Månad: september 2016

Även om jag har varit medveten om mycket under sjukhusvistelsen så är tidsbegreppet inte solklart. När jag vaknade upp mer ordentligt började jag fundera på.JOBBET! (hur i all världen kunde jag tänka på jobbet som prio 1?) och att jag var tvungen att sjukskriva mig och så vidare. För i min värld blev jag sjuk den 3/1 och nu trodde jag det hade gått en dag, vilket betydde att det var söndag 4/1 när jag vaknade upp (trodde jag).

Ohh … jag måste ringa chefen och berätta att jag inte kommer imorgon, tänkte jag och fick tag i min mobil och lyckades ringa. Vad jag inte visste var att det var den 6/1 och hon hade redan fått information, så hon blev nog lite paff och fundersam över hur många hjärnceller som strukit med i stroken.

Blev smått bekymrad när sambon berättade att han kontaktat min mamma, systrar och pappa och att de var på väg till Göteborg – de 40 mil bort så det lät ju extremt onödigt tyckte jag.

Att jag var så dålig och hade varit nära på att stryka med, det förstod eller ville jag inte kännas vid. Inte heller förstod jag vidden av förlamningen (förnekelse blandat med neglekt-återkommer mer om vad neglekt är längre fram i bloggen).

Orkade knappt tänka en mening utan somnade snabbt om igen och så höll det på. Sambon var ständigt närvarande och försökte aktivera mig, vilket var bra. Dock i den stunden ville jag mest sova och det tog lång tid för mig att svara och tänka. Detta är en dold funktionsnedsättning som man kan få efter en stroke.

Här filmar sambon mig dagen efter jag vaknat upp och är mer talför.

Att vara hjärntrött är en intressant upplevelse, superjobbig och väldigt hindrande i vardagen. För mig kändes det ungefär som att ha blivit barn på nytt.

Ett barn springer runt runt, leker och stensomnar huxflux vart som helst mitt i en aktivitet. Och det gjorde jag med. Mycket med intryck (någon pratade med mig i fem minuter: zzzzz) eller att fundera på något, gjorde mig snabbt extremt trött. Jag har aldrig känt en sån trötthet tidigare i mitt liv. Någon kunde lika gärna smällt till mig så jag tuppat av, lika hastigt blev jag trött.

I nästa inlägg kommer jag reflektera över besökare och märkliga saker som matning, blöjor och annat som jag förknippar med barn och gamla.

 

Som patient

• Äter du någon medicin, har någon annan sjukdom är det viktigt att din anhörig kan få tag i den informationen om det händer något som kräver vård.
• Att vara patient och upplevelsen kring förlopp upplevs olika då vi är olika som människor.
• Man kan hamna i en kris och just nu var jag i chock- helt cool och lugn (förutom när man lekte att jag var en nåldyna) och det medförde dock för mig att jag inte kände mig rädd.
• Det som kändes bäst var känslan av att närmaste anhöriga var hos mig.
• Att de anhöriga tog hand om varandra kändes också bra för mig. Och att mina kollegor och min chef ställde upp på olika sätt och var förstående, helt fantastiskt.

Som personal

• Att bli hörd och sedd som en levande och tänkande människa (även om jag mer såg ut som en halvdöd blekfis) är något som jag upplevde som viktigt. Jag vill kunna påverka vad någon gör med mig. Även om det inte är möjligt att fatta beslut och greppa situationen så är det viktigt att få veta vad som händer (förutsatt att man inte är hysterisk utan kan ta till sig information någorlunda).
• Förståelse, till exempel när jag berättade för personal att jag är så stickrädd. Då vill man få bekräftelse på att de tar det lugnt även om det är akut. Om någon kan hålla ens hand i en sådan stund så känns det bra. Även om jag inte är ett barn så är trygghet en viktig faktor i de flesta människors liv.
• Att hörseln faktiskt är extremt viktig att tänka på. Äldre människor hör sämre och förstår inte latinska termer, men oavsett om patienten ser ut att ha passerat till nästa sfär så kan hen höra dig …
• Berätta för anhöriga vad som händer och om det finns någonstans de kan vända sig för att få mat, samtal eller annat som i den stunden kan vara viktigt.

Som anhörig

• Du kan inte göra mer än att följa med och finnas i närheten samt hålla dig lugn. Om den sjuke äter mediciner är det bra om du kan få tag i medicinlista samt informera sjukvården om den sjuke har någon sjukdom sen tidigare.
• Kontakta andra anhöriga eller viktiga personer. Du kan behöva avlastas och få hjälp av andra i ert nätverk.
• Som anhörig är man den viktigaste personen under denna resa.
• Om du som anhörig känner att du behöver finnas vid den sjukes sida en längre tid kan du ansöka om Närståendepenning
• Kuratorer på sjukhus brukar ha mycket bra information kring olika problem som kan uppstå och hur man kan lösa dem.

Läs mer på 1177.se

Att hamna i kris.
Ekonomiskt stöd när du är sjuk
Stroke
Anhörigstöd

Huvudvärken var fasansfull, fick smärtstillande i alla former men när jag fick en spruta med Ketogan (ett mycket starkt morfinliknande preparat) då trodde jag att slutet var nära. Vi ger det till exempelvis cancerpatienter som är döende och har svåra smärtor. Det är både för- och nackdelar att veta saker om sjukvården.

Jag kan tillägga att det fortfarande gjorde ont trots smärtstillande inte lika men ont …
Snälla människor lade kalla blöta servetter på min panna – underbart. Både att känna mänsklig närhet och att få svalka ner huvudet, som var som en tryckkokare.

Orsaken till den extrema huvudvärken var att blödningen gjorde så att min hjärna började svullna och inte längre fick plats inne i skallen och tryckte mot skallbenet och delar i hjärnan som styr vitala organ. Tydligen är det så att hjärnan svullnar på yngre individer och inte på äldre, var det någon läkare som sa. Det måste betyda att jag är riktigt ung:))
Jag hörde en läkare pratade om att öppna upp skallbenet för att lätta på trycket. Har sett skräckfilmer kring detta så jag var inte överlycklig över tanken.

Min dotter och sambons dotter kom på kvällen den 4/1, ett dygn efter insjuknandet och satt vid sängen. Jag kunde inte kramas, och jag ville ju så gärna trösta dem. Jag var bedrövad av att inte kunna skutta upp och säga att det kommer ordna sig. Jag kunde i detta läge inte tala, jag sluddrade otydligt men dottern berättade senare att jag visade att jag ville hålla henne i handen.

Min sambo hade i detta läge inte sovit eller ätit på länge. Han fick kontakt den 5/1 med min kollega och hennes man. Jag är så otroligt tacksam att de kom och löste av sambon så han fick sova och äta lite. Men då de kom så stod min kvinnliga kollega över mitt ansikte och sa:
– Hej det är jag… och jag har min man med mig.
Jag tänkte: knäppis, det ser jag ju, jag är ju vaken.
Men tydligen så såg jag helt väck ut. Ena ögat hängde och andra ögat stirrade rakt ut.

De satt hos mig och jag la märke till dem och helt plötsligt ringde min mobiltelefon!!!
Vad är det för idiot som stör nu, tänkte jag. Jag funderade och funderade och gjorde en kraftansträngning och sa till mina besökare:
– Vem var det som ringde?
Enligt kollegan så blev de helt chockade: Hon pratar! Sen sa jag inte så mycket mer.

Min dotter kom samma dag och blev glad då någon sköterska berättade att jag skulle överleva. Min hjärna hade slutat att svullna och återgick till normal storlek (i form av en ärthjärna).
Men min hjärna hade glömt den en vänstra kroppshalvan.

Att vakna upp till en helt annan förutsättning, det är något som jag kommer att ta upp i nästa inlägg.

 

Allt gick väldigt snabbt; från att jag insjuknade i hemmet cirka kl.18 den 3/1, till Näl där man försökte lösa upp proppen (kl.19-19.30) och därefter till Sahlgrenska där de började operera runt 23-tiden. Att det fanns personal som kunde utföra trombektomi var fantastiskt.

Jag hamnade på uppvaket vid 01.30. Sambon hade koll på tider eftersom han tog kort och pratade med mina föräldrar och dotter, samt andra som kunde vilja veta om jag var på väg över till ”den andra sidan”.

Själv vaknade jag av och till och minns att jag var törstig, fick då en blöt tuss i munnen, (munvård, det ger vi i vården när man ligger för döden … och jag vill inte dö än … det har jag inte tid med! minns jag att jag tänkte.)

Då jag fick en blödning vid operationen började min hjärna att svullna. Jag vaknade i ett mörkt sjukhusrum och mådde illa, jätteilla.

Då jag ville spy kraxade jag efter sambon, men jag kunde inte gå upp. Jag var instängd av grindarna i sängen.
Någon man svarade:
– Det finns ingen jäkla sambo här.

Jag gav upp och kräktes över sängkanten. Mannen, som låg i en annan sjukhussäng blev bestört och larmade.
– Kom hit hon spyr! Det är JÄTTEÄCKLIGT! tjoade mannen.

Efter det var det ständig kontroll av mina sinnen, ljuskänslighet, känsel och ögon – testet med ögonen ska jag tortera någon med när jag hittar en ovän:) Tänk dig att du vaknar kl 05 efter en vild natt på krogen med alltför många glas av alkohol och att någon tvingar upp dina ögonlock och lyser med ett starkt ljus och fortsätter i x antal timmar var 15:e minut.

Testerna var för att kontrollera om det blev kritiskt då hjärnan hade börjat svullna, inte nog med att jag höll på att dö av en fet propp, nu höll min hjärna på att svullna upp som en ballong.

De akuta behandlingarna

På sjukhuset röntgade de mitt huvud för att se hur läget var. De hittade en stor blodpropp i en av de stora artärerna som försörjer den högra hjärnhalvan. De påbörjade behandling för att lösa upp proppen, men det gick inte. Kanske var den gjord av nåt material från yttre rymden? I vilket fall som helst började personal att prata om ambulanshelikopter.

De var inte kloka! Jag ville inte åka helikopter till Sahlgrenska, det betydde ju att jag var jättesjuk, och det var jag ju inte alls.

Helikoptern var för långt borta så de kom fram till att det gick snabbare med ambulans. Jag stuvades jag in i ambulansen som skulle ta mig och sambon till Sahlgrenska. Vi kom fram kl 22.08, fyratimmar efter insjuknandet (propplösande fick jag venöst på väg ner).

Utlämnad och duschad

Väl nere på Sahlgrenska gick det undan, kan inte avgöra hur många som hjälptes åt att klä av mig. Jag är inte förtjust att vara naken inför andra. Frusit hade jag gjort under hela tiden och försökte inte dö av köld då de flyttade mig till en duschvagn, men varmt vatten är aldrig fel.

Dock blev jag kissnödig mitt i spabehandlingen och ville gå på toaletten, vilket någon kvinna sa inte gick, Jag upprepade ett antal gånger att jag minsann var kissnödig, varpå kvinnan sa: – Du kan väl kissa här? I mina ögon lät det fruktansvärt, men kvinnan fortsatte:
– Du har väl kissat i duschen nån gång?
Hade jag kunnat i det ögonblicket hade jag med glädje kissat på henne. Hon blev märkbart irriterad på mig och ordnade så att jag istället fick en kateter. Då sätter man först bedövningsmedel på toppen på katetern, så det känns inte så mycket att få en sådan. Det är inte min drömbehandling utan jag hade hellre tagit en ryggmassage.

Angående duschen så har jag själv duschat många människor i en sådan anordning men det som var jobbigast för mig i detta utsatta läge, var att det kändes som man befann sig i en fullsatt fotbollsarena och blev duschad av hela fotbollslaget …

Operation

Först skulle man göra en kontraströntgen, en så kallad CT-skalle, på mig. Man sprutar in kontrastvätska i in i pulsådern för att sen ta bilder av det aktuella området för att få kunna se bättre inför operation, vilket också var duschens syfte – att förbereda mig för operation.

Jag var avtrubbad och inte rädd, men då de började hala in instrument via ljumsken på mig med syftet att via pulsåder gå upp till hjärnan och plocka ut proppen blev jag orolig. Jag fick då lugnande medicin och här försvinner jag bort i tid och rum så vissa intryck och händelser under denna operation känner jag bara till tack vare läkare och sambo.

Då de opererade ut proppen gick den sönder i 3 delar, och då de skulle få tag i sista proppdelen så skadades ett litet kärl och orsakade en blödning. Vilket jag skulle få erfara konsekvenserna av inom närmaste tiden. Det berättar jag om i kommande inlägg.

Läs mer om trombektomi.

 

 

 

Den här bloggen skriver jag för att kunna stödja, uppmuntra er som på något sätt har drabbats av stroke. Jag har sett människor när de fått stroke i mitt arbete som undersköterska (allt från ögonblicket då stroken drabbar enskilda individer till att stötta vid rehabilitering). Jag har en mor som drabbats av stroke så jag har också stått som anhörig i detta.
Nu kommer jag dela med mig av min egna galna resa.

Detta är mina upplevelser, intryck och jag förstår att andra kanske inte känner igen sig och jag vill inte förminska strokens förstörande kraft, men kommer mest fokusera på hur jag gått igenom, och fortfarande går igenom en jäkla jobbig resa.

Insjuknandet
Det var som vilken dag som helst, ingen förvarning om att vårt liv som familj skulle hamna i en nära döden upplevelse. Jag och min sambo hade varit och hämtat en garderob och höll på att bära in den. Vältränad och relativt stark för att vara tjej, hjälptes vi åt att bära in delarna. Det var kallt och jag värmde mig i någon minut inomhus.
När jag kom ut till sambon och sa jag att vi kan bära in nästa del, tittade han på mig som om jag vore nån rymdvarelse och frågade:
– Har du druckit?
Jag surnade till och sa något mer men sambon sa:
– Det är nåt fel på dig, hör du inte hur du låter? Vi går in och ringer 112.

För att bevara husfriden följde jag med in även om jag i mitt stilla sinne tänkte att han hade fel. Väl inne satte han mig i hallen och ringde 112 och sa:
– Jag tror min sambo fått en stroke.
STROKE!!?? tänkte jag. Nu hade det brunnit totalt i någons hjärna, jag jobbar ju i vården och vet minsann att det faktiskt drabbar 70-100 åringar, inte en 38-åring som tränar regelbundet.
Han rabblade på och de skickade ambulans.

Under tiden (40 min) som vi väntade, kände jag hur det pirrade i mitt vänstra ben och det blev nertyngt av något – jag trodde det var en massa tunga kläder som sambon lagt på mitt ben så jag inte skulle gå iväg. Jag kände att jag började bli förlamad mer och mer. Sambon satt hos mig hela tiden När ambulanspersonalen kom gjorde de några tester på mig som jag tydligen inte klarade. Själv var jag bombsäker på att jag gjorde allt felfritt.

Färd mot sjukhuset
Det blev blåljus till sjukhuset med sambon efter i bil. Under resan fick jag ett krampanfall liknande epilepsi, men jag uppfattade inte några skakningar, utan tyckte att det var helt onödigt att åka ambulans. Dock uppfattade jag att den ”elaka” ambulansmannen spänt fast mitt vänstra ben stenhårt, och det klargjorde jag klart för honom (förmodligen gick det nog knappt förstå mitt tal då jag sluddrade).

Jag var ingen vidare tacksam patient. Jag lyckades dessutom att ta bort nålen han hade satt i min arm. Jag är nämligen löjligt stickrädd.

Lär dig symtomen på stroke-gör AKUT-testet