Dåliga besked

I fredags var jag hos läkaren som jag nämnde i mitt förra inlägg. Det var riktigt jobbiga besked som kom. Förutom att det uppkommit nya tumörer i ryggraden (som ju ger upphov till smärtan i bäckenet och funktionsnedsättningen i benet som jag nämnt tidigare) så har det även kommit fler metastaser i lungorna och de som redan fanns där har växt. Cellgiftstabletterna jag testat i två omgångar verkar alltså inte hjälpa alls. Planen nu, förutom strålningen på ryggen för att förhoppningsvis minska de tumörerna, är att återgå till de cellgifter jag fick min allra första behandlingskur för över tre år sedan. De cellgifterna jag hade då är de man i första hand ger till någon med min diagnos och även om de inte någonsin visade på någon minskning av tumörer så höll det i alla fall då tumörerna i schack på ett annat sätt än nu. Behandlingsalternativen börjar helt enkelt ta slut.

Jag fick helt enkelt stå inför insikten att det inte riktigt handlar om att försöka bli frisk längre, utan att försöka mota och stoppa ner takten. Jag har under helgen försökt acceptera att jag kanske måste ändra min syn på livet nu. Jag ger självklart aldrig upp, men jag tror jag gör mig själv en otjänst genom att inte försöka acceptera att livet kommer ta slut i det här. Jag orkar inte med att bli så otroligt besviken varje röntgensvar. Jag kanske måste känna att jag ska göra det jag vill göra innan livet tar slut.

Jag har börjat fundera på vad jag skulle vilja göra. Jag har funderat på alternativa behandlingar utomlands som kanske kan stärka kroppen till något bra. Jag har funderat över min kost, ska jag fortsätta att försöka äta ”cancerhämmande” eller ska jag passa på att njuta av en glass en solig sommardag (och njuter jag verkligen av den om jag faktiskt äter den, eller känns det jobbigt?). Vill jag resa någonstans? Vad vill jag egentligen göra? Jag vet inte riktigt.

Jag har haft en helt fantastisk helg mitt i detta tumult. Vädret har varit strålande, jag är nykär, jag har ätit god mat, varit lite allmänt rusig på mina morfintabletter och jag fick hem nya fina kläder häromdagen som jag har använt flitigt. Ju bättre helgen har varit, desto jobbigare har magknipen varit när jag inser att livet rinner ifrån mig. Alldeles för fort.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *