Viljan framför allt

Madeleine med kryckaAtt hoppas och tro att man ska bli bättre hjälper inte. Man måste VILJA göra vissa saker och för att ta sig dit måste man vara mentalt stark, träna och öva länge lääänge. Jag har alltid velat att saker som ska bli gjorda borde blivit gjorda igår, så jag hade svårt att fokusera på att ta pyttesmå steg.
Nu var jag inställd på att flytta till nästa sjukhus som enligt läkaren var mer inriktat på människor i arbetsför ålder och träning. Jaaa så roligt! Jag såg fram emot att träna på att stå på huvudet och gå balansgång högt uppe i luften – verkligheten såg ju inte sådan ut, men drömma kan man ju alltid …

Träningens fokus

På sjukhus 2 hade jag fått frågorna:
– Vad vill du kunna göra? Vad vill du fokusera på?
Dessa frågor var svåra, jag ville kunna göra allt som jag kunde innan. Jag valde att fokusera på att kunna gå igen. Då kan man ju gå på toaletten när jag man vill. Armen och handen var mer ett dödkött någon elak individ hade tryckt dit – det förtjänade inte att få någon omsorg, utan blev roten till allt ont.

Den 3:e februari lyckades jag faktiskt på något sätt få till en rörelse i armen (skönjbar i alla fall) och kanske gjorde mina onda tankar kring armen att hjärnan faktiskt förstod att det som hänger på vänster sida går att röra på.

Uddevalla sjukhus

Att komma inrullande i rullstol på en avdelning som mer fokuserar på de friska delarna kändes mycket skönt för min sjukhusskräck (ja, jag är traumatiserad sen barnsjukvården på 70-talet). Här fanns fina tapeter, tavlor, inga provtagningsvagnar eller andra sjukhusapparater. Och det luktade GOTT! Inte urin, avföring eller desinfektion.

Jag blev installerad i ett rum tillsammans med en annan patient. Det var en kvinna som hade varit på avdelningen ett tag och hade koll på dagliga rutiner och annat som var bra att veta. Jag kunde därmed koppla av hjärnan och fråga henne om jag hade träning eller något annat av intresse. Hon hade bra koll, och var trevlig.

Till och med maten var mer ” ungdomlig ”och samtidigt med min första dag på sjukhuset så fyllde jag år. Då var det en av mina favoriträtter: spagetti och köttfärssås. Dessutom fick jag en god efterrätt. Det är bra att hitta de små lyckostunderna i livet och suga i sig de endorfinerna länge. Och smaken av lycka: Chokladpudding och vispgrädde.

Team

På Uddevalla sjukhus arbetar personalen i ett team så jag som patient hade ett helt gäng med professioner:

  • En fysioterapeut (sjukgymnast) som utformar individuella träningsprogram och stödjer i träningen
  • En arbetsterapeut som har koll på hjälpmedel för hand, hem och arbete samt tränar funktionerna i hand, fingrar och arm.
  • En neurologisk läkare som kan skriva intyg, är medicinansvarig och kan remittera till undersökningar.
  • En kurator som man kan prata av sig hos och som kan hjälpa till med exempelvis: parkeringstillstånd, färdtjänst och kontakter av olika slag.
  • En neuropsykolog som testar hur man fungerar psykiskt, om stroken saboterat minnet eller andra förmågor.

Själv var jag mest intresserad av att träffa sjukgymnasten, då jag ville träna och återfå så många förmågor jag kunde få.

Jag fick en pärm med information av olika slag. Varje vecka fick man ett program där det stod tid och namn på den man skulle träffa ur teamet. Det var väldigt bra. Ibland kunde det bli ändring men då passade jag på att träna själv eller så haffade jag någon ur personalen. Jag tyckte det var väldigt lite träning, men jag följde mitt program som bestod av urtråkig britsträning. Den var för att stärka nerverna till musklerna samt att få upp lite muskelstyrka igen.

Jag ville inte acceptera min situation, Nej varför? Då kändes det som om det var onödigt att kämpa, så jag var aldrig nöjd, ville kunna bättre och mer.

Första träningen på sjukhus 3

Det började bra med träningen på sjukhuset där jag fick träffa fysioterapeuten som var helt i min smak (skulle gärna installera henne hemma hos mig så hon kunde stötta mig med träningen varje dag).

När man träffar ny personal försöker de kartlägga vad man och vad man behöver träna på. Så för första gången fick jag stå själv utan stöd från någon eller hålla i något. Och det gick! En personal stod redo att ta emot mig om jag började svaja för mycket. Vilket framsteg!

Fortsatt träning

Det gick bra med träningen. Jag fick testa på massor med saker, som att gå själv (tillsammans med en personal) med en träbock (en bock med fyra ben). Jag var galen nog att prova allt. Jag var inte så rädd för att ramla och förstod inte att vissa saker inte gick att göra- det ska ju gå! Och det gör det oftast, bara man är envis nog och har en hel del tur.

Hur trött jag än var så tvingade jag mig själv att gå ut till varje måltid dock inte långa sträckor (med vänster ben svängandes utåt sidan eller hasandes efter mig) och alltid en personal med mig. Det tog inte många dagar förrän jag började gå själv med bocken på rummet i smyg.

Eftersom jag vill ha utmaningar hela tiden, ordnade min sjukgymnast detta och efter en vecka fick jag testa att gå med en krycka. Det var sååå läskigt, men samtidigt sporrande.
Jag fick lite hjälpmedel på mig: handledsskydd (för att inte bryta eller skada den), fotortos (jag hade ingen funktion alls i foten) samt ett knäskydd (knäledens nerver ville inte kännas vid mitt knä).

I nästa inlägg kommer jag att skriva om att ramla och att uppleva orättvisa.

Madeleine får hjälp av sjukgymnast att stå.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *