Det var inte psykiskt

Symtomen på min första tumör började 2009. Vi hade under det året förlorat två barn i mitten av och i slutet av graviditeterna och det var efter den andra som jag började få konstiga närvarobortfall. Det började med ett tryck över halsen och en strålande känsla i vänster arm. Efter ett par sekunder var känslan borta och i början upprepade det sig inte så ofta. Jag blev ganska snabbt gravid igen och denna gång skulle jag övervakas noga på Östra sjukhuset. Nämnde detta för både läkare och kurator vi hade på sjukhuset. Kuratorn var inne på någon form av ångest Jag hade sakta börjat jobba igen och som jag minns det var anfallen inte jobbiga i slutet av graviditeten.

Efter förlossningen av det syskon vi längtat och kämpat för blev anfallen allt tätare och med större påverkan. Nu blev även BVC medvetna om mitt tillstånd och jag kom i kontakt med en kurator på vårdcentralen, en jättebra kvinna. Hon blev tveksam till mina symtom och läkare kopplades in. När jag slutat amma satte de in ångestdämpande medicin vilket inte hjälpte och anfallen blev kraftigare och tätare. Läkaren på vårdcentralen skickade en remiss till en neurolog. När jag äntligen fick komma dit mådde jag rätt dåligt men neurologen hittade inga avvikelser på mig och avfärdade det som psykiskt men sa ”vi kan väl röntga dig”. Skulle även få göra en EEG-undersökning.

Senare samma dag fick jag ett samtal från Kungälvs sjukhus som frågade om jag kunde komma lite senare den dagen. Jag körde från jobbet och utan oro åkte jag in i magnetkameran med huvudet. Hann knappt tillbaka till jobbet innan de ringde och sa att jag skulle komma till neurologen. Ta med anhörig och kör inte bil.

Där fick vi träffade en ny neurolog som konstaterade att jag hade en stor tumör (4x8cm) och att anfallen jag haft var epilepsi. Utan att få åka hem mellan blev det taxi till akuten på Sahlgrenska. Där låg jag på en brits i korridoren ett par timmar innan jag fick komma upp till avdelning, fick direkt epilepsi- och kortisontabletter sedan åkte jag hem.

Kände mig lite upprörd, hur kunde det gå så långt? I övre tonåren hade jag besökt vårdcentralen för problem med huvudvärk, läkaren sa då drick mer koffein och eftersom jag inte hade lärt mig kaffe blev det Cola, tack sjukvården för det beroendet …

Idag har jag alltmer accepterat att jag inte hade tillräcklig tydliga symtom för att skickas till röntgen i ett första skede. Sjukvården kan inte röntga alla med diffusa symtom och tumörens läge i höger tinninglob gjorde att den sakta tog mer och mer utrymme då den delen kallas hjärnans mest onödiga.

Länkar
Intervju med Helena
Magnetkameraundersökning
Hjärntumör
Epilepsi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *