Publicerat

Balans, viktigt för mig…

Jag har förstått att min bipolära sjukdom passar  bäst  ihop med balans kring mina vardagliga aktiviteter och med mycket i livet.  Det gäller allt från mina aktiviteter/sysselsättningar till sömnen och mängden som jag utför och i vilken takt ( gas och broms) .

För mig är det viktigt med återhämtning och att den blir av bra kvalitet. Då tänker jag inte enbart på sömn , utan även på mer stillsamma aktiviteter, som jag ändå just blir återhämtat  av till exempel att se på tv, läsa en tidning eller en bra bok.

Det har hänt att  jag varit så utmattad att sömn har varit det enda rätta under dagtid, nuförtiden försöker jag ändå undvika detta eftersom det skapar mer obalans i  dygnsrytmen än vad det ger.

Det finns fler områden kring balans som jag upplever som viktiga för mig att just hålla en balans kring.
T.ex. maten , motionen och vikten.

Känns för min del som att alla delar kring balansen i vardagen hänger samman i en ganska skör tråd fortfarande, men den blir starkare ju mer jag jobbar på det. Tror tyvärr att jag alltid kommer ha ett visst mått av skörhet kvar trots framgångsrik medicinering och så vidare. Så för mig är det också viktigt  att hålla mig till den balans som jag har skapat för att inte börja må dåligt igen.

En annan sak som har varit A och O för min balans är att följa min läkares medicin ordination. Av flera anledningar . När jag var tonåring slarvade jag mycket med medicineringen vilket resulterade i att läkaren trodde att jag tog medicin som jag inte tog och den kunde heller inte utvärderas.  Det var inte särskilt bra. Minns att jag mådde väldigt dåligt under den perioden.

Har du erfarenheter eller råd/ tips kring vikten av balans och psykisk ohälsa/ bipolär sjukdom? Kommentera gärna!

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/bipolar-sjukdom/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Psykisk-halsa/

/Malin

Publicerat

Att tillhöra…

Delaktighet:

För mig har det varit viktigt att få känna delaktighet och samhörighet med omvärlden trots min sjukdom i den utsträckning jag klarar av.

På tal om delaktighet vill jag också säga att för mig så har min arbetsprövning känts som något väldigt positivt. Jag är medveten om att det inte passar alla som är sjuka/ sjukskrivna men i mitt fall verkar det ändå finnas en viss arbetsförmåga och jag har trivts väldigt bra på min arbetsprövningsplats. Så det känns ju positivt.

Vänner:

Som tur är har de flesta under de senare åren innan jag började medicinera med litium (vilket gjorde mig mer stabil i måendet) haft förståelse för mina svängningar och inte ”lämnat mig” utan stannat vid min sida. Det är jag jätte glad och tacksam för.

Tyvärr har det under åren ändå varit ganska många som ”tagit avstånd” i samband med olika sjukdomsbesked, det är lite tråkigt.
Jag får ”vårda” de relationer jag har kvar för de är ”guld” värda för mig.

Eftersom jag även har en underdiagnos i form av ”social fobi” så har jag svårt att knyta nya kontakter. Det är något jag upplever som ett handikapp i vardagen. När det är som sämst begränsar mig den sociala fobin i sådan utsträckning att jag ibland upplever att jag  nästan måste ” ta omvägar” eller ” ursäkta mig” för att undkomma att prata med personer. Oftast trotsar eller går jag emot denna känsla, vilket har hjälpt mig.

Kanske har du något tips eller råd på hur du kan underlätta i vardagen vid psykisk ohälsa/ funktionsnedsättning?

 

Kommentera gärna!

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/bipolar-sjukdom/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Social-fobi/

 

/Malin

Publicerat

Varför just jag?

Tankar från förr:

Minns förstås inte alla funderingar jag har haft under ” resans” gång men en tidig tanke jag hade, som återkom till mig många gånger under min första diagnos på BUP var: varför just jag? varför blev jag sjuk ? Kände mig även helt ensam i mitt tillstånd.

Ett tag innan diagnosen ännu var ställd,  var jag nästan övertygad om att det snarare var olika fysiska problem som jag hade istället för psykiska. Har även känt mig lite ”förvirrad”  vad gäller diagnos under ” resans gång” då jag har fått diagnoser ändrade många gånger.

Tankar idag:

Efter att åren gått och diagnoser uteslutits och efter att man kommit fram till att prova ett läkemedel innehållande litium som hjälpte mitt mående till det bättre på flera plan. Samtidigt fick jag en diagnos, bipolär ospecificerad.

Det var när jag började ”läsa” på lite om diagnosen ”bipolär ospecificerad” som jag kände igen mig på flera sätt. Till skillnad från den där dagen på BUP ”Barn och Ungdomspsykiatrin ” då jag fick min första diagnos känner jag mig idag relativt stark i min person och kan stå för att jag har en kronisk psykisk sjukdom.

Det är en förutsättning för att göra som jag gör nu, när jag bloggar här på 1177 vårdguidens sida för gästbloggare . Det gör jag även för att jag tycker det är viktigt att bidra med de erfarenheter och upplevelser jag har och har haft med  bipolär sjukdom ospecificerad, eller att vårdas inom psykiatrin.  Kanske någon annan kan känna igen sig i något eller delar av det jag skriver?

/Malin

Publicerat

Resans start/ sjukdomens bakgrund…

En lång process…

Att jag mår så bra som jag faktiskt gör idag (efter flera års tid av sämre mående) har varit en lång process inom psykiatrin. Min ” resa” började redan när jag var 13 år med mobbing och utfrysning.  Vill ändå understryka att min sjukdom kanske jag hade fått ändå. Men jag tror att mobbningen kan ha bidragit.  Det är svårt att veta.

Det  hela började med att jag vägrade gå  till skolan och hade även en hel del tvångstankar och tvångshandlingar i form av att jag stod på toaletten och tvättade mig i timmar.  Ibland så länge att mamma fick låsa upp utifrån och ” ta ut mig”. Det slutade med att jag hamnade på BUP ” Barn och Ungdomspsykiatrin”, där det inte kunde konstatera riktigt vilken diagnos jag hade med säkerhet men tvångstankar och tvångshandlingar rörde det sig om.

Högstadiet, gymnasium och högskoletiden…

Jag blev så småningom utskriven och började på högstadiet , ”det gick sådär”. Däremot gymnasiet , som jag gick i Mariestad, ( jag gick en (Omvårdnads/Samhällslinje) där gick det jätte bra ,  jag trivdes dessutom riktigt bra.

Fick bra betyg tillochmed  ett stipendium, och jag begav mig mot Östersund för att läsa till Socionom. Kändes riktigt bra i början men efterhand började jag må dåligt, riktigt dåligt och började isolera mig, i mitt lilla rum med kokvrå.

Så jag blev inskriven på psykiatriska avd. på sjukhuset i Östersund, mamma och pappa kom sedan den långa vägen från Töreboda och hämtade mig.

Nya tag…

Ville ändå snabbt försöka med utbildning. Så det blev en vända till Örebro där jag skaffade lägenhet och påbörjade socionomutbildningen. Nu gick det lite bättre men jag var rädd för bakslag och allt kom i kapp på något sätt.

Så jag hoppade av och åkte hem till mamma och pappa. Där blev jag riktigt dålig igen.

Diagnoser…

Jag fick hjälp på behandlingshem i Falköping. Någon gång under denna period får jag även Emotionellt instabilt personlighetsstörning som diagnos. Sedan får jag diagnosen Schizoaffektiv psykos. Behandlingshemmet läggs ner och jag flyttar till Töreboda,  föräldrarna och sedan egen lgh. För ett par år sedan fick jag diagnosen Bipolär ospecificerad .

Fick medicin inehållande litium och den har hjälpt mig mycket. Innan medicinen hade jag dagar då jag isolerade mig totalt , idag kommer jag iväg varje dag till min arbetsprövning och mår bra.

Jag slipper även mina toppar och dalar samtidigt som jag inte känner mig avtrubbad utan upplever känslor. Äntligen har jag börjat ”leva”.