Att suga i sig rödbetor

Matning

Matades gjorde jag också, vilket var för mig en otäck upplevelse, dels för att maten mosades och rördes ihop till en gröt som såg ut som något man kräkts upp och dels för att den oftast var ljummen eller kall. Det tog lång tid för mig att äta, delvis för jag somnade hela tiden och delvis för jag ofta satte i halsen.

Jag har starka minnen från ”matsituationerna”. Jag kunde inte sitta själv i sängen utan fick hjälp till rullstol och ha ett rullstolsbord framför mig. På bordet ställde någon en bricka med något som såg ut som geggamoja. Jag fick en sked och någon sa att det var fisk och potatis (gillar inte potatis) och tog en smakbit. Det var inte något jag var överförtjust i. Sedan somnade jag. Jag vaknade av att någon sa:
– Sitter du här och sover, du har ju inte ätit något!

Personen började att mata mig. Anrättningen var nu inte bara oaptitlig utan också kall. Jag lyckades slippa halva portionen och fick hjälp att lägga mig efter att någon frågat om jag hade mat kvar i munnen? Det är en helt förståeligt fråga och det är bra att kolla detta.
Jag sa att jag inte hade mat i munnen, dock stoppades det in ett finger i min mun som grävde runt. På något sätt lyckades personen hitta en gömma med mat i min mun och halade ut maten. Jag hade ingen känsel i vänster del av munnen, men blev ändå äcklad av att ha ett okänt finger i min mun, även om personen hade handskar.

Jag har själv stöttat många patienter vid måltider men att inte själv bestämma när man vill eller inte vill ha mer, vilken sorts mat och när man ska äta, det var inget vidare.
Sen är det som sagt bra att man inte låter patienterna kväva sig själva utav mat som hamstras (ofrivilligt) i munhålan. Men om det är möjligt – be patienten att gapa och själv känna efter med sin friska hand eller förklara att du måste ta ur mat som troligtvis är kvar i munnen och fråga om det är ok att känna efter.

Den andra situationen var då en av mina kollegor kom på besök. Hon är kostansvarig och duktig på allt kring mat och matsituationer. Hon opponerade sig mot att jag inte fick lättuggad/tunn kost och lyckades med konststycket att ändra min kost!
Dagen efter låg det en lila klump i ett hörn på min tallrik.
– Vad är det där? undrade jag
Rödbetor fick jag till svar.
RÖDBETOR???
Jag vill kunna tugga rödbetor inte suga i mig dem.

Inte nog med det, mitt kaffe var också saboterat! I min mugg var det en trögflytande massa som kändes som något slemmigt i munnen. Detta var en otäck upplevelse, men jag förstår ju att det är bättre att kunna få i sig allt utan att sätta i halsen och dö av kvävning.

Här finns mer att läsa om kost på sjukhus:
Behandling/vårdplan för nutrition
Mat vid specifika tillstånd

Jag tog ingen bild av maten då jag aldrig var hungrig och det kändes som det alltid stod något slags ätbart föremål framför mig. Det ville jag inte se, än mindre ta kort på det.

I nästa inlägg kommer du att få läsa om hur personal och besökare blev gråhåriga efter ha mött mig …

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *