Mitt sista inlägg…

Valet att berätta om min psykiska sjukdom har känts mer och mer självklar ju längre tid som har gått , och  ju äldre jag har blivit.

När jag var tonåring kändes det som en prioritet att försöka  passa in.  Även fast jag många gånger  kände mig utanför eftersom jag var utfryst/mobbad. Känslan då var att detta med att passa in var viktigast.

Idag när jag är äldre är det mindre viktigt hur jag själv framstår bara jag mår så bra som jag kan, jag har dessutom accepterat min sjukdom själv något jag tror är viktigt, fast som jag har tyckt varit periodvis svårt.

Jag har märkt att fler är öppna om sin psykiska ohälsa  idag och det minskar nog tabun som jag fortfarande upplever i viss mån finns kvar. Samtidigt som jag inte tycker man ska behöva känna någon press på att vara det.

Jag tycker psykisk ohälsa borde vara som med vilken annan sjukdom som helst att prata om.

 

En anledning till varför det har varit och till viss del är så stort tabu kring psykisk sjukdom tror jag stavas RÄDSLA. Rädsla för det okända bl.a. just därför är det ju så viktigt att börja prata mer om psykisk ohälsa och få bort tabun kring just detta.

Detta inlägg är mitt sista här på 1177…det har varit en ära att få möjligheten att skriva här och det har hjälpt mig och fungerat likt skrivterapi.

Min resa går vidare…

/Malin

 

 

 

Tankar om mötet…

Åkte i god tid till mötet som skulle vara idag mellan vården, arbetsförmedlingen och Försäkringskassan på den vuxenpsykiatriska mottagningen.

Kl blev 8.30 och alla var samlade.
Började med att vi gick igenom min tid på arbetsprövningen, vad som fungerat och vad som inte fungerat.

Slutsatsen blev att jag har kämpat hårt och fått mycket stöd, men det räckte inte ändå fram. Så jag ska ansöka om sjukersättning.

Ska även få genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Då jag har så svårt att vara bland  mycket folk.

Var ganska nervös under mötet, nu känns det bättre.  Jag har många tankar om vad som blev bestämt och hoppas allt blir bra.

/Malin

Hypomanins konsekvenser…

 

Jag har lagt märke till att ofta efter en period av depression brukar en period av hypomani komma.

För mig innebär denna period att jag tänker snabbare och känner mig ”upprymd”. Ibland handlar jag också saker som är ogenomtänkta och som jag får ångra senare. Ofta är jag vaken in på småtimmarna flera nätter i rad och det är heller inget problem, just den perioden. 

Slutar ofta med att jag får ångra stora belopp som jag har handlat för och även ringa runt och avbeställa. En gång hade jag köpt en pool i min maniskhet den  hade hunnit ganska långt i levereransen och personen jag ringde var väldigt sur när jag behövde avbeställa den, vilket jag kan förstå.

Jag blir även lätt rastlös, känner mig  extra energisk och kan få städmani. En jul hade jag hypomani och lägenheten var tipp topp , hade köpt på tok för mycket julmat och skulle tillaga alla sorter på julbordet. Det blir lätt så då.

Dessvärre brukar jag senare drabbas av en depression och känna mig mer eller mindre utmattad.

Något som jag har märkt är att innan jag började med medicinen innehållande litium verkade de hypomaniska perioderna komma oftare jämfört med nu när jag tar dom. Det känns som en liten tröst i det hela att medicinen nu på det stora hela verkar hjälpa mig med att hålla svängningarna mer stabila.

Nästa torsdag kommer ett inlägg från hur mötet gick med mötet med Vuxenpsykiatriska mottagningen , Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och mina reflektioner kring detta och min plan framåt.

Kommentera gärna!

/Malin

Vikt, mat och motion…

Något som är en vanlig biverkning hos många psykiatriska mediciner, inte minst de läkemedel innehållande litium som jag tar dagligen är viktuppgång.

Jag har och har genom årens lopp haft problem med att hålla vikten. Upplever att jag trots allt mår bättre sett på det stora hela än vad jag gjort för ca 3 år sedan och det är lite synd att den här biverkningen finns. Tänker då inte endast på den yttre vikten,  då MÅR jag hellre bra, utan snarare på följdsjukdomar som man kan drabbas av som överviktig . Jag gick upp ca 25 kg efter jag startat medicineringen.

Nu efter att jag har haft den ca 1  1/2 år har vikten stabiliserats.
Har också upplevt att motion och att äta bra har haft betydelse.

Kommentera gärna!

/Malin

Ångest och Panik…

Händer ofta att jag drabbas av ångest och panikkänslor och  inte sällan väldigt olägligt.

I onsdags kom paniken och ångesten då jag var på väg till arbetsprövningen. Hade kunnat trotsa detta om den låg på en nivå där det kändes möjligt. Nu var detta inte fallet.

Hade sådan ångest så jag skakade och började må riktigt dåligt. Så jag kom inte iväg till arbetsträningen.

Fick en tankeställare. Till vilken gräns är jag beredd att utstå sämre mående i mitt redan ibland instabila mående för att på sikt ev. få ett jobb.

Allt kändes riktigt eländigt. Känner samtidigt att jag vill ha ett jobb på sikt men frågan är i mitt läge om det är rimligt. Kanske gör jag mig själv en björntjänst i att anstränga mig så hårt.

Mår inte jämt hundra procent bra och detta måste bli tydligt så som verkligheten är.

Den 17: e ska vi ha ett möte, vården försäkringskassan och arbetsförmedlingen om sjukskrivningen och planeringen framåt. Återkommer med info om detta…