Månad: augusti 2015

”Vicken vicka” är skånska och betyder ”vilken vecka”. Jag har haft.
Den började med styrelsemöte i Synskadades riksförbund Bohuslän. Jag är med i styrelsen, och detta var höstens första möte. Vi hade mycket att avhandla.

Sen kom den stora händelsen. Tita flyttade in, min nya ledarhund. Detta innebär mycket jobb, alla de turer jag gått ska läras in på nytt. Mina skogspromenader, vårdcentralen, tobaksaffären där jag matar svenska lotto med pengar (dom är lite dåliga på att ge tillbaka tycker jag) och sjöboden är viktiga att kunna gå till. En ledarhundsinstruktör hjälper mig i 6 dagar från kl 8 på morgonen till k l8 på kvällen. Det är intensivt både för mig och hunden. Jag är tom i huvet och trött i fötterna. Att lära en ledarhund hitta innebär att man lägger in olika markeringar som hunden får söka, till exempel en stolpe där hon får godis. Då vet jag var vi är och kan välja riktning till nästa markering. Min instruktör och Tita är väldigt duktiga och det går riktigt bra. Även här hemma ska nya rutiner läras in, till exempel att Fritiof (vår papegoja) inte är ett fjäderinpackat mellanmål – inte så lätt att förstå när man har vistats lång tid på hundskola.

Någon har undrat hur jag tar reda på vilken färg en sak har. Svaret är att jag använder min Iphone (detta hjälpmedel ska jag berätta om senare) och en app som heter Color-Id. Den är egentligen till för målare, så jag kan lätt beställa tapeter som matchar slipsen.

Även frågor om matlagning förekommer. Men det är väl det lättaste som finns – det är väl nästan ingen kock som ser bra efter att ha hackat lök? Vid matlagning kommer alla övriga sinnen väl till pass. Luktar det inte gott smakar det inte i de flesta fall gott. Om man inte är surströmmingsälskare förstås. Pannkakor kan vara lite knepigt, där får jag känna med fingrarna när de är klara. Det blir lite varmt för fingrarna men jag har en skål med kallt vatten bredvid där jag kyler av dom.

Hej så länge.

I fredags kastade jag mig ut i den vilda kollektivtrafiken. Jag och dottern skulle ta oss till Göteborg och Lilleby. Jag skäms lite för att jag har varit dålig på att åka kollektivt, för mig är det en fråga om otrygghet. Jag hittar ju inte ens dörren på bussen. Alla stämpelapparater och konstigheter med plusknappar gör att jag får skälvan innan jag kommer utanför dörren hemma. Men nu har Karlsson bestämt sig för att bli modig. Det har blivit allt fler ställen där man kan få ledsagarservice, detta gör att man får hjälp vid byten. Nu gäller det bara att lita på att det fungerar så att man inte blir stående som ett vilsekommet nöt vi någon busshållplats.

Nåväl, på plats i Göteborg träffade jag ett antal likasinnade blindstyren, och vi bildade en förening med förkortningen SMS: Sällskapet seglare med synnedsättning. Vi ska försöka underlätta för synskadade att segla och delta i båtliv. På söndagen tog Torslanda sjöscoutkår hand om oss och sjösatte bokstavligt vår förening. Vi hade en härlig dag med fin segling i deras jiggar. Nu ser jag fram emot fler blöta aktiviteter till sjöss.

Jag kan hälsa från före detta ledarhunden Nilsson. Han har det riktigt bra, han har tagits ur tjänst och flyttat HEM till den fodervärdsfamilj där han vuxit upp som valp. Ett riktigt sagoslut som värmde mitt hjärta. Jag vill passa på att tacka de familjer som ställer upp som fodervärdar till våra ledarhundsvalpar. Ert jobb är guld värt.

Väl mött snart igen.

I fredags gick jag och ledarhunden Nilsson skilda vägar. Han har fått ont i ryggen och orkar inte utföra sitt arbete till fullo. Han blir förhoppningsvis sällskapshund i någon snäll familj som matar honom med leverpastejsmörgåsar. Jag älskar att vara ute i skog och mark. I min ungdom var jag fältbiolog. Att på våren höra lövsångarens eller näktergalens drillar eller att känna sensommarens dofter av svampskog och älggräs är viktigt för mitt välbefinnande. Jag behöver också sitta ensam på en sten i skogen eller på en klippa vid havet och lösa alla världsproblem. Denna möjlighet försvann när jag förlorade synen. Men så mötte jag Nilsson och nya möjligheter uppstod.

Jag hade lärt mig att med hjälp av käppen gå några rundor där av en skogsrunda på ett par kilometer. Min ledarhundsinstruktör frågade om vad jag önskade kunna göra. Jag svarade att jag såg fram emot att om något halvår kunna gå en lång vända i skogen. Dagen efter la hon ut en 7 km lång runda som Nilsson och jag gick ensamma. Tala om frihetskänsla!

Nilsson ställer mig alltid först i alla butiksköer då jag ber honom söka disk. Att det står folk i kö bryr han sig inte om – han ska fram med sin husse, han är på jobb!
Min fru får också sin egen frihet när vi går och tittar i affärer. Hon säger: ”Jag ska bara in här och titta”. Jag säger då till Nilsson: ”Sök bänk”. Då vet både han och jag att kan vi vila en bra stund. Tidigare blev jag avställd som en stolpe mitt på torget.

Jag har berättat hur Nilsson hjälper mig när vi campar men han kan så oerhört mycket mer. Ingen kan i ord beskriva känslan och friheten med att få ha tillgång till ledarhund när synen fallerar.

Nu ser jag fram emot att få möta Tita min nya ledarhund. Hoppas vi får många år tillsammans. Och stort tack Nilsson för allt du gjort och allt du lärt mig.

Läs mer

Om assistenshundar och ledarhundar

Ett hundjobb att vara hjälpmedel

Vovvar med rätt att vårda

Att koppla av är inte att göra ingenting utan att göra något annat.

Nu är vi tillbaka efter en veckas utflykt med Hjularbo (vår husvagn). När vi kommer till en camping brukar min fru se till att vi får en plats nära en servicebyggnad och om möjligt en plats där det är nära en grus- eller asfaltgång. Vi ber också om tillgång till handikapptoaletten. Detta går 9 gånger av 10 bra.

Min fru är lite orolig när hon behöver backa med husvagn. Men det löser sig alltid, jag går ut med min vita käpp och försöker dirigera henne. Genast får vi all den hjälp vi behöver av hjälpsamma campinggrannar. Min fru och jag är inte riktigt överens huruvida det är den vita käppen eller att hon är så himla snygg, som gör att vi får all denna hjälp.

När vi väl är på plats är det mitt jobb att resa förtältet, jag har märkt upp alla pinnar med tejp. På 20 minuter är allt klart. Köket har jag ledigt ifrån när vi campar. Jag får nöja mig med att sköta grillen.

Nu gör vi en orientering i området. Hunden Nilsson får lära sig vägen till handikapptoan med mera. Jag är inte däckad (rullstolsburen) eller rörelsehindrad på något sätt. Men jag har problem med offentliga toaletter. När jag rycker i alla dörrar så verkar det som om alla som sitter innanför har drabbats av akut förstoppning. När jag väl har hittat ett tomt bås och utfört det jag kom dit för så vill jag tvätta händerna. Då lyckas jag nästan alltid dunka någon i ryggen så han nästan sväljer rakborsten. Det är enklare med egen toa.

En underbar vecka har vi haft med bland annat besök av sonsonen Alexander med familj, samt besök på Vallarnas friluftsteater. Där fick jag en kram av Siw Karlsson.

Väl mött snart igen.