Resans start/ sjukdomens bakgrund…

En lång process…

Att jag mår så bra som jag faktiskt gör idag (efter flera års tid av sämre mående) har varit en lång process inom psykiatrin. Min ” resa” började redan när jag var 13 år med mobbing och utfrysning.  Vill ändå understryka att min sjukdom kanske jag hade fått ändå. Men jag tror att mobbningen kan ha bidragit.  Det är svårt att veta.

Det  hela började med att jag vägrade gå  till skolan och hade även en hel del tvångstankar och tvångshandlingar i form av att jag stod på toaletten och tvättade mig i timmar.  Ibland så länge att mamma fick låsa upp utifrån och ” ta ut mig”. Det slutade med att jag hamnade på BUP ” Barn och Ungdomspsykiatrin”, där det inte kunde konstatera riktigt vilken diagnos jag hade med säkerhet men tvångstankar och tvångshandlingar rörde det sig om.

Högstadiet, gymnasium och högskoletiden…

Jag blev så småningom utskriven och började på högstadiet , ”det gick sådär”. Däremot gymnasiet , som jag gick i Mariestad, ( jag gick en (Omvårdnads/Samhällslinje) där gick det jätte bra ,  jag trivdes dessutom riktigt bra.

Fick bra betyg tillochmed  ett stipendium, och jag begav mig mot Östersund för att läsa till Socionom. Kändes riktigt bra i början men efterhand började jag må dåligt, riktigt dåligt och började isolera mig, i mitt lilla rum med kokvrå.

Så jag blev inskriven på psykiatriska avd. på sjukhuset i Östersund, mamma och pappa kom sedan den långa vägen från Töreboda och hämtade mig.

Nya tag…

Ville ändå snabbt försöka med utbildning. Så det blev en vända till Örebro där jag skaffade lägenhet och påbörjade socionomutbildningen. Nu gick det lite bättre men jag var rädd för bakslag och allt kom i kapp på något sätt.

Så jag hoppade av och åkte hem till mamma och pappa. Där blev jag riktigt dålig igen.

Diagnoser…

Jag fick hjälp på behandlingshem i Falköping. Någon gång under denna period får jag även Emotionellt instabilt personlighetsstörning som diagnos. Sedan får jag diagnosen Schizoaffektiv psykos. Behandlingshemmet läggs ner och jag flyttar till Töreboda,  föräldrarna och sedan egen lgh. För ett par år sedan fick jag diagnosen Bipolär ospecificerad .

Fick medicin inehållande litium och den har hjälpt mig mycket. Innan medicinen hade jag dagar då jag isolerade mig totalt , idag kommer jag iväg varje dag till min arbetsprövning och mår bra.

Jag slipper även mina toppar och dalar samtidigt som jag inte känner mig avtrubbad utan upplever känslor. Äntligen har jag börjat ”leva”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *