Förberedelser inför permission
Hur är det möjligt att få permission hem i mitt usla skick? Hur som helst så bestämdes det att jag skulle få åka hem under en helg. Men då måste jag klara/nästan klara av (eller ha en lösning) att:
- sköta toalettbesök (att få en portabel toalett kändes inte så upplyftande men nödvändigt)
- gå i trappor (det var en svår nöt att knäcka)
- ta mig in och ur en bil
- sambon kunde fälla ihop rullstolen (tur att han är kunnig i det mesta)
- ha koll på mina mediciner
- veta vart vi vänder vi oss om det händer något
Det var en del funderingar från andra människor. Själv tänkte jag inte på alla hinder. Jag hade ju tappat min framförhållning och initiativförmåga totalt och jag kände mig som ett barn som väntar på jultomten, så SPÄNNANDE!
Jag tränade i två veckor på att gå uppför trappor – supersvårt och jag blev så trött i huvudet. Det slutade med att sambon var med under en trappträning och sa att han och någon mer skulle bära mig och rullstolen uppför trappan hemma.
Jag fick också testa att förflytta mig in och ur ett bilsäte. De hade en halv bil på rehabavdelningen på sjukhuset. Jag ville såklart sätta mig som jag gjort förr, stoppa in ett ben i bilen och sen sätta mig, men … där var det stopp! Det ansågs vara en osäker förflyttning. Istället skulle jag sätta sig som man gör när man är 200 år. Pyttsan, att någon ska få mig att göra något som är anpassat för äldre. Jag VILL!!! Och har faktiskt gjort som jag velat. Idag sätter jag mig i en bil på samma sätt som innan stroken, så det så:)
Permis
För att komma in i hemmet behövde jag forcera en trappa Sambon drog mig i rullstol till trappan. Sambons broder var där och han fick stå och hålla i mig medan sambon bar upp rullstolen. Därefter bar de upp mig för trappan och satte mig i rullstolen. Jag var helt slut. Sambon bäddade ner mig och jag somnade. Jag var kolossalt hjärntrött och sov mestadels under min första permission. Jag tog mig inte upp till övervåningen där vi har dusch och sovrum, så sambon löste problemet genom att använda en balja och en hink varmt vatten för att tvätta mitt hår medan jag låg på rygg med huvudet utanför bäddsoffan.
Lördagsmyset
Såklart, skulle vi äta tacos. Jag minns inte ens om jag åt men jag var med ett tag i alla fall. Det började inte så bra. Jag upptäckte att öppna konserver, creme fraiche och gräddfil, inte fungerade med en hand. Jag ropade på hjälp hela tiden.
När maten var klar så åkte sambon och svärdotter för att köpa läsk. Under tiden var jag tvungen att göra nummer två i vardagsrummet. Jag hade den portabla toan bredvid bäddsoffan. Där skulle vi snart äta tacos. Jag kan säga att det var ett av mina bästa ögonblick i egenskap av stämningsdödare. Dessutom – för att det skulle bli någorlunda trevligt – fick min dotter tömma toahinken.
Tillreda frukost
Att ha haft färdig frukost på sjukhuset gjorde att jag inte hade tänkt på hur svårt det är att göra en smörgås. Åtminstone inte med en hand och ingen balans i kroppen samt hjärntrötthet. Här är de olika momenten som jag inte kunde/hade svårt genomföra:
- kunna handla bröd (baka det fanns inte min världsbild) och ta sig till en affär
- kunna hämta bröd och pålägg till min nuvarande position (rullstolar är rätt breda och svårstyrda med ett ben och en hand)
- klara av att öppna förpackningar
- klara av att få smör och pålägg på min smörgås (smörgåsen flyger iväg om man inte håller i den med oskadad hand)
- kunna tugga och svälja utan att sätta i halsen
- orka hålla mig vaken under hela smörgåsätandet
- klara av att ställa in kylvarorna
- kunna känna smaken för att få njutningen
-Hjäääälp, jag är hungrig!!! Ja, att få hem en jättebebis är nog ingen höjdare. Det var med blandade känslor jag lämnade hemmet för att återgå till sjukhuset.
Belastning
Jag fick en del funderingar. Jag kände inte att jag kunde tillföra något av värde så det var nog bäst om jag flyttade ifrån sambon. Jag kunde inte klara mig själv men ville inte vara till belastning för någon annan heller. Jobbiga tankar, men som sambon sa:
– Vi får göra det bästa av det vi har.
Än idag förstår jag inte hur han orkade. Han fick hem ett stort barn som inte gick att lämna själv. Det fanns många tankar och diskussioner om vi måste flytta för att få våra liv att fungera. Enplansvilla med plan tomt? Stora öppna ytor? Bil? Arbete?
Det var så många frågetecken att min hjärna blev som en mosad potatis.
Nästa inlägg kommer delvis handla om den mest otrevligaste händelsen jag varit med om som patient – och jag kan lova att jag varit med om mycket …