Ett steg framåt, två steg bakåt.

På sjukhuset i fredags för dels ett besök hos sjukhustandläkaren och dels ett besök på gynmottagningen för en uppföljning från cellprovstagningen som visade på cellförändringar

När jag skrev mitt senaste inlägg så hade jag precis börjat med cellgifter i tablettform. Jag har alltid innan fått cellgifter intravenöst, dvs in via min port-à-cath rakt in i blodet, så detta var första gången med tabletter. Vis av erfarenhet så bokade jag av alla aktiviteter, sjukskrev mig från jobb och preppade upp kylen med bra mat mot illamående. Men jag kände faktiskt inte av några biverkningar alls! Inte ens illamående, jag trodde nästan inte att det var sant. Istället ringde jag jobbet och sa att jag visst kunde jobba hela helgen, så det är vad jag har gjort. Nu är cellgifterna över för denna månad, och allt har gått jättebra. Nu väntar jag bara på att se ifall de eventuellt ställt till det med mina blodvärden.

Tyvärr har jag de senaste dagarna upplevt att jag har börjat fått ont i bäckenet/ryggen igen. Det var det som startade hela karusellen i våras med att mitt ben förlorade funktionen. Då var det en tumör som tryckte på en nerv i ryggraden som framkallade smärta och minskad funktion i benet. Efter kortisonbehandling och strålning så försvann smärtan och benet återfick sin funktion. Men nu är det alltså eventuellt tillbaka, om än i ett tidigt stadie. Jag hoppas väldigt mycket att det bara är en trötthet i ryggen pga en jobbig jobbhelg, men det är klart jag oroar mig för det värsta. Har i alla fall spelat in ett meddelande till min onkolog så får se vad de säger.

Har även upplevt smärta i revbenen när jag andas som strålar upp mot axeln. Detta tror jag dock inte har med min cancer att göra (förhoppningsvis). Det var någon som sa till mig någon gång att om det är en smärta som går över i vila, så är det oftast inte så farligt. Smärtan i lungan/axeln går över i vila. Smärtan i rygg/bäckenet gör det inte.

Ibland känns det som att så fort det är någonting positivt (som att cellgiftsbehandlingarna inte får mig att må dåligt!) så måste det följas av något extra negativt (som att min tumör i ryggraden börjar störa mig igen). Ett steg framåt, två steg bakåt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *