Dagen då mitt liv förändrades

Den här bloggen skriver jag för att kunna stödja, uppmuntra er som på något sätt har drabbats av stroke. Jag har sett människor när de fått stroke i mitt arbete som undersköterska (allt från ögonblicket då stroken drabbar enskilda individer till att stötta vid rehabilitering). Jag har en mor som drabbats av stroke så jag har också stått som anhörig i detta.
Nu kommer jag dela med mig av min egna galna resa.

Detta är mina upplevelser, intryck och jag förstår att andra kanske inte känner igen sig och jag vill inte förminska strokens förstörande kraft, men kommer mest fokusera på hur jag gått igenom, och fortfarande går igenom en jäkla jobbig resa.

Insjuknandet
Det var som vilken dag som helst, ingen förvarning om att vårt liv som familj skulle hamna i en nära döden upplevelse. Jag och min sambo hade varit och hämtat en garderob och höll på att bära in den. Vältränad och relativt stark för att vara tjej, hjälptes vi åt att bära in delarna. Det var kallt och jag värmde mig i någon minut inomhus.
När jag kom ut till sambon och sa jag att vi kan bära in nästa del, tittade han på mig som om jag vore nån rymdvarelse och frågade:
– Har du druckit?
Jag surnade till och sa något mer men sambon sa:
– Det är nåt fel på dig, hör du inte hur du låter? Vi går in och ringer 112.

För att bevara husfriden följde jag med in även om jag i mitt stilla sinne tänkte att han hade fel. Väl inne satte han mig i hallen och ringde 112 och sa:
– Jag tror min sambo fått en stroke.
STROKE!!?? tänkte jag. Nu hade det brunnit totalt i någons hjärna, jag jobbar ju i vården och vet minsann att det faktiskt drabbar 70-100 åringar, inte en 38-åring som tränar regelbundet.
Han rabblade på och de skickade ambulans.

Under tiden (40 min) som vi väntade, kände jag hur det pirrade i mitt vänstra ben och det blev nertyngt av något – jag trodde det var en massa tunga kläder som sambon lagt på mitt ben så jag inte skulle gå iväg. Jag kände att jag började bli förlamad mer och mer. Sambon satt hos mig hela tiden När ambulanspersonalen kom gjorde de några tester på mig som jag tydligen inte klarade. Själv var jag bombsäker på att jag gjorde allt felfritt.

Färd mot sjukhuset
Det blev blåljus till sjukhuset med sambon efter i bil. Under resan fick jag ett krampanfall liknande epilepsi, men jag uppfattade inte några skakningar, utan tyckte att det var helt onödigt att åka ambulans. Dock uppfattade jag att den ”elaka” ambulansmannen spänt fast mitt vänstra ben stenhårt, och det klargjorde jag klart för honom (förmodligen gick det nog knappt förstå mitt tal då jag sluddrade).

Jag var ingen vidare tacksam patient. Jag lyckades dessutom att ta bort nålen han hade satt i min arm. Jag är nämligen löjligt stickrädd.

Lär dig symtomen på stroke-gör AKUT-testet

12 svar på ”Dagen då mitt liv förändrades”

  1. Hej Madeleine. Denna bloggen går inte låta bli att följa. Har följt ditt enorma kämpande på Facebook men i bloggen kommer vi nog få en ännu närmare bild av vad du upplevt och hur du haft det. Lycka till i ditt skrivande och i din fortsatta kamp. Du är en riktig kämpe. Kram

    1. Tack:) jo jag tar inte bara upp solskenet i bloggen utan kommer dela med mig av de tuffaste bitarna också.De stunder som andra kan ha nytta av att läsa och ändå se att: jo men visst, det går att kravla sig upp från den avgrunden oxå.

    1. 27!!! Kan inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste varit. Livet är orättvist och man får vara glad att man lever.

  2. Väldigt intressant och jag känner så väl igen mig. Vissa, inklusive mig själv, är nog ganska stökig patienter

    1. Hej Tove
      Jo, många som drabbas känner förmodligen igen sig i allt från förnekelse till att vara ”stökiga”. Har du drabbats av en blödning eller propp?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *