Att träna till O store Gud

Madeleine på sängkanten med datorMånga gånger i början var jag helt utmattad av min hjärntrötthet och sov och sov. Så när personalen kom för att hämta mig för träning var jag helt väck. På Sahlgrenska hade de med hjälp av tre i personalen haft mig i någorlunda upprätt läge och jag hade fått testa på att förflytta mig framåt. En höll mig mot ett gåbord, en flyttade mitt ben och fot och en tredje höll mig från sidan. Vilket ståhej. Jag minns knappt händelsen mer än att man har sett på Youtube hur mirakulöst det kan vara med någon som inte kunnat gå tidigare ställer sig upp och går fram till sina nära och kära. Det fanns dock inte en möjlighet i mitt fall, hur gärna jag än ville ha en snabb rehabilitering.

Minns tydligast min första gruppträning, jag och de andra elitgamlingarna allt från 86-103 skulle träna ihop med en personal.
– Hej, idag ska vi sätta på lite poppig musik till träningen, sa hon som skulle leda oss (det blir nog kanske Boppers, Beatles eller något liknande tänkte jag).
– Ooh stoore guud, mässade cd-spelaren.
Psalmer i 30 minuter.
Om jag inte var deprimerad innan blev jag det nu: ”Detta är alltså min framtid, jag och tio hundraåringar och begravningsmusik”.

Hjärntrött blev jag och jag kunde inte ens sitta på stolen utan gled nästan ur så personalen fick lyfta upp mig många gånger. Bredvid mig stod en äldre dam och viftade på fötter, händer och skuttade runt på gruppträningen
– Kan du gissa hur gammal hon är? frågade min personal.
– Nä, sa jag. Jag struntade i allra högsta grad i tantens ålder då jag är högst egocentrisk i min sjukdom.
– Hon är 98, och se vad hon kan! sa personalen hänförd.
Vänta du bara tänkte jag, så ska jag sparka till henne så hon har någon bättre anledning att vara här och träna. Jag var avundsjuk och tyckte att livet var orättvist.

Tips: Ha inte musik, radio, tv eller annat sorl igång under träning eller annan aktivitet (mat, umgänge etc) för det var i mitt fall fruktansvärt hjärntröttande.
Jämför inte någon människa med någon annan. Vi har alla olika förutsättningar och nivåer i hur man känner sig.
Var med under personliga träningsprogram så du vet hur du eventuellt kan stötta samt fråga personalen om träning etc.

Som personal är det viktigt att inse att det inte är nån muskelstyrketräning. Försök också att motivera, få träningen som något positivt och berätta om framstegen – om det inte kommer några, berätta om andra framsteg du har sett, att det är möjligt att bli bättre.
Tänk också på vilken grupp eller patient som du har framför dig. Finns det någon/några i gruppen som är yngre? Lägg då gärna in lite ”modernare” musik vid träning och prata om annat än papiljotter och barnbarnbarn.

Apan i sängen

Hade träning med sjukgymnast och det var givande. Tränade själv så ofta jag orkade i min säng med mitt personliga program och oftast med egna idéer av vad jag ville göra.
Viljan övervinner det mesta och jag ville kunna sätta mig upp själv, så jag drog mig upp med hjälp av sjukhussängens grind (de litade inte på mig utan jag hade grindar på båda sidor av sängen). Och blev jättenöjd första gången jag lyckades ta mig upp till sittande bara för att ramla ihop i en hög, helt svettig av ansträngning. Det hände otaliga gånger. Jag höll också på att ramla ur sängen många gånger.
Det tog mig cirka två veckor av dagligt kämpande tills jag lyckades sitta kvar med egen kraft, men jag kunde fortfarande inte vända överkroppen utan att ramla.

Fotografiet är taget cirka 1,5 månader efter insjuknandet och nu kunde jag också börja få på mig mjukisbyxor och strumpor själv. Det gjorde jag i sängen. Jag är vig och personalen kallade mig för en liten apa.
Under första veckorna på sjukhuset på hemorten tränade jag mycket på förflyttning från rullstol-toalett-säng osv.

Att skämta gör livet roligare

För att göra livet lite roligare passade jag på en dag då en kollega kom på besök, att låtsas ramla över min rullstol när kollegan och sambon hjälpte mig från säng till rullstol. Jag skrattade så jag nästan dog. Hon blev såklart förfärad. Jag kände att jag nästan ramlade på riktigt och fick jag lugna ner mig. När jag därefter var på toaletten, puttade jag ut rullstolen så min kollega helt plötsligt fick se den komma ut från toaletten utan mig. Hon trodde att jag hade ramlat. Jag lyckades nog ge att henne nåt grått hår …

I nästa inlägg kommer jag ta upp tankar och händelser från första permissionen

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *