Att börja om från början

8 januari-13 januari, fortfarande på Sahlgrenska.
Nu börjar jag vara mer vaken och jag är mer med. Om man bortser från att jag var tröttare än en sengångare och sov säkert mer än detta djur, så kände jag mig i alla fall piggare.

Denna vecka upptäckte jag att personalen gett mig ett smeknamn: Lilla M (man kan ju fundera på vem stora M är?). Lilla M skulle varje dag få två sprutor, en blodförtunnande och en insulinspruta. Nu är det så att jag avskyr alla former av sprutor, nålar och dylikt, så den som fick den uppgiften hade fått dagens nitlott.

Det slutade med att de fick ge mig Emla-plåster (bedövning för huden) men det hjälpte bara lite. Det är inte smärtan i sticket jag fegar ur för. Den psykologiska biten går jag inte in på här, men jag kan berätta att under årens lopp har X antal sjuksköterskor fått sig både sparkar, fått jaga och hålla i mig.

Njut av det du har

Lilla M:s dagar var fyllda med mat, mat och mer mat. Och ändå blev jag mindre och mindre. Jag tappade 7 kg (fantastisk vilken diet) på 3 veckor!!! Jag läste ofta på Facebook och i tidningar om hur man bantar och går ner i vikt. Men det var inte riktigt det jag hade lust med, jag har aldrig hållit på med bantning. Men om det är viktigt för dig att gå ned i vikt så ligg helt stilla i några veckor, ha någon som stoppar i dig mat så fort du är vaken – då kommer dina muskler att försvinna ….
Nej, banta inte utan satsa på att leva livet och njut av det du har och det du faktiskt kan göra.

Jag kunde tugga (med vissa sväljproblem) sitta upp med hjälp, kissa på bäcken, men bästa av allt – jag kunde förmedla mig till omvärlden.

Okynneslarma

Personalen tyckte att jag larmade för sällan (jag ville klara allt själv, vilket de tyckte var livsfarligt) så jag började larma och personalen var mycket snabb på att komma till min service (kändes lite lyxigt) fast de blev mindre lyckliga då de frågade:
– Vad önskar du?
– Jag önskar mig ett till fungerande ben och halvkroppsmassage. Det tog nog i alla fall minst två dagar innan de kopplade att jag drev med dem.
Kan tänka mig diskussionen på kafferasten:
– Patient på 1:1 har nog inte många hjärnceller kvar, hon verkar helt skogstokig.

Platt fall

Mina systrar, mor och far samt en moster, var och hälsade på i några dagar. Då de har långt att åka så stannade de på hotell i närheten.
Jag fick för mig att jag ville till toaletten. Jag hade nu avancerat från bäcken till att få sitta på en toastol fast två personer var tvungna att hjälpa mig och även torka. Jag kände mig som dockan Skrållan.
Nu vill jag inte ha publik när jag är på toaletten, så personalen som hjälpte mig dit skickade jag ut. På mitt rum satt min moster och en av mina systrar och väntade.
Jag tänkte att torka mig själv för hur svårt kan det va?
Men jag tappade toalettrullejäkeln som rullade iväg med ett långt toapapper efter sig på golvet.
”Hmm, om jag sträcker mig bara lite,lite till så” …
Tjohoo! Plötsligt flög jag ned på golvet efter att toalettringen glidit iväg med mig.
In kommer mostern och är helt förfärad. Syster och moster försöker få upp mig, medan jag ligger och skrattar med rumpan bar. Efter den händelsen var mostern helt förstörd, medan jag var rätt road över hur situationen blev. Och jag kände ju inte längre om det gjorde ont.

Första träningen

”Allvarligt”, tänkte jag då det kom in två sjukgymnaster som skulle träna mig. Jag är ju redan supertränad, vig och har väldig balans och kroppskontroll …
– Lyft upp ditt ben, sa den ena till mig.
??? Det kändes som det satt åtta personer på mitt vänstra ben, det gick bara inte att rubba. De försökte få mig att vifta på tårna och vända benet hitan och ditan. Helt omöjligt.

De började testa armen. Jag hade fantomkänslor och trodde att jag lyfte arm och rörde fingrarna. Men i själva verket låg armen bredvid mig som ett kadaver.
Sjukgymnasterna sammanställde ett träningsprogram som personalen skulle se till att jag utförde med hjälp av 1-2 personer.
Jag kunde dock inte göra någon av dessa övningar själv.

Jag kommer framöver att fokusera mer på framsteg och hur jag lyckades orka med att finnas

till.

Mer om träning och stroke

Träning återskapar funktioner efter stroke

Rehabilitering efter stroke

Papper med sjukgymnastikprogram

 

2 svar på “Att börja om från början”

  1. Min far gick bort för ett år sen efter att han fick sin andra stroke. Nu följer jag din resa med spänning. Känner styrkan som kommer ifrån dig -inifrån. Kan bara önska dig all lycka till vidare!

    1. David,tack för din respons och så ledsamt att höra om din far.
      Att få en till stroke är en av mina personliga farhågor.
      Hoppas det ger dig lite positiva känslor att läsa min blogg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *