Kategori: Att leva med en CP-skada

Samhället ska vara öppet för alla, men det är inte så idag. Det är bara för vissa folk. Det är orättvist! 

Jag är trött. TRÖTT på att det svenska samhällets resurser inte räcker till. Utomhusplatser, inneplatser, offentliga platser är inte till för alla. Alla gånger jag är ute på restaurang, café, krog, bar, salonger, matbutiker, toaletter, parker, skog, badplatser, spa, möten, affärer, lägenheter, hus, gym och med mera så finns det hinder. 

Det gör att vi funktionshindrade inte kan göra samma saker som om vi kunde gå. Detta måste ändras snarast, politiker. LYSSNA PÅ OSS FÖR EN GÅNGS SKULL! 

Jag vill att det blir ändring på detta NU NU NU I ÅR! Det måste bli mer handikappvänligt, för mina hjul är lika mycket värda som era ben!

Jag älskar att shoppa och kolla runt på stan, tar gärna en fika och en matbit någonstans. Men det är problematiskt för oss att kunna leva ett socialt liv på grund av Sveriges begränsningar av handikappanpassningar. 

Om nu företagarna på stan vill tjäna pengar, så varför inte göra det mer tillgängligt för oss alla att spendera våra pengar hos dem? Bygg ramper och hissar, snälla. Jag hatar trappor och ser dom i mina mardrömmar! 

Jag vill även poängtera att det är problem med bussar och spårvagnar i min stad och i hela Sverige.

Jag önskar mig ett friare samhälle där jag kan resa fritt utan extremt långa väntetider och begränsningar. Jag måste vänta på en handikappanpassad buss eller spårvagn, en som inte är trasig och en som inte redan är ockuperad av någon annans hjul eller ben! 

Vad tycks om en utökad rullstols- och barnvagnssektion? Så vi alla får plats.

 

 

Jag har två familjer, en biologisk och en fosterfamilj. Jag har växt upp med min fosterfamilj för att mina biologiska föräldrar inte kunde ta hand om mig. Familjen betyder allt för mig och jag har sex syskon, tre halvsyskon i min fosterfamilj och tre biologiska halvsyskon som jag inte känner lika väl. Jag älskar dom lika mycket oavsett om det är blodsband eller inte.  

Jag är en lättsam, rolig tjej, som folk tenderar att tycka om, de tycker att jag sprider mycket glädje. Min CP-skada gör att jag känner väldigt starka känslor av glädje, ledsamhet och ilska osv. När jag känner, känner jag väldigt mycket.  Det är nog en av anledningar till att människor tycker om att ha mig runtomkring sig. Men trots det så kan jag ibland känna en viss avsaknad av riktigt nära vänner! Jag har aldrig direkt haft ett riktigt kompisgäng att umgås med, ingen har bjudit hem mig eller frågat mig om jag vill komma hem till dom, eller hitta på något. 

När jag började högstadiet så gick jag över till en särklass och då tappade jag kontakten med de riktiga vänner som jag hade i klassen på lågstadiet. Efter det har jag inte haft några riktiga vänner i klassen under högstadiet och gymnasiet. Jag har haft det tufft i skolåren. Jag har blivit utfryst av så kallade kompisar, inte mobbad men utfryst så att det blev psykiskt och fysiskt jobbigt för mig att gå till skolan. Vad skulle jag göra i skolan om det inte fanns någon att umgås med? Dom fick mig att känna mig annorlunda. 

Jag blev bara omtyckt när jag hade fina kläder. När klasskompisarna väl följde med mig hem så ville dom bara kolla på mina kläder och accessoarer. När jag gav dom någon gullig komplimang så fick jag aldrig någon respons eller något tillbaks, aldrig. Dom var helt enkelt bara ute efter min vänskap för jag var och är väldigt givmild mot dom jag tycker om, vilket dom utnyttjade till fullo. 

Jag har idag en riktig vän som jag ser det, som jag kan prata om allt med, och som finns där för mig när jag behöver det. Men jag har aldrig haft många vänner som visat att de funnits där för mig, när vissa saker blir tuffa och man känner att man behöver prata så lyser dom med sin frånvaro. 

Vad hjälper det att ha många bekanta och vänner på Facebook, när ingen finns där när man behöver dom? Det känns ibland som att de inte bryr sig, det känns som att om dom trycker ”like” på Facebook så har de gjort vad en vän ska göra eller något. 

Men när jag skriver på Facebook eller bloggen om hur det är och vad jag känner, så blir det lite blandad respons. Många tar illa vid sig och vissa tar det jag skriver personligt vilket inte är min mening. Jag vill ju bara kunna få ur mig det jag känner, och det är enklast för mig att genom skrivandet. Jag menar inte något eller någon illa, det är bara det att ibland blir jag så himla frustrerad över att jag känner mig missförstådd och att jag bara måste få skriva av mig. Mitt Facebook-konto och min blogg, de är mina klotterplank eller dagböcker, det är där jag känner att jag kan dela med mig av mina inre tankar och känslor. 

Jag har en CP-skada, den gör att jag inte har så lätt alla gånger att kommunicera rent språkligt med tal, och det är därför jag skriver på Facebook och i den här bloggen. Jag tror att det lätt blir missförstånd när jag kommunicerar rent språkmässigt, för att då tänker mina vänner: ”Vem fan tror du att du är?”
Men ska jag inte ha samma rätt att uttrycka mig som alla andra? 

 Jag har alltid haft min familj som förstår mig, den älskar mig för den jag är och för hur jag tänker och känner. Jag har alltid varit som vilken familjemedlem som helst för dem men det är inte lika självklart för vissa utomstående att ta mig för den jag är istället för att bara se mitt funktionshinder, vilket gör det svårt för dem att se att jag är som vilken annan tjej som helst. 

Detta är ett stort problem i min vardag för jag måste kämpa mer för att synas och höras vilket inte är lätt. Vill jag få min röst hörd så kan jag flytta berg för att nå ut till alla med vad jag har att förmedla, för vill jag så kan jag.

 

För att leva som tjej idag så måste man vara entreprenör och framgångsrik. Eller infödd i en rik familj. I Amerika verkar folk vara mera utåt än vad man är i andra länder. Och allt roligt verkar att hända där, många åker eller flyttar dit i för att synas mer. Och folk verkar att bry sig mera om träning, kroppsfixering och hela deras utseende. På TV och realityfilmer, iallafall. Det är en fantasivärld men det är folk som lever så i Amerika och det är större chans där än i andra ställen i världen. Så vill vi tjejer som älskar USA leva.

Men många trycker ner oss både rullstolsburna och vanligt folk, för att vi inte kan leva så som i kändislivet i New York eller Hollywood för att man då måste vara den perfekta skådespelaren och den rikaste människan som har allt.
Allt medan andra drömmer om det livet men inte kan åka dit för att det kostar massa pengar. Då skrattar folk åt en och dom ser ner på oss i Sverige.

Dom som är framgångsrika i Sverige förstår sig inte på oss som har det sämre ställt i samhället, blivit sjuka och har sjuklön ifrån Försäkringskassan. Många som har något funktionshinder sitter hemma och har inget liv för många har dagverksamhet och får då mycket låg aktivitetsersättning och bostadsersättning.

Men det är ju POLITIKERNA OCH SAMHÄLLET SOM STOPPAR OSS. DETTA ÄR INTE RÄTT! VI ALLA HAR SAMMA RÄTTIGHETER SOM NI POLITIKER HAR, TYCKER JAG. ALLA HAR NÅGOT FUNKTIONSHINDER MER ELLER MINDRE.

Vi alla har rätt till ett normalt liv! Vi funktionshindrade får bara 50 kr för lunch varje dag på dagverksamheten, medan till exempel politiker får en överdrivet hög lön, i jämförelse med resten av befolkningen. Jag tycker det är fruktansvärt och hur dåligt som helst.

Så här tänker jag: Jag ska till USA för att bevisa att det faktiskt går, fast jag sitter i rullstol. Jag menar, jag vill leva där nere för att jag vill bevisa att man kan leva som i Kändislivet där och jag vill Lyckas i livet, det är för min egen skull. Ingen annans skull. Jag vill bevisa att man faktiskt kan! Jag vill bli modejournalist och en eftertraktad modebloggare där nere och bli en känd modedesigner. Jag vill vara som alla andra som är gående, fastän min rullstol är i vägen och kroppen inte vill hänga med så som allas normer.

Ingen kan stoppa mig. Alla kan om vi vill!
Jag vågar köra på mitt vis!

 

För två år sedan fick jag besked om att jag fått ett första förstahandskontrakt på min första egna lägenhet i Göteborg.
Detta var två veckor innan min student och jag blev helt omtumlad med känslor. Jag skulle flytta från min mamma, min livboj som jag alltid haft vid min sida. Tankarna gick i ett virrvarr och jag förstod nog inte vilket stort kliv jag tog in i vuxenlivet.

Första nätterna i lägenheten grät jag inombords och jag började förstå att nu måste jag lära mig att klara av mitt liv själv. Jag har alltid varit en väldigt blyg tjej och umgicks nästan bara med mina assistenter och såg inte världen som jag skulle få börja göra nu. Jag var ju inte tjejen som vågade ta för mig i alla lägen och jag var nervös över hur allt skulle bli i framtiden.

Tiden gick och det blev en stor skillnad på mig och mitt liv, jag vågade mer och mer men trots det var jag rädd för att mitt funktionshinder skulle lägga krokben på min väg.
Hösten kom snabbare och snabbare, så var det dags för mitt första möte med mina konsulter och min socialsekreterare på kommunen, ett möte om mig och om hur min framtid skulle se ut. Jag visste ingenting. Då var det augusti. Eftersom jag är funktionshindrad tyckte de att jag skulle gå på dagverksamhet. Jag gjorde ett besök för att se hur det skulle vara. Men när jag typ var där inne tänkte jag att: jag ”dör hellre 100 miljoner gånger än att gå där”!.

Jag fick vänta en månad tills det blev ett möte till och det var både den jobbigaste och en av mina bästa dagar i mitt liv. Finns inga ord för hur mycket jag hatade den här dagen samtidigt som jag älskade den. Jag körde över dem på mötet och jag vann till slut hela skiten.
Jag var på mitt största möte om mig och om att få jobba. Men jag fick inte bestämma själv vilket jobb jag ville ha.

Min stadsdel ville att jag skulle börja på daglig verksamhet, något som stadsdelen skulle betala. Jag behandlades som en tjej som inte förstår någonting. På dagverksamheten blev jag som ett dagisbarn där mina tjejer (assistenter) lämnade och hämtade mig. Det är så fruktansvärt lågt.  Mina tjejer kände som att de var min mamma eller pappa som att lämnade mig på dagis. Jag kände mig som ett stort barn. Jag var så trött på att bli behandlad annorlunda.

Jag slussades runt i olika verksamheter hela hösten. Jag orkade inte gå upp på morgonen. Den 5 november skickade en kompis en tipslänk om ett jobb på Mamas Retro, ett socialt företag som säljer secondhand-kläder, leksaker med mera. Jag kollade upp tipset och jag fastnade för jobbet. Hehe, Jag fick se min dröm gå i uppfyllelse och att drömmen blev sanning.

December. Dagarna gick det långsammaste jag någonsin varit med om, så som klockan var stilla för alltid och orden var inte klara för mig. Tiden gick långsammaste på hela jorden.
Jag visste ingenting, det var så mörkt.
Så mörkt så det var inget ljus i mitt liv.
Jag bara såg mörkret och allt negativa med samhällets resurser och hur Sverige behandlar oss rörelsehindrade. Hur samhället behandlar många andra och mig i funkislivet då och nu.

Funktionshindrade och dagliga verksamheter växer och växer mer och mer, men sluta! Stanna upp Sverige, och lyssna på oss! Låt oss tala om hur vi vill har det istället för att låsa in oss i ett utanförskap i samhället. Jag vet hur de känns att vara uthängd, jag har varit med om det.
Det börjar i skolan, då man börjar på särskolan och är särelev.
Det säger allt. Bor man i en kommun måste man ha särbetyg och daglig verksamhet. I Sverige får man inte jobba som en vanlig hen.

Att frysa ute många innebär att man inte platsar någonstans, bara i ett fack där Sverige och kommunen kör ihop sig. De bestämmer särbetyg och vad man ska praktisera och jobba med när man blir äldre. Den regeln är en skam. När man går i det vanliga gymnasiet och är en vanlig person, så får man bättre betyg och inte särbetyg. Då kan du också söka in på högskolan direkt eller få ett jobb efter gymnasiet.
Men vi får jobba upp oss och försöka hitta genvägar till jobb. Jag tycker faktiskt Sverige är hemskt och vill att det ska ändras nu nu nu!

När kommunen har satt oss på särjobben så blir vi utanför och det gör dem säkert nöjda.
Jag vet hur det känns, för jag har varit där i samma situation. Men jag har vunnit över alla: kommunen, myndigheter och politikerna som bestämde mina dagliga verksamheter. Jag vann över dem! Jag kämpade tills jag fick jobbet, i en annan stadsdel.

Idag ett år senare är jag mig själv i alla lägen och jag kan faktiskt skryta att jag är världens gladaste och lyckligaste på jorden. Jag vann och jag är så stolt att jag inte fattar det! Jag är så mållös, det finns inga ord på hur Mamas Retro och Fri design betyder för mig. Allt!

Det finns inga beskrivningar över hur ett år kan bli verklighet. Det här året är det bästa året i mitt liv, allt har blivit sant och det känns overkligt. Jag har utvecklats i min takt och det är ni runt om mig vill jag tacka, tacka tacka för att utan er är jag ingenting, ni betyder allt.

Jag har blivit mer aktiv i andra organisationer och jag har förstärkt mitt självförtroende. Men det är inte allt. Man ska våga sig på nya äventyr och saker, och det är nog det bästa som har hänt mig. Att Våga! Jag är världens starkaste tjej, skryter jag.

 

I veckan så var jag med i Göteborgs-Posten för att uppmärksamma bostadsbristen för oss rörelsehindrade i Göteborg. Med mig hade jag min arbetskollega Astrid Steen på Unga rörelsehindrade, Göteborgsklubben. Jag berättade hur tufft det var när min mamma och jag letade efter lägenheter i Göteborg. Efter många turer och moment så fick jag en lägenhet i Olskroken två veckor före min student för tre år sedan. Det är världens finaste lägenhet i stan, jag älskar den! Jag har förstahandskontrakt.  Men många tusentals rörelsehindrade blir drabbade och dom får söka hela tiden medan dom drömmer om att en dag få flytta hemifrån. Det är hur dåligt som helst, tycker jag!
– Man vill inte bo hemma hos sina föräldrar när man är vuxen, säger Astrid Steen!

Läs mer i Göteborgs-Posten

Jag är en vanlig tjej bara att jag har ett fysiskt och psykiskt funktionshinder, vilket gör att jag sitter i rullstol. Mitt funktionshinder är medfött och uppkom av syrebrist vid födseln. Men egentligen skulle jag bli en vanlig tjej som kan göra allt det som de flesta klarar av, trots att jag har assistans dygnet runt. Jag har alltid velat ha ett liv som ungdomarna i realityserierna. Att vara 23 år och drömma om att vara i en kändisvärld där jag kan jobba som en kläddesigner, journalist, eller en eftertraktad bloggare och att ha en bra lön för detta. Jag vill kunna shoppa, äta gott, leva i ett stort rikt hus, med en pool och bar och solsängar. Gå på de finaste festerna, att vara i ett gäng där man festar och har kul tillsammans. Detta är min Amerikanska dröm men det verkar omöjligt inom Sveriges gränser. För jag sitter i en rullstol och jag vill ha ett kompisgäng. Det har alltid varit svårt för oss rullstolsburna.

Perspektiv 1

Mellan er som kan gå med egna ben och oss sittande i stol är det skillnad, till exempel:
Angelina ska ha en fest och bjuda 10 vänner. Bara för att hon är populär och snygg kommer alla att tacka ja.  Dom dricker, dansar, har förfest, har intriger och drama på plats.  Och de som vill hänga på utgång, gör det.  Dom åker till stan, dansar i ett gäng, super loss och bara hänger ihop hela natten på nattklubben.  Det blir drama mellan några vänner och dom går hem ledsna och besvikna medan de andra stannar kvar och festar vidare.  Och de blir fulla innan de drar till efterfesten.
Angelina sitter i soffan och så kommer det 2 snygga fulla killar, och kör ölspel med henne. Angelina blir så full så hon tappar minnet.  Johan, den ena killen, bjuder upp henne och de dansar och börjar kyssas, och han tar hem henne till sig och har ”one night stand”! Angelina vaknar på morgonen och ringer direkt till hennes kompisar och berättar det hon kommer ihåg.

Perspektiv 2

Jag och Matilda är bästa vänner och sitter båda i rullstol.  Jag frågar på Facebook om någon vill komma på fest?  Jag har 1000 personer på Facebook som är bjudna, och fem svarade att de kanske vill på fest.  På fredagen så tackade dom nej, så det blev ingen fest.
Det är bara Matilda som kommer, och förfest blev det ändå.  Vi dansade och drack och åt snacks, medan assistenten var i personalrummet.

Matilda och jag skulle ut på stan. Vi duschade, fixa till oss och sminka oss medan vi lyssna på hög musik. Grannen kom upp och sa till oss att sänka volymen tack.  Så musiken blev sänkt. Vi kände oss inte peppade längre, men vi kände ”äschhh, vi går ut ändå” för att ha kul och ingen skulle förstöra vår stämning.  Så ut gick vi.
Folket på samhället kollar på oss som om vi är annorlunda, bara för att vi sitter i rullstol, men det är vi inte.  Vi är två unga tjejer som är ute och har kul som alla andra. Jag och min assistent, och Matilda går in på nattklubb och betalar inträde, Matilda hänger av sig ytterkläderna.  Vi kommer in på klubben och bara tittar runt lite, så att allt va lugnt, och det är det. Alla säger hej till oss.

Vi två rullar in på dansgolvet och dansar loss. De andra dansar också medan assistenten hade koll på mig. Lite senare försöker jag ragga på en kille som verkar trevlig och vi börjar prata några ord tillsammans, vi kramades men inget mer än så.  Jag vill byta telefonnummer, men Pedro sa nej.  Jag blev ledsen och tänkte ”what ever”!
Jag ville att Pedro och hans kompisar skulle följa med hem på efterfest – jag känner ju mig som alla ungdomar gör. Men assistenten – som är i vår ålder – fick ragg men hon jobbar ju, så de kan inte ragga på assistenten. De frågar om vi två tjejer som är där som har rullstolar, kan prata eller inte????????????? Men hallå eller? Viktoria kan prata, säger assistenten men ändå fattar folk ute på natten ingenting och det är så här alltid med att ha ett hinder…
Jag och Matilda dansade vidare tills dom stängde nattklubben. Vi gick till ”Dånken” för att äta lite fyllemat och sen hem.

Så här är det att vara rullstolsbunden.  Jag känner mig så oaccepterad när jag är på ute bar och klubb. Jag accepterar inte att bli behandlad så som det är idag.  Jag vill bli accepterad och behandlad så som du vill bli behandlad!

Ingen person är perfekt !

Alla har något funktionshinder!

R. E. S. P. E. K. T…………………..