intensivt med allt…ALLT…även renoveringarna hemma….och så nu….PANG…helt slut. När jag ser tillbaka på min prestationsförmåga…hur den har varit….och den kompetens som jag VET att jag än idag besitter….vill så gärna använda den….men så klarar jag inte ens av att läsa en provningsrapport på 4 sidor. Det tar bara TOKSTOPP!”

Nu började det klumpa sig i halsen

”NN…jag försöker vara så öppen jag bara kan med hur jag mår och vad jag känner…jag VILL så gärna komma tillbaka….men….men…vad jag än gör så är det bara stopp….det gör ont i mig och jag är så maktlös inför tröttheten…..

NN….jag vet inte vad jag ska göra….känner mig så maktlös…”

….och där började jag gråta inför chefen.

Denna dagen var kort på jobbet och jag åkte sedan hem. Dyster och med mörka tankar.

NEJ…nu orkar jag inte mer…tänkte jag. Nu kom den där problemlösaren igång i mig. Jag lämnade en nyckel till brevlådan till en granne och tog denna gången med mig nödvändig packning….och åkte in till psykiatriska akuten på Kungälv sjukhus.

Samma underbara bemötande som vanligt….och jag fick prata länge med en sköterska som kände igen mig från sist jag var inlagd. Han såg mycket allvarligt på min berättelse och skulle prata med en läkare. Efter en timma kom denna läkare och tittade till mig och vi pratade en lång stund. Denna unga läkare var en av de som vårdade mig förra gången jag låg inne så det var skönt att träffa ansikten jag kände igen. Efter att denna läkare pratat med sin BAK-jour (eller hur det nu stavas) så återkom han in i rummet.

Tyvärr var det fullsatt på den avdelning jag hoppades få komma till. Men efter samtalet med läkaren så hade jag ändå fyllts av en gnutta hopp igen.

Läkaren var uppenbart upprörd över hur dåligt jag hade blivit bemött på öppenpsykiatrin efter min utskrivning från psykiatriska förra gången…i maj. Jag berättade att min OCD riktigt äter upp all min energi och den har varit jättejobbig…ja rent av vidrig den senaste månaden…ja till och med så vidrig att jag samma dag som jag blev utskriven i maj hamnade i en tvångshandling som varade i 5-6 timmar. Inte vad en behöver nyss utkommen från psykakuten.

Den läkare jag fått tid till nu i slutet av månaden på Öppenpsykiatrin vet han på akuten vem hen är och kommer att jaga denna och förklara allvaret i min situation. Detta gjorde mig glad att höra. Han kommer även ringa på måndag efter lunch och ge återkoppling.

Vi kom överrens om att jag skulle ha helgen hemma men OM det skiter sig så skulle jag komma in igen. Jag själv tyckte denna lösningen var den bästa.

Men nu är jag hemma igen…tom…ledsen…sorgsen….men med det där lilla fröet.

Uttrycket: ”Det krävs att en är frisk för att orka vara sjuk”….stämmer så otroligt bra!

68. Könsdysfori! Utbrändhet? Depression! Utmattningssyndrom? OCD!

Könsdysfori! vet jag om att jag har. Denna diagnos som behövs för att idag få tillgång till allmänvården som transperson. För att få denna diagnos måste en idag ofta vänta länge på att ens själva utredningen ska starta. Efterfrågan och resurser har inte matchat varandra och det var främst efter 2013 när tvånget på sterilisering togs bort från lagtexten, som ansökningarna om att få komma på utredning ökade.

Men för att få vård för att en är transperson, dvs den med hormonbehandling etc, krävs en diagnos. Diagnosen faller under paraplybegreppet Könsdysfori.

Jag vet om unga människor som har väntat i över 2 år och har ännu inte fått påbörja sin utredning. Detta gör ONT i själen hos dem som väntar. De lider ju!

Jag hade tur. Jag fick vänta i ”bara” 6 månader på att min utredning skulle starta. Den gick förhållandevis normalsnabbt. 1 år. Det var till att träffa psykolog, socionom och läkare. Säkert över tusen olika frågor fick jag i olika formulär som skulle besvaras. Jag fick titta på bläckplumpar och berätta vad jag såg. Även kallat Rorschach-test.

Krav på att leva i det identitetsuttryck som en vill närma sig på heltid under en längre tid.

Ens sociala nätverk kartläggs, hur en hanterar olika motgångar i livet, missbrukstendenser, autism, etc etc.

Sedan när en är klar med utredningen och förhoppningsvis blir beviljad start av hormonbehandling så skickas en remiss till sjukhuset. I mitt fall Sahlgrenska. Dit är det också väntetid. Om en vill frysa in ägg/spermier så får en inte påbörja hormonbehandling före detta utan först efteråt. Jag valde att avbryta denna infrysning då jag fick veta att min avkomma var död. Asjobbig dörr att stänga, acceptera och gå vidare från.

Lämna drösvis med blodprover inför hormonbehandlingsstart….och sen när allt verkar OK….boosta Östrogenet och tvärnita med Testosteronet. Asså fy fan för detta med att tvärnita Testosteronet. Det var ta mig tusan asjobbigt!

Och efter en tid…om en känner ett behov för det….ansöka om nytt personnr hos staten. För mig gick det bra. Men det är tur att en är van att brottas med myndigheter…..det tog mig 4 veckor av uthållighet och envishet att uppdatera alla system med mitt nya personnummer….men nu är det fixat. Men för den som inte har denna erfarenhet i hur en ska ringa, prata etc…så kan detta bli en jäkla prövning.

Operationer längre fram. Idag känns eventuella komplikationer som högst OK att få…då alternativet…att leva kvar med en snopp känns outhärdligt. Ni skulle se hur min ser ut nu förresten. Hormonernas omkastning har gjort sitt till och den ser nu ut som en utomjording. Lika bra att kassera den känner jag. ALDRIG att jag har sex mer med den!

Utbrändhet? …vet jag inte om jag har. Men de tecken som jag upplever idag får mig att bli helt orkeslös. Jag känner att all min energi som jag har räcker precis till att få mig ur sängen och få på mig kläderna och bege mig till jobbet. På jobbet är jag helt slut. Klarar inte av att läsa enklare text och att läsa svårare teknisk text är bara att glömma. Jag har alltid varit en högpresterande person och att nu känna mig så handfallen är oerhört obehagligt för mig. Denna trötthet hade jag inte vid denna tidpunkt för att år sedan. Då gick jag på högvarv utan dess like med renoveringar etc….som jag berättade om tidigare i bloggen. Men jag tror att den kraftansamling jag gjorde för att gasa mig ur förfallet…gjorde att jag vann en bättre fysisk hälsa…men det mentala fick sig en fet jäkla smäll!

Depression! vet jag också att jag har. Jag kanske har haft det i 5 års tid….ända sedan sperarationen 1/1-2013? Den kanske rent av började före detta datum. Jag som bara trodde att jag mådde lite dåligt och att allt kommer att ordna sig. Nu har jag gått på Seratoninupptagningshämmare (Sertralin) i 4 månader och det kompakta mörkret som jag haft i mig under alla dessa år verkar äntligen vara på väg att skingras.

Utmattningssyndrom? har jag ingen aning om ifall jag har. Men hösten 2016 så var jag på psykiatriska akuten på Östra sjukhuset och den ignoranta läkaren jag där mötte trodde att jag hade utmattningsdepression. Fick ingen hjälp där…kanske då jag inte hade gjort något självmordsförsök…ännu…

OCD! vet jag att jag har och jag har vetat om att jag har tvångstankar, ångest och tvångshandlingar ända sedan barnsben. Denna OCD går över av sig själv i endast ca 20% av alla fall. Resten behöver professionell vård. Jag hoppas nu få denna vård. Har ÄNTLIGEN fått ett brev i brevlådan med en tid till en läkare på Öppenspsykiatrin. Nu ber jag till högre makter att denna läkare inte förringar min egen upplevelse av OCD:n jag har. Den har förpestat tillvaron i över 30 år nu.

De senaste 5.5 åren efter sperarationen har helt enkelt handlat om överlevnad och den trötthet jag idag upplever gör mig rädd. Fritidsintressen? Jag har helt enkelt inte varit kapabel till att ta tag i detta. Med all denna skit på en och samma gång plus att behöva uthärda trakasserier och ha ork till att jobba på dagarna….det är inte mycket till ork över för att försöka peppa sig med roliga att-göra-saker. Den som inte har varit i denna sits tror jag kan ha svårt för att förstå hur fullständigt OMÖJLIGT det kan vara att göra saker en ÄLSKAR. En ORKAR helt enkelt inte. Punkt!

Men mitt i allt detta så finns det händelser som livar upp mig! Idag kom det fram en tjej på ICA och hon undrade om jag skulle vilja träffa en förälder med sitt barn och berätta hur det kan vara att göra en resa inom utredning och hormonbehandling etc. Med en gång fick jag liv i kroppen. Det är en så underbar känsla när jag märker hur jag kan vara till stöd för andra…om så bara genom att ta en fika. Men jag är vaksam. Jag kommer bara att hjälpa så mycket som jag känner att det ger mig värme tillbaka.

Tyvärr är jag bättre på att stötta andra (de utvalda som jag orkar att stötta) än att stötta mig själv. Idag funderade jag allvarligt på att åka in till akuten igen. Kände mig så trött!

Jag får se hur det känns imorgon.

Men Könsdysfori!…Utbrändhet?…Depression!…Utmattningssyndrom?…och… OCD!….det räcker nu ta mig fan.

67. Att våga följa sin dröm…

Sitter här nu, i mitt hem…inte i min bostad…utan i mitt HEM! Den känslan är obetalbar. Jag tog mitt livs svåraste beslut 2013-01-01 och då tog jag beslutet på känslor av att jag inte duger, att hon förtjänade någon bättre än mig.

Men bara en vecka senare när jag var på väg upp mot Stockholm igen för de sista dagarna på uppdraget på Scania så kände jag så tydligt att jag hade VÅGAT att ta ett steg. Ett STORT steg! Ett steg som kändes oerhört ångestladdat att ta eftersom jag inte visste om detta var rätt väg att gå.

Men i bilen på vägen upp den där januaridagen när marken låg vit av snö…då kom känslorna av att jag hade gjort RÄTT! Jag fylldes av upprymdhet och började längta efter framtiden. Minns så väl känslan som kom på riksväg 40 mellan Ulricehamn och Jönköping. Jag började få sådana vällustkänslor i mig när jag visste att nu finns det INGET som hindrar mig från att leva livet som mig själv fullt ut och inte som någon spelad person. Visst…den delen av Micke som jag visade…den var äkta till stor del…men jag visade ju inte ens HÄLFTEN av mitt sanna jag för den delen var högst oönskad att plocka fram.

Så nu började jag följa min dröm. En dröm som jag faktiskt hade drömt så många nätter, så intensivt under iallafall ett par år. Så fort jag nu hade tagit steget att följa denna dröm…ja då försvann den i princip omedelbart från mina drömmar när jag sov. Detta kändes så magiskt. Även mina drömmar jag haft om nätterna över att ha ett eget mysigt hem….även de försvann när jag fick tillgång till den nya bostaden. Drömmarna försvann visserligen om bostaden men det skulle dröja nästan 5 år innan den kom till att bli ett HEM.

Detta sade mig att då har jag tagit rätt beslut. Något inom mig släppte taget och kände sig fri när jag hade vågat följa denna inre känsla.

Men som ni vet så har resan inte varit smärtfri. Helvete vad mycket skit det har varit på vägen.

Men oavsett vad jag än gick igenom….trackasserier, spott på dörren och dörrhandtaget, gäng som hånar mig på ICA, utskrattad i omklädningsrummet och PÅ gymmet, spottad efter etc….DAGLIGEN under 4.5 år…alkoholmissbruket som höll på att knäcka mig totalt….drack sådana mängder på slutet att det var skrämmande….VARJE dag! Och nu menar jag inte endast en flaska vin. Nej du…det var MYCKET jag drack! Jag HATAR idag den perioden och jag vet så väl hur otroligt förstörd jag blev av detta. Sedan alla psykologsamtal…all smärta och klara av att hantera jobbiga situationer inom familjen….och ännu mer….och att då mitt i allt detta känna en sådan FULLSTÄNDIG övertygelse om vad jag vill hamna i livet….MILLA. Att känna detta och våga ta en dag i taget och göra allt jag kunde för att följa denna stig trots alla otaliga hinder på vägen. För mig är det en sådan upplevelse att ha fått gå igenom detta. Hur drömmar verkligen kan få en människa att uträtta stora stora saker. Om en dröm är genuin, passionerad och stark…då finns det inget i världen som kan stoppa en.

Idag har denna dröm och passionen och lusten över att få vilja uppleva den tagit mig till 14 månaders nykterhet, nya arbetsuppgifter inom mångfald, diskriminering och HBTQAI+. Den har tagit mig till en rejält förbättrad fysisk hälsa och den drev mig till att söka hjälp för mina självmordstankar och även där känner jag hur den nya hjälpen jag får tar mig framåt mot grönare ängar med mer blomster. Den drev mig till att ta tag i hela mitt liv och ge mig själv den ärliga chans som jag visste att jag skulle klara av att ge mig…om jag bara bestämde mig för att varje dag göra något, något, litet för att ta mig i den riktningen…och låta det få ta TID! Den TID det behöver! När en gör små saker, nästan obetydliga, varje dag…om de är ämnade för att ta en mot sitt mål så kommer efter en tid STORA saker och förändringar att ske.

Nu har jag stenhårt försökt att hålla fast vid stigen som leder mot min dröm, min stora dröm i livet…och idag må jag vara så oerhört massivt trött av allt jag tagit mig igenom…men den inre harmoni som jag känner är på väg…den inre friden…det är så magiskt!

Senast jag var lycklig en längre period var runt 6-8 årsåldern. Kanske jag rent av nu efter 40 års kamp kan bli det igen.

Jag tror faktiskt att det kan hända!

Hur kunde detta ske? För mig handlade det om att Låta livet välja och våga säga ja!

(har snott den från Eva Dahlgrens text i låten ”Vem tänder stjärnorna”….den är så jäkla bra!)

<3

66. HJÄLP!

Jag begriper inte vad som sker inom mig. Förra veckan så höll jag ett föredrag på Svenljunga Pride om hur det kan vara att leva som Transperson. Det var en väldigt intresserad skara som var rätt liten…men varje person som jag når ut till är guld värd!

Jag drog ut på tiden med föredraget och höll på i ca 90 minuter. Det kändes avslappnat och fint. Men efteråt fick jag intressant och konstruktiv feedback och inser att jag har format materialet efter det behov jag har haft att bearbeta saker inom mig och ibland var fokuset kanske lite väl mycket på min OCD…men denna satans jävla förbannade OCD…den har förpestat min tillvaro så otroligt mycket under över 30 år….att den är en så smärtsam del i mitt liv att jag på något sätt behöver ha den med i min story för att bygga upp komplexiteten i mitt liv.

Idag har jag tex varit fast i tvångshandlingar i 4 timmar minst….det ÄTER upp mig innifrån.

Igår kom mina kära föräldrar på besök och det var jättetrevligt. Men jag blir så otroligt rörd i hjärtat av att se hur oroliga de är för mig. Jag intygar dem om att de inte har gjort något fel. De har ju endast agerat i kärlek med grundtanke och de har agerat utefter sina egna förmågor och begränsningar. Det finns INGEN att skylla på i detta utan det blev bara fel på vägen mot allas viljor. En människa är en så komplex varelse så att göra precis ALLT rätt är ungefär lika svårt som att navigera rätt till Mars i ett rymdskepp med ögonbindel och landa där utan att ha några instrument till hjälp…bara få ratta för hand och på känn.

Men idag när de åkte…jag begriper inte vad som hände i mig. När vi hade kramats farväl och de åkte iväg i bilen så kom tårarna. De riktigt stockade sig i halsen. Jag var tvungen att gå en sväng inne på en intilliggande kyrkogård för att OCD:n styrde mig och tårarna bara rann. Det var så starkt i mig…men känslan jag hade…jag försökte analysera vad den ville säga mig…men det gick inte att hitta svaret…det gjorde bara så ont.

Jag blev riktigt omskakd av att dessa känslor kom. NÅGOT oerhört jobbigt är det som jag inte bearbetat klart inom mig. Det gjorde verkligen ont på djupet i mig denna gången.

Begav mig efter en stund iväg till gymmet och tränade på Crosstrainer igen. 55 minuter blev det. Trött som tusan var jag efteråt och ledsamheten skingrades. Men denna jäkla slembildning jag har i halsen. Det rinner ner slem från näsan och även kommer till i halsen så jag behöver harkla upp lite slem ofta. Så fort jag sväljer så fastnar det lite grand och behöver harkla igen. Jag känner mig så ofräsch på gymmet där jag svettas och harklar och hostar…men vad ska jag göra? Jag misstänker att det kan vara ett beteendemönster med harklingar som skapar en irritation som sedan blir självunderhållande.

Jag har varit på sjukhuset och testat mina lungor för astma, KOL etc och jag har röntgat lungorna och inget fel hittades. Slemmet har blivit bättre under dessa 14 månader som jag varit fri från alkohol….men det går långsamt. Har haft detta slem i säkert 20 år nu.

Men mina bröst! OJ så de känns fina nu. De växer och jag känner mig så bekväm med att ha dem. Min högsta dröm nu i närtid är att få bort den jäkla skäggväxten för den SKAVER i min själ. Den hör INTE hemma på min kropp.

Jag hade föredrag i tisdags i Svenljunga…och i onsdags så var jag med på en kurs som varade hela dagen på jobbet. Nästa dag, på torsdagen så var jag helt slutkörd och klarade inte av att komma upp ur sängen förrän vid lunchtid. Samma sak på fredagen så jag tog ledigt dessa två dagar.

Med tanke på hur det känns idag så är jag tveksam till om jag är mentalt kapabel till att ta mig till jobbet imorgon. Jag får se hur det känns när jag vaknar. Har insett att jag numera inte klarar av att pressa mig hur mycket jag än vill. Det gör helt enkelt fysiskt ONT i mig när jag gör det.

Under hösten 2016 så trodde läkaren på psykiatriska akuten på Östra sjukhuset att jag hade utmnattningssyndrom…och efter den icke-hjälpen jag fick där så pressade jag mig ända fram till april 2018 då jag hamnade på psykiatriska akuten i Kungälv där jag blev inlagd i 2 veckor och blev där diagnostiserad med depression + OCD. Så…om båda läkarna hade rätt…utmattningssyndrom + depression….inte konstigt om jag är så trött att det gör ont i mig då.

Men som alltid…jag kan bara göra en sak:

  • En dag i taget
  • En sak i taget
  • Det viktigaste först
  • Låt allt få ta den tid det behöver…inte hur snabbt JAG vill att det ska gå

Kram

Kort inlägg i dag…

Hejsan

Jag höll en föreläsning i Svenljunga på deras första pride någonsin i veckan och sedan var det lång kurs på jobbet vilket dränerade mig på energi. Detta plus att jag har haft den där satans OCD:n spökandes. Energin är nu dränerad!

Snart tar mitt tålamod slut på öppenpsykiatrin. De hör ju aldrig av sig med en tid när jag kan träffa överlärkaren så jag ÄNTLIGEN kanske kan komma till Lwerum för att få vård för OCD.

På Kungälv sjukhus så sade de att planen är att jag ska få vård för OCD i tex Lerum.

Men inget händer….patientnämnden nästa? Men resan med hormonerna går bra. Formerna blir mer och mer kvinnliga 🙂

Idag kommer mina kära föräldrar på besök och det ska bli jättekul!

Skriver mer när jag får mer tid och när orken är tillbaka lite mer.

Kram