Rädsla och oro

Arga besökare

På Sahlgrenska var det tumult under någon kväll/natt då jag vaknade av att en man gapade någonstans utanför.
– Jag ska skjuta dig och hugga av din hals!
– Du måste gå härifrån, här finns många som är mycket sjuka, sa en i personalen.
Diskussionen fortsatte – i min värld lång stund – och jag var jätterädd att någon skulle öppna dörren och ha ihjäl mig. Då jag inte kunde gå iväg och gömma mig kändes detta mycket otäckt. Till slut kom vakter (några manliga röster) och fick iväg den hotfulla mannen.

Rädslan för att insjukna igen

Andra mer ”vanliga”saker man oroar sig för är att få en till propp eller blödning. Detta är något man som anhörig också oroar sig för. För min del tog det över en månad innan det började landa i huvudet över att detta kan ju hända igen! Och det vill inte jag, det finns ju roligare saker att fördriva tiden på.

Då sa en suverän undersköterska att jag inte skulle oroa mig för det. Därefter samtalade vi en lång stund. Utöver bra personal så hade jag många som fanns som stöttepelare när oro och annat spökade i mitt huvud. Min dåvarande chef var en av de som gav mig mycket stöd när jag var som mest ”tokig”…
Så när oro sätter in är det bra att som närstående vara saklig, inte ryckas med och visa oro själv inför den drabbade.

Själv kan man fokusera på andra saker som att exempelvis se på film, titta på bilder, prata med någon kompis etc. Eller så kan du om du har en bra chef, störa hen, eller kollegor, eller människor som tillför positivitet och är sakkunniga. Det kan bli så pass mycket oro att man kan behöva mediciner, kuratorstöd eller psykologkontakt. Dessa finns i personalgruppen på avdelningarna för neurologiska sjukdomar.

Någon är i min säng

Utifrån mitt kolossala neglekt och dåliga insikt, blev jag extremt rädd en natt. Jag vaknade och kände mot ryggen att någon låg i sängen bakom mig!!!
Kalla kårar ilade längs ryggraden. Jag vände mig om och såg ingen men något tog emot… nåt tjockt och tungt – en arm! Och den satt ihop med mig!
Jag fick rulla runt och hämta min arm och lägga den framför mig. Den läskiga döda saken, hur i hela världen ska jag bli kompis med den?
Mitt lilla tips är att alltid ha armen så du ser hand och arm för att visuellt för att förstå att det där köttstycket tillhör dig.

Besök av en zombie

Då jag har sett på lite för mycket skräckfilmer kommer detta scenario nog inte vara lika hemskt för någon annan. Jag vaknade (låg i ensamrum) av att dörren till mitt rum öppnades och jag såg inget då det var natt och mörkt.
Haaaas … haaaaas … något hasade sig in i rummet!
Det lät låter som en zombie!
Haaaas …. haaaas, och så stannade det som var i rummet och lät :
– Öhhh, suck, stön.
Min hjärna förberedde migför att bli uppäten, men all personal kanske inte var uppäten än så jag larmade.
Haaaas …. haaaas.
Nu hörde jag att personal var på intåg.
– MEN KALLE! Här får du inte vara, sa en personal till den äldre mannen som irrat sig in till mig och hade planer på att gå och lägga sig (hade nog blivit krossad då mannen nog vägde tre gånger så mycket som jag). Personalen fick in mannen till sitt rum, och jag låg vaken ett bra tag efter det och funderade på alla de gånger patienter irrar iväg in på fel rum och hur detta upplevs av någon annan patient med orosproblematik.

Mot nya äventyr

Efter att ha varit på Sahlgrenska sjukhuset i två veckor var planen för mig att komma till Uddevalla sjukhus för fortsatt rehabilitering då jag är i arbetsför ålder. De försöker samla patienter i arbetsför ålder på Uddevalla sjukhus och rehabavdelningen. Men det var ont om platser och på Sahlgrenska sjukhuset är patienter i behov av mer akut specialistvård. Jag tog upp en plats där som någon annan behövde mer.
Då remiss var skickad så fick jag komma till NÄL, Norra Älvsborgs Länssjukhus, i väntan på plats på Uddevalla rehabavdelning.

Jag var verkligen hjärntrött första tiden. Jag sov ofta då det var dags för träning och det fanns inget i världen som kunde ha fått mig pigg nog att själv ta mig i kragen. Jag hoppades alltid på morgondagen, att då kommer jag vara lite bättre, piggare och så vidare

Men den drömmen har fyllts igen med cement, då det inte fungerar på det sättet med en förstörd hjärna. Men man kan alltid kämpa för att bli bättre men det kommer inte av sig självt. Visst läker hjärnan, men du måste ändå återigen lära dig allt du en gång kunde göra. Och det var det jag såg fram emot nu, att få hjälp att träna min ålderstigna kropp, att kanske kunna klä mig, duscha och äta … ja sånt normalt som alla andra kan.

I nästa inlägg kommer jag skriva om svåra tanka kring relationer och att inte kunna bo ensam. Och så klart om mina eskapader på sjukhuset.

Läs mer på 1177.se
Att vara orolig