Efter kvällen på akuten hände inte mycket. Dagen efter var jag och maken på Sahlgrenska och neurologavdelningen. Fick veta lite mer om medicinerna jag fått kvällen innan. Nu skulle jag och min tumör diskuteras på en tumörkonferens och vad som skulle ske. Utfallet blev operation och jag skulle bli kallad för att träffa neurokirurgen.
Under denna sega väntan valde jag att jobba halvtid för att få tiden att gå. Efter ca en månad fick jag feber som kom och gick. Började få klåda på kroppen och en dag var febern uppe på 40,5 och jag var lila på kroppen. Ringde till vårdcentralen och vår fantastiska BVC-sköterska som fungerat som kontakt in på vårdcentralen och hela familjens sköterska. Vi fick komma direkt och hon hade fixat en läkartid. Jag hade läkemedelsallergi mot min epilepsimedicin.
Jag fick ligga kvar någon timma där tills den värsta fasen lagt sig och fick ny epilepsimedicin. Sedan var det dags att träffa kirurgen. Ganska snabbt in i samtalet frågade han om jag kunde tänka mig att operera mig vaken. Vet inte vad jag tänkte och han pratade som lugnt och informativt om att jag på detta sätt skulle hjälpa till. Jag tackade ganska snabbt ja. Frågade om han gjort detta förut och det hade då gjorts två liknande operationer i Göteborg och då med assistans av expertis från Norge. Nu var det dags för teamet på Sahlgrenska att göra detta själva. Men att få en operationstid med detta team skulle ta sin tid.
När jag fått den nya medicinen mådde jag ganska bra, inga känningar av epilepsi och kände mig trygg med kirurgen. Tills en fredagskväll ringer två poliser på dörren och berättar att min mamma påträffats avliden i sitt hem. Vi hade inte haft någon kontakt de senaste åren då hon var psykisk sjuk och klarade inte av att hantera förlusten av våra barn. I väntan på operationen skulle det även planeras en begravning i Norrköping och allt vad det innebär. När ens förälder går bort och man är ensambarn är det mycket som måste hanteras.