Uppvaket

Madeleine i sjukhussängAllt gick väldigt snabbt; från att jag insjuknade i hemmet cirka kl.18 den 3/1, till Näl där man försökte lösa upp proppen (kl.19-19.30) och därefter till Sahlgrenska där de började operera runt 23-tiden. Att det fanns personal som kunde utföra trombektomi var fantastiskt.

Jag hamnade på uppvaket vid 01.30. Sambon hade koll på tider eftersom han tog kort och pratade med mina föräldrar och dotter, samt andra som kunde vilja veta om jag var på väg över till ”den andra sidan”.

Själv vaknade jag av och till och minns att jag var törstig, fick då en blöt tuss i munnen, (munvård, det ger vi i vården när man ligger för döden … och jag vill inte dö än … det har jag inte tid med! minns jag att jag tänkte.)

Då jag fick en blödning vid operationen började min hjärna att svullna. Jag vaknade i ett mörkt sjukhusrum och mådde illa, jätteilla.

Då jag ville spy kraxade jag efter sambon, men jag kunde inte gå upp. Jag var instängd av grindarna i sängen.
Någon man svarade:
– Det finns ingen jäkla sambo här.

Jag gav upp och kräktes över sängkanten. Mannen, som låg i en annan sjukhussäng blev bestört och larmade.
– Kom hit hon spyr! Det är JÄTTEÄCKLIGT! tjoade mannen.

Efter det var det ständig kontroll av mina sinnen, ljuskänslighet, känsel och ögon – testet med ögonen ska jag tortera någon med när jag hittar en ovän:) Tänk dig att du vaknar kl 05 efter en vild natt på krogen med alltför många glas av alkohol och att någon tvingar upp dina ögonlock och lyser med ett starkt ljus och fortsätter i x antal timmar var 15:e minut.

Testerna var för att kontrollera om det blev kritiskt då hjärnan hade börjat svullna, inte nog med att jag höll på att dö av en fet propp, nu höll min hjärna på att svullna upp som en ballong.

2 svar på ”Uppvaket”

  1. Haha man kan inte annat än skratta när man läser. Samtidigt som det är så ofattbart svårt att förstå att du gått igenom detta, så beskriver du det ju så härligt. Men det är väl din envishet och humor som fått dig att komma såhär långt.

    1. Eva, så är det nog, svårt att återberätta på ett vettigt sätt men har min något knäppa humor att tacka för att jag levde igenom de jobbigaste atunderna. Gäller att inte ta livet för gravallvarligt utan finna något positivt varje dag

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *