Hjärntröttheten är ondskan själv

Hur övervinner man den tröttheten? Det är svårt att beskriva en trötthet som inte är kroppslig. Att tro att hjärntrött är som när man är trött och vill sova är inte ens i närheten. Du kommer inte ens förmå dig att tänka att du är trött. Jag tänkte beskriva hur jag upplever det när jag blev/blir hjärntrött.

I början av min rehabilitering fattade jag inte att jag var hjärntrött, trodde mest att jag hade blivit dement. Att bara se sig omkring och ta in synintryck var för mycket för de små grå som jag förmodligen har kvar. Jag började förstå varför barn hux flux somnar överallt – jag förmådde mig inte att vara vaken några längre stunder.

Jag vaknade ibland av att det var någon som talade till mig! Hur i hela världen kan någon tro att jag förmådde tala, när knappt jag orkade titta? Det är inte så att man känner att ”nu vill jag blunda och sova”. Man förstår inte och kan inte tänka. Hjärnan bara stänger av sig. Exempelvis: En vanlig dag (för mig) är att klä mig, ta mediciner, äta frukost, träna och absolut inget mer. Helt plötsligt ringer telefonen och någon säger:
– Kan jag komma över på en kaffe, eller vill du komma hit?
– Jag kan komma till dig, säger jag mest för att det medför jobb att ha någon i hemmet.

Vi lägger på och efter 30 min sitter jag fortfarande med ena strumpan i handen. Den andra hade jag fått på mig innan hjärnan stängde av. Att helt plötsligt behöva kasta om eller tänka in något mer i min inplanerade dag blir/blev jag hjärntrött av. Inte så jag vill sova, det hinner man inte tänka, utan förmodligen sitter jag bara som en fåntratt med tom blick och stirrar ut i intet. Det är som att trycka på en knapp; från att vara med i nuet till att bara vara.

Svårt med många saker samtidigt

Något som jag har och har haft svårt för hela tiden (innan hjärnan blev mumifierad) är att ordna med många saker samtidigt. Det fixade jag förr galant. Nu går det inte lika galant längre, dels för jag rör mig som en snigel och dels för jag inte klarar av att ha många saker igång samtidigt. När hjärntröttheten kommer och knackar på så är det mer hindrande för mig än att halva kroppen inte rör sig.

Allt som jag ska/skulle göra som jag inte gjort efter jag fick stroken är fantastiskt och hemskt. Det är enormt spännande och då går min lilla sparlåga åt att bli exalterad och nervös. Att åka buss själv första gången; känslan jag fick var som när man är liten och ska få gå på cirkus första gången. Extas! Att jag sedan inte hade tänkt på att jag också skulle komma av bussen är en annan historia 🙂

Du är totalt kass

När jag kommit så långt i min rehabilitering att jag kunde gå som en snigel med vänster ben hasandes eller ibland utåtroterande från sidan, så började jag hamna i helt andra situationer där jag ramlade mycket. Jag uppfattade då mer och mer om hur dålig jag var/är,

Att tycka att man är en god bit på väg att bli en fungerande varelse och faktiskt få bekräftat att ”nä, du sköna du är totalt kass” är inte så uppmuntrande men ibland blir det så dråpligt att jag fann situationer rätt komiska. Ett exempel är när jag satt på en duschpall och duschade mig, torkade mig och krånglade mig till rullstol. Jag ställde mig mot handfatet och såg att halva jag var totalt oduschad! Jag hade bara duschat min kropp som jag (hjärnan) uppfattade. Det var bara att gå in och lägga fokus på att tvätta vänster skitsida. Där tog den energin slut och då blev det svårt att göra nåt mer vettigt den dagen.

Att träna hjärnan att orka mer

Det här är lite knep jag har för att träna hjärnan att orka mer:

  • Spela spel eller andra saker som man tycker är roliga. Det man finner är roligt anstränger man sig mer för att göra (det tar dock rätt lång tid innan man orkar tänka på att göra nåt roligt). Jag började att skriva ner vad som hände under dagarna, framsteg och så vidare.
  • Det finns program för att träna minnet och koncentration. Jag fick bland annat träna arbetsminnet när jag var på Frykcenter i Värmland under sex veckor. Där ser man resultatet också.
  • Jag utsatte mig för olika saker som var ”nya” i småportioner till allt mer krävande situationer. Jag orkar exempelvis inte med barnkalas – det tar död på mig direkt. Men jag kan nu gå på fest med mina kollegor, vara med under festivaler och åka till London, men stimmiga miljöer med skrik och behöva socialisera sig med många olika människor är inte lika lätt. Det är lättare att hänga med under spektakel som är roliga och trevliga. Tråkiga möten suger däremot ut min energi snabbt.

Fokuserar jag länge på något, exempelvis siffror, blir jag snabbt trött, men släpper jag fokus i fem minuter och gör något som inte kräver prestation, så återhämtar jag mig. Så var det inte första året efter stroken.

Då hjärntröttheten slår undan fötterna på en så kan man ramla om man som jag alltid utsätter mig för det yttersta och liiite till, för jag VILL bli bättre. Jag ramlade många gånger under sjukhustiden och under mina permissioner. Jag har inte så långt till golvet och slog mig inte så mycket. Men förvånad blir man ju av att helt plötsligt ligga på golvet och det är extremt krångligt att ta sig upp igen. Jag har tränat mycket nu så idag är det inte svårt att ta sig upp.

Madeleine har fallit till golvet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *