Operationen i hjärnan

I december var det ”äntligen” dags.
Jag är inte direkt känd för mitt goda tålamod eller min förmåga att vänta. Fick komma till avdelningen och skriva in mig på måndagen för operationsstart tisdag morgon. På måndagskvällen träffade jag narkosläkaren som berättade hur det skulle gå till.

Jag skulle först sövas och sedan väckas när de behövde min hjälp. Mot slutet av operationen gick det dock inte som det skulle. Kirurgerna märker att jag inte kunde röra vänster sida av kroppen, de vet att de inte varit nära det området med sina instrument. De måste hålla sig lugna och inte göra mig orolig eftersom jag hör allt de säger. Man sätter in ett kramplösande medel i blodet även om jag inte tror att de inte är säkra på vad som hänt. Samtidigt måste de fortsätta vara inne i min hjärna eftersom de inte var helt färdiga.

När de vara klara skulle de sätta ihop huvudet igen och nitade ihop skallben och hud med agraffer, kändes som de höll en häftpistol mot mitt sargade huvud och sköt fast agrafferna.

Idag, nu snart fem år efter operationen minns jag inte mycket av den tid jag var vaken men tiden direkt efteråt hade jag ganska klara minnesbilder. Hade nog aldrig känslan av att det var obehagligt eller läskigt.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *