Jag vill också ha riktiga vänner

Jag har två familjer, en biologisk och en fosterfamilj. Jag har växt upp med min fosterfamilj för att mina biologiska föräldrar inte kunde ta hand om mig. Familjen betyder allt för mig och jag har sex syskon, tre halvsyskon i min fosterfamilj och tre biologiska halvsyskon som jag inte känner lika väl. Jag älskar dom lika mycket oavsett om det är blodsband eller inte.  

Jag är en lättsam, rolig tjej, som folk tenderar att tycka om, de tycker att jag sprider mycket glädje. Min CP-skada gör att jag känner väldigt starka känslor av glädje, ledsamhet och ilska osv. När jag känner, känner jag väldigt mycket.  Det är nog en av anledningar till att människor tycker om att ha mig runtomkring sig. Men trots det så kan jag ibland känna en viss avsaknad av riktigt nära vänner! Jag har aldrig direkt haft ett riktigt kompisgäng att umgås med, ingen har bjudit hem mig eller frågat mig om jag vill komma hem till dom, eller hitta på något. 

När jag började högstadiet så gick jag över till en särklass och då tappade jag kontakten med de riktiga vänner som jag hade i klassen på lågstadiet. Efter det har jag inte haft några riktiga vänner i klassen under högstadiet och gymnasiet. Jag har haft det tufft i skolåren. Jag har blivit utfryst av så kallade kompisar, inte mobbad men utfryst så att det blev psykiskt och fysiskt jobbigt för mig att gå till skolan. Vad skulle jag göra i skolan om det inte fanns någon att umgås med? Dom fick mig att känna mig annorlunda. 

Jag blev bara omtyckt när jag hade fina kläder. När klasskompisarna väl följde med mig hem så ville dom bara kolla på mina kläder och accessoarer. När jag gav dom någon gullig komplimang så fick jag aldrig någon respons eller något tillbaks, aldrig. Dom var helt enkelt bara ute efter min vänskap för jag var och är väldigt givmild mot dom jag tycker om, vilket dom utnyttjade till fullo. 

Jag har idag en riktig vän som jag ser det, som jag kan prata om allt med, och som finns där för mig när jag behöver det. Men jag har aldrig haft många vänner som visat att de funnits där för mig, när vissa saker blir tuffa och man känner att man behöver prata så lyser dom med sin frånvaro. 

Vad hjälper det att ha många bekanta och vänner på Facebook, när ingen finns där när man behöver dom? Det känns ibland som att de inte bryr sig, det känns som att om dom trycker ”like” på Facebook så har de gjort vad en vän ska göra eller något. 

Men när jag skriver på Facebook eller bloggen om hur det är och vad jag känner, så blir det lite blandad respons. Många tar illa vid sig och vissa tar det jag skriver personligt vilket inte är min mening. Jag vill ju bara kunna få ur mig det jag känner, och det är enklast för mig att genom skrivandet. Jag menar inte något eller någon illa, det är bara det att ibland blir jag så himla frustrerad över att jag känner mig missförstådd och att jag bara måste få skriva av mig. Mitt Facebook-konto och min blogg, de är mina klotterplank eller dagböcker, det är där jag känner att jag kan dela med mig av mina inre tankar och känslor. 

Jag har en CP-skada, den gör att jag inte har så lätt alla gånger att kommunicera rent språkligt med tal, och det är därför jag skriver på Facebook och i den här bloggen. Jag tror att det lätt blir missförstånd när jag kommunicerar rent språkmässigt, för att då tänker mina vänner: ”Vem fan tror du att du är?”
Men ska jag inte ha samma rätt att uttrycka mig som alla andra? 

 Jag har alltid haft min familj som förstår mig, den älskar mig för den jag är och för hur jag tänker och känner. Jag har alltid varit som vilken familjemedlem som helst för dem men det är inte lika självklart för vissa utomstående att ta mig för den jag är istället för att bara se mitt funktionshinder, vilket gör det svårt för dem att se att jag är som vilken annan tjej som helst. 

Detta är ett stort problem i min vardag för jag måste kämpa mer för att synas och höras vilket inte är lätt. Vill jag få min röst hörd så kan jag flytta berg för att nå ut till alla med vad jag har att förmedla, för vill jag så kan jag.