Ett riktigt jobb betyder allt!

 

För två år sedan fick jag besked om att jag fått ett första förstahandskontrakt på min första egna lägenhet i Göteborg.
Detta var två veckor innan min student och jag blev helt omtumlad med känslor. Jag skulle flytta från min mamma, min livboj som jag alltid haft vid min sida. Tankarna gick i ett virrvarr och jag förstod nog inte vilket stort kliv jag tog in i vuxenlivet.

Första nätterna i lägenheten grät jag inombords och jag började förstå att nu måste jag lära mig att klara av mitt liv själv. Jag har alltid varit en väldigt blyg tjej och umgicks nästan bara med mina assistenter och såg inte världen som jag skulle få börja göra nu. Jag var ju inte tjejen som vågade ta för mig i alla lägen och jag var nervös över hur allt skulle bli i framtiden.

Tiden gick och det blev en stor skillnad på mig och mitt liv, jag vågade mer och mer men trots det var jag rädd för att mitt funktionshinder skulle lägga krokben på min väg.
Hösten kom snabbare och snabbare, så var det dags för mitt första möte med mina konsulter och min socialsekreterare på kommunen, ett möte om mig och om hur min framtid skulle se ut. Jag visste ingenting. Då var det augusti. Eftersom jag är funktionshindrad tyckte de att jag skulle gå på dagverksamhet. Jag gjorde ett besök för att se hur det skulle vara. Men när jag typ var där inne tänkte jag att: jag ”dör hellre 100 miljoner gånger än att gå där”!.

Jag fick vänta en månad tills det blev ett möte till och det var både den jobbigaste och en av mina bästa dagar i mitt liv. Finns inga ord för hur mycket jag hatade den här dagen samtidigt som jag älskade den. Jag körde över dem på mötet och jag vann till slut hela skiten.
Jag var på mitt största möte om mig och om att få jobba. Men jag fick inte bestämma själv vilket jobb jag ville ha.

Min stadsdel ville att jag skulle börja på daglig verksamhet, något som stadsdelen skulle betala. Jag behandlades som en tjej som inte förstår någonting. På dagverksamheten blev jag som ett dagisbarn där mina tjejer (assistenter) lämnade och hämtade mig. Det är så fruktansvärt lågt.  Mina tjejer kände som att de var min mamma eller pappa som att lämnade mig på dagis. Jag kände mig som ett stort barn. Jag var så trött på att bli behandlad annorlunda.

Jag slussades runt i olika verksamheter hela hösten. Jag orkade inte gå upp på morgonen. Den 5 november skickade en kompis en tipslänk om ett jobb på Mamas Retro, ett socialt företag som säljer secondhand-kläder, leksaker med mera. Jag kollade upp tipset och jag fastnade för jobbet. Hehe, Jag fick se min dröm gå i uppfyllelse och att drömmen blev sanning.

December. Dagarna gick det långsammaste jag någonsin varit med om, så som klockan var stilla för alltid och orden var inte klara för mig. Tiden gick långsammaste på hela jorden.
Jag visste ingenting, det var så mörkt.
Så mörkt så det var inget ljus i mitt liv.
Jag bara såg mörkret och allt negativa med samhällets resurser och hur Sverige behandlar oss rörelsehindrade. Hur samhället behandlar många andra och mig i funkislivet då och nu.

Funktionshindrade och dagliga verksamheter växer och växer mer och mer, men sluta! Stanna upp Sverige, och lyssna på oss! Låt oss tala om hur vi vill har det istället för att låsa in oss i ett utanförskap i samhället. Jag vet hur de känns att vara uthängd, jag har varit med om det.
Det börjar i skolan, då man börjar på särskolan och är särelev.
Det säger allt. Bor man i en kommun måste man ha särbetyg och daglig verksamhet. I Sverige får man inte jobba som en vanlig hen.

Att frysa ute många innebär att man inte platsar någonstans, bara i ett fack där Sverige och kommunen kör ihop sig. De bestämmer särbetyg och vad man ska praktisera och jobba med när man blir äldre. Den regeln är en skam. När man går i det vanliga gymnasiet och är en vanlig person, så får man bättre betyg och inte särbetyg. Då kan du också söka in på högskolan direkt eller få ett jobb efter gymnasiet.
Men vi får jobba upp oss och försöka hitta genvägar till jobb. Jag tycker faktiskt Sverige är hemskt och vill att det ska ändras nu nu nu!

När kommunen har satt oss på särjobben så blir vi utanför och det gör dem säkert nöjda.
Jag vet hur det känns, för jag har varit där i samma situation. Men jag har vunnit över alla: kommunen, myndigheter och politikerna som bestämde mina dagliga verksamheter. Jag vann över dem! Jag kämpade tills jag fick jobbet, i en annan stadsdel.

Idag ett år senare är jag mig själv i alla lägen och jag kan faktiskt skryta att jag är världens gladaste och lyckligaste på jorden. Jag vann och jag är så stolt att jag inte fattar det! Jag är så mållös, det finns inga ord på hur Mamas Retro och Fri design betyder för mig. Allt!

Det finns inga beskrivningar över hur ett år kan bli verklighet. Det här året är det bästa året i mitt liv, allt har blivit sant och det känns overkligt. Jag har utvecklats i min takt och det är ni runt om mig vill jag tacka, tacka tacka för att utan er är jag ingenting, ni betyder allt.

Jag har blivit mer aktiv i andra organisationer och jag har förstärkt mitt självförtroende. Men det är inte allt. Man ska våga sig på nya äventyr och saker, och det är nog det bästa som har hänt mig. Att Våga! Jag är världens starkaste tjej, skryter jag.