Det närmar sig jul…

Idag är det den 2a advent , det är med andra ord 15  dagar kvar till julafton.
För mig är julen, dagarna innan julafton , en härlig tid men själva julafton innebär ofta ångest. Varför? Jo därför att  julafton liksom många andra högtidsdagar brukar alla i släkten samlas och fira ihop. Något som känns dubbelt, tycker mycket om mina släktingar men när alla är samlade på ett och samma ställe känns det ibland helt enkelt för mycket. Jag får symtom på ångest och det blir extra jobbigt om jag inte skulle ha möjlighet att gå ifrån firandet en stund.

Något som jag tycker är skönt är att min familj alltid har varit öppen med släkten om min sjukdom och mina svårigheter från start. Inga hemligheter.
Det innebär en ökad förståelse om jag t.ex. skulle behöva gå iväg en stund och vara ensam för att senare återvända till gänget med ” ny kraft”.

Det är just det, att vara bland mycket folk och samtidigt inte ha någonstans att ta vägen om det skulle behövas som jag har svårt för. Ett begränsat utrymme. Som t.ex. en fullsatt tågkupe.
Jag drabbas av tunnelseende, yrsel och vill bara fly från situationen väldigt fort.

När det var som värst minns jag att jag t.o.m. fick lov att äta ensam. Tyckte det var jobbigt att äta med andra. Numera fungerar det bra.

Känns som att en hel del har gått framåt vad gäller min sociala fobi ,medan annat  med den är ungefär kvar i samma situation. Tycker tillexempel fortfarande det är jobbigt att handla då det är mycket folk , så är jag alltför trött eller stressad undviker jag faktiskt tider på dygnet då det är så. Annars vill jag ändå utmana mig själv ,  då åker jag tillexempel  och handlar fast det kanske tar emot lite.

Är som vanligt lite orolig för denna julafton. Återkommer med uppdatering från själva julafton …

Kommentera gärna…

 

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Social-fobi/

 

/Malin

Resans lärdomar…

Att leva med en sjukdom som bipolaritet är och har förstås många gånger varit jobbigt. Men jag känner att  jag har fått en del erfarenheter under resans gång. Jag har också lärt mig en del om mig själv och min sjukdom som kommer vara ”viktigt att ta med mig i framtiden”.

Vad behöver jag för att må bra?

• En samtalskontakt inom vården så att jag kan ”ventilera” mina tankar.
• Balans i livet , mat, motion , mediciner, ekonomi
• Rutiner  och kontinuetet t.ex vara i ett sammanhang  såsom på min arbetsprövning, betyder mycket för mitt välmående och det känns som mina dagar har fått en”mening”.
• Delaktighet, få känna gemenskap
• Medicinering- en medicin /mediciner som fungerar för mig
• Mina projekt- små som större (sysselsättning) , få göra saker som jag ”brinner” för.

Har känt att punkterna/områdena ovan behövs i mitt liv och hör ihop på ett eller annat sätt.  Går inte att ersätta det ena med det andra utan jag behöver alla, fast kanske i olika mängd och vid olika tillfällen för att må bra.

Stresskänslighet

Har ju också fått kunskap om  hur jag är och hur jag fungerar under mitt sjukdomsskov jämfört med under de bra perioderna. Det som verkar vara en gemensamt faktor för hur jag är när jag inte befinner mig i ett skov och vad som ibland verkar bidra till ett skov, hos mig är min stresskänslighet.  Jag är en väldigt stresskänslig person. Kunskapen om att jag är just detta är bra , då kan det lättare förebyggas,  även om det är svårt.

Känslig

Är även en skör och känslig person. Minns någon som sa att jag nästan ”har känslorna utanpå”.  Detta med skörhet / känslighet kan bli jobbigt men jag ser det som ett mynt med två sidor. Att vara känslig kan ju även innebära att man kan ha lättare till alla sina känslor, alltså inte enbart negativt.

Trötthet

Min brist på energi är något som påverkar mig ganska mycket eller kanske snarare begränsar mig. Jag får ibland  planera min lediga tid efter mängden energi jag har kvar och det är oftast ganska lite. Önskar jag hade mer energi.

Som sagt kunskapen och erfarenheten om mig själv efter många år med denna sjukdom bär jag med mig , vilket är viktigt och bra.

Kommentera gärna!

/Malin

 

 

 

 

Från den ljusa sidan…

Det här inlägget kommer att handla om mitt aktiva val att trots min sjukdom fokusera på det positiva och det som  fungerar bra i mitt liv. Att se på mitt liv ” från den ljusa sidan”.

 

Det kan låta som en ”klyscha” men det har kommit perioder då det har blivit jätte viktigt för mig att ”ta till detta” för att orka inte minst. Tror det är viktigt att jag inte låter negativa tankar få ta över för mycket och självkritiken vinna för att i längden orka.

Skör person…

Förr hade jag väldigt mycket tankar som var just självkritiska, så mycket att de hindrade mig i vardagen.  Jag kände mig helt annorlunda ”udda” vart jag än befann mig. Nu har jag mer ”förlikat” mig med att jag är känslig som person och att jag har min/mina sjukdomar och den bakgrund jag har. Jag är en skör person.

 Energi…

Fortfarande kan dessa ”orosmoln” dyka upp hos mig men det är då jag ”plockar” fram mina ”verktyg” som jag fått under resans gång. Från psykolog, på behandlingshem o.s.v.  som har varit just positiva för mig och gett mig energi snarare än att dränera mig på den.

Mobbning…

Det skulle bli särskilt jobbigt om omgivningen var av kritisk eller ovanligt negativ natur under en  lång period. En period som dränerade mig kraftigt på detta  var då jag under flera år blev utfryst i skolan. Tyst mobbning kan verkligen också kännas hemsk. Jag fick aldrig deltaga, minns en situation när jag bad att få låna ett suddigum av en tjej som hade varit hemma hos mig tidigare, då fick jag det kastat på mig. Stämningen var överlag inte heller den bästa i klassen. På tal om kritik och negativism så låg det i luften ständigt.

Konsekvenser…

Minns att jag gick till kurator och gjorde ett försök att byta klass,  då ville jag nästan ge upp , så slutkörd och ”nere” var jag.  Märker idag att jag har många negativa minnen från detta med mobbningen.  Det har ibland kännts som att jag förväntar mig att bli behandlad lika dåligt som då i förväg för att slippa bli besviken ifall jag skulle ha förväntat mig att bli bra behandlad.

Positiv och negativ spiral

För mig leder alltså negativa tankar oftast till fler och det blir en spiral nedåt, medan positiva snarare ger en spiral uppåt.

Det är ju sant att man inte kan veta vad omgivningen tycker och tänker om en och detta har jag nu ändå lite lättare att förhålla mig till  (efter tidigare negativa erfarenheter som mobbningen), det faktum att jag aldrig kan veta vad någon tycker och tänker om mig är fortfarande lite svårt,  brukar resultera i  att jag förväntar mig att de ska tycka det” värsta”.  Förövrigt  dras jag överlag mer till positiva människor och mår bäst i deras sällskap . Kanske just för att det positiva redan finns där och jag behöver inte själv ” jobba” med negativa eller kritiska tankar inombords vilket kan bli jobbigt i längden.

Det är alltså inte helt lätt, men jag strävar fortfarande efter att se saker och ting ” från den ljusa sidan” för det känns viktigt för mig.

Kommentera gärna!

 

/Malin

Anhörigperspektivet, från andra sidan…

Jag frågade var och en i min familj fem specifika frågor inför detta blogginlägg om ”Anhörigperspektivet”. Syftet är just att ge en bild av hur mina anhöriga upplever och har upplevt att ”stå bredvid”. Från ett insjuknande med många frågetecken och fortsättningsvis mot många olika diagnoser och slutligen min bipolära diagnos, antagligen har det många gånger känts tufft och orättvist…

1. Min första fråga jag ställde var: Hur upplevde du mitt första sjukdomsbesked, utveckla…? 

”Innan vi fick veta att Malin var sjuk var det svårt att förstå vad/om något var fel. Jag minns att jag trodde länge att det ”endast” handlade om en depression. Jag tyckte att det kändes skönt att få ord på vad det var och få en djupare förståelse för vad sjukdomen handlade om”( familjemedlem)

” Nästan overkligt för att det var så oväntat”  (familjemedlem)

”Insjuknandendet kom gradvis. Ett ovanligt kreativt barn är ju excentrisk. Till slut förstod vi ändå att något var fel. Vi undrade efteråt om vi borde förstått tidigare…” ( familjemedlem)

2. Hur upplevdes det av omgivningen ?

”Jag upplevde att det var något ganska nytt för omgivningen. Eller åtminstone inget som var så vanligt att man pratade om. ” (familjemedlem)

”Man var inte så öppen om det då.” ( familjemedlem)

” Omgivningen var mycket deltagande när vi berättade att Malin var sjuk. Upplevde inga negativa reaktioner utan bara oro för hur det stod till med Malin” ( familjemedlem)

3. Fanns det några fördomar kring det faktum att det är en psykisk sjukdom som jag drabbats av?

”Jag tror att det fanns en del fördomar från omgivningen kring faktumet att det var en psykisk sjukdom. Det grundar sig antagligen i att det då inte fanns en öppen dialog kring den. Jag kände ingen annan som var öppen med en psykisk sjukdom trots att det säkert fanns. Att det inte riktigt fanns ett namn på sjukdomen gjorde det hela ännu svårare. Det känns som att psykisk ohälsa har fått komma upp till ytan de senaste åren och känns som ett mycket vanligt ämne idag jämfört med hur det var för bara några år sedan.” ( familjemedlem)

” Det finns fördomar om psykisk sjukdom. Jag fick höra av vårdpersonal att inte vara så öppen ifall Malin kanske inte vill det. Blev då mer återhållsam. Har dock aldrig upplevt någon negativ  reaktion hos dem  jag pratat med, tvärtom. Upplever att psykisk sjukdom finns i nästan alla familjer eller i deras närhet. ”(familjemedlem)

4Hur tycker du att perioden från mitt insjuknande till idag bäst kan beskrivas eller sammanfattas? 

”Jag minns perioden när Malin insjuknade som väldigt kaotisk och oviss. De första åren var helt klart värst innan det ens blivit klart vad sjukdomen handlade om och innan det var utrett att det handlade om en sjukdom. De senare åren har absolut blivit mycket mer stabila och det känns som att Malin själv har bättre kontroll på sitt mående i större utsträckning.” (familjemedlem)”

”Man var väldigt frustrerad och kände sig maktlös, och tycker det är jobbigt när den närstående mår så dåligt och man inte kan göra något. Problematiskt med självskadebeteende. Visste inte vad man skulle komma hem till när det var som värst.”(familjemedlem)

”Många år av kaos och oro nu har det blivit bättre det sista”(familjemedlem)

”Vågor av förbättring och försämring”(familjemedlem )

5. Hur är det idag?

”Det känns mycket mer stabilt. Det verkar vara längre perioder som är bra än de som är dåliga.” (familjemedlem)

” Bättre på senare år.” ( familjemedlem)

” Våghöjden har minskat de senaste åren och medelnivån har ökat särskilt de senaste åren”(familjemedlem)

 Utveckla…..”

” Jag tror delvis att det är naturligt att bli mer stabil ju äldre man blir. Det är ju inte helt ovanligt att må väldigt dåligt  i tonåren även om man inte har en psykisk sjukdom. Jag har förstått att det har blivit mycket bättre efter att Malin fått medicin som passar bättre. Jag har förstått att det tar tid att hitta rätt balans – speciellt innan man kartlagt sjukdomen helt. Jag tror också att man säkert lär sig sin sjukdom och hur man fungerar i den efter att ha levt med den längre.” ( familjemedlem)

”Kan nog bero på medicinen men också på att Malin blivit äldre” ( familjemedlem)

”Den ”nya” medicinen inehållande litium och en ökad självkännedom/mognad , därmed ökad möjlighet och förmåga att hantera svängningarna. ” (familjemedlem)

” Nu tycker jag det är bättre än någonsin, du är gladare, du är med på mycket och framför allt inte så självkritisk längre. Du vågar dig ut mer och träffa människor vilket är enormt bra. Man märker på dig att vissa saker kan vara jobbiga och att du måste ventilera det du har varit med om men man ser också hur det stärker dig och hur du vågar mer och mer.   Jag tror att din utvecklig kan ha och göra med att du fick rätt medicin och att du vågade vara med på saker som du egentligen tyckte var jobbiga, detta såg man stärkte dig.” ( familjemedlem)

Slutsats …

Först vill jag berätta att jag blir starkt berörd av att ta del av mina anhörigas tankar och funderingar kring ämnet. Att få veta vad de kanske gått och burit på i flera år.

Det känns fortfarande som att psykisk ohälsa är ett ganska tungt ämne att prata om av någon anledning, önskar det inte kändes så. Därför kändes det väldigt bra för mig att min familj fick ett så bra tillfälle att ventilera dessa frågor på, jag upplevde det som bra och viktigt för oss alla i familjen.

Sammanfattningsvis vad gäller sjukdomsförloppet kan jag se att jag och min familj har en ganska liknande bild av hur läget var förr och är idag. Från mer ”kaos” till mer ordning. Och att min nya medicin kan spela en viktig roll för mitt bättre mående.

Kommentera gärna…

/Malin

 

Upp, ned och perioderna mittemellan…

Förr var mina svängningar i måendet mycket tydligare och kom betydligt oftare. Nuförtiden har jag ofta långa perioder av stabilare mående, men jag har fortfarande kvar min skörhet. Det är något jag måste tänka på vad gäller balans av sömn , mat, följa rutiner och så vidare.

Medicinernas betydelse för mig:

När det kommer till mediciner så har jag tidigare ( i tonåren) haft problem med att  ta dessa. Har med tiden accepterat medicineringen och ser mer på min sjukdom som vilken annan sjukdom som helst, där medicin kan hjälpa. Jag tillför  något som behövs. 

Energi:

Har märkt att min energinivå varierar kraftigt från dag till dag, vissa dagar är jag väldigt trött, jag menar riktigt trött ( skulle kunna somna) medan andra dagar är jag betydligt piggare  och saker som jag tar mig för fungerar lättare och bättre.  Idag är tillexempel en dag då jag är riktigt trött och fungerar sämre än annars.

Min övriga tid: 

Tiden emellan mina jobbiga perioder är ändå den jag tänker minst på…varför? Jo för att den flyter på. Så jag har inte reflekterat särskilt över den. Känns bra att få må så bra under lång tid att jag tillochmed har börjat kunna planera saker längre fram utan att behöva känna rädsla för att sjukdomen ska förstöra detta på vägen dit.

/Malin

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/bipolar-sjukdom/

 

Behandling, terapi och mediciner fram till och efter min bipolära diagnos

Kanske just eftersom jag har haft relativt allvarliga/svåra problem, samtidigt som det länge varit svårt för läkare att ställa en exakt diagnos,  (den har ju ändrats några gånger), så har jag också provat många sorters behandlingar. Vissa mer eller mindre lyckade för min del.

Behandling/Terapi

  • Den allra första terapin jag fick var KBT (Kognitiv Beteendeterapi) mot mina tvångstankar/ tvångshandlingar. Minns särskilt mina ”uppgifter” som jag fick att utföra hemma . Det kunde vara olika sätt för att bryta mitt mönster kring tvångshandlingarna. Fokus låg mycket på att vara i nuet. Minns att jag tyckte om KBT väldigt mycket och det är något jag känner att jag fortfarande har nytta av.
  • Behandlingshem: Jag var ca 3 år,  på 2 olika behandlingshem . Kändes bra då,  också bra med en psykologkontakt som var knuten dit. Det jag kan tycka är synd när jag tänker på den tiden nu är att det var så fin hjälp men jag mådde så dåligt när jag var där så jag kunde inte ta emot detta på det sätt jag hade önskat. Var mycket trött hela tiden.
  • Psykoterapi: Har jag gått i några gånger nu, och för mig har det börjat kännas viktigare att jag
    ”klickar” relativt bra, mer än vad jag först trott hade behövts. Jag ska ju ändå känna ett visst förtroende så att jag kan berätta personliga saker om jag behöver.
  • Bildterapi: Har även provat bildterapi, meningen var att utrycka sig och kommunicera via bild men det blev nästan ett stressmoment för mig istället , jag började fokusera för mycket på hur mina bilder blev/såg ut och jag är/ upplever mig inte bra på att måla men hade jag kunnat ” släppa” den tanken hade det varit en perfekt terapiform.

Mediciner:

  • Antidepressiv medicin:  Fick jag då jag i långa perioder varit väldigt deprimerad. Har fungerat ”lite sisådär” för mig. Fungerade först,  sedan avtog det, för att sedan sluta att fungera.
  • Stämningsstabiliserande medicin: Har jag haft ett tag, det verkar utjämnande på  toppar och dalar i mitt mående.
  • Antipsykotisk medicin: Detta har jag fått utskrivet lite som en ”förstärkare” för att stämningstabilisera mitt mående, i låg dos.
  • Medicin innehållande litium: Valde min läkare åt mig då jag fick min bipolära diagnos. Verkar förebyggande mot mina maniska och depressiva episoder.
  • Ångestdämpande medicin: Är just vad det heter, en medicin som dämpar min ångest.

Vad har hjälpt mig bäst?

När jag blickar tillbaka på den behandling jag har fått genom åren,  är jag glad att det äntligen känns så rätt,  även om vägen har varit krokig fram till denna behandling. Det som för mig sammanfattningsvis fungerat bäst är KBT , psykoterapi och min nuvarande medicinska behandling. Jag har således  stor nytta av både mediciner och terapi.

Vill också understryka att vad som fungerar med mediciner/ behandling är ändå individuellt , andra med bipolär sjukdom kanske inte alls får samma medicinering/ behandling som jag. Vad som passar mig bäst passar kanske inte någon annan bra.  Det jag har skrivit ovan beskriver och samanfattar mitt fall.

Kommentera gärna!

/Malin

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Behandlingar/Psykoterapi/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/bipolar-sjukdom/

 

 

Mål och motivation, trots hinder…

Att min sjukdom har inneburit och innebär vissa hinder för mig är ett faktum. Jag vill dock inte låta dessa begränsa mig i min vardag i för stor utsträckning .  För mig är det även viktigt att jag har och behåller mål i livet, även om jag med tiden har fått omforma vissa.

Då man talar om målsättning är det enligt initialförkortningen SMART viktigt att målen är:

  • Specifika och konkreta – noggrant formulerade i detalj. Om målen är otydliga kan de hända att dem skjuts på framtiden.
  • Mätbara- man ska veta när man är framme vid målet
  • Aktuella och accepterade – det ska vara ens egna mål.
  • Realistiska – man ska kunna uppnå dem (inte för högt satta) men samtidigt utmana sig själv genom att gå lite utanför komfortzonen
  • Tidsbundna – man ska veta när man börjar och när man förväntas vara framme

Hinder:

För mig har målen som låg strax efter min diagnos inte varit så omfattande. Har under den perioden känt att jag behöver ta varje dag för sig. Ju stadigare och stabilare jag känt mig och när lite tid gått har jag nästan längtat efter större mål eftersom motivationen börjar byggas upp.


Det som har varit lite svårt under perioder är  nu inte kvar i samma utsträckning efter den bipolära diagnos som ledde till min nuvarende medicinering,  men jag har fortfarande kvar bl.a. trötthet , stresskänslighet och  lite koncentrationssvårigheter. Dock inte alls i samma utsträckning som tidigare.

Mål idag: 

Idag rör mina mål bl.a. , fortsätta arbetsprov , prova utbildning igen, motionera mera . För mig är det viktigt att hitta en personlig meningsfullhet med vart och ett av målen. Det leder i sin tur till att jag blir mer motiverad att slutföra målet/målen.

/Malin

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/bipolar-sjukdom/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Tema/Psykisk-halsa/

 

 

Mina projekt får mig att må bra…

Att ha en rolig sysselsättning under min fritid betyder mycket för mig.  Jag har alltid varit ganska kreativt lagd och kanske är det just vad som hänger samman med det att jag gillar projekt av olika slag. Tycker även om att organisera och fixa så det kan även spela in. Ett projekt kan enligt mig vara litet eller större  och innebära alltifrån att  skriva en novell till att anlägga en damm.  Senaste större projektet var faktiskt när jag anlade mammas och pappas trädgårdsdamm.

Kontinuitet:

För mig är det även viktigt med kontinuitet i livet eftersom det ger mig en trygghet och ett inre lugn. Var hittar jag då kontinuitet? Det kan vara i dagsrutiner, dagar, veckor ( att tiden går), arbetsträningen som jag är ute på o.s.v.

Sammanfattning:

Känns viktig för mig att dagarna och livet har en personlig mening.  Även  att ingå i något litet, behöver inte vara stort men ett sammanhang i alla fall.
När jag blickar tillbaka under perioden då jag inte var under rehabilitering kan jag se att många dagar saknade just sysselsättning och en känsla av kontinuitet även delaktighet och känslan av sammanhang.  Idag har jag alla i någon form och det är jag glad för.

Kommentera gärna!

/Malin

Min sjukdom i vardagen…

Förr, under många år tog min sjukdom som nu är diagnosticerad som bipolär ospecificerad en betydligt större plats i vardagslivet jämfört med idag. Det känns tråkigt att tänka på, samtidigt som det känns bra att det är bättre på många plan idag.
Då kan man undra vilka områden i vardagen som jag upplever tidigare begränsats av sjukdomen men som nu är bättre :

Sömn:

Börjar med sömnen eftersom jag tror den ger förutsättning inför mycket annat i vardagen. Min sömn har under långa perioder varit nästintill obefintlig vilket har resulterat i att det har varit svårt att hålla rätt dygnsrytm nästa dag.

Ångest:

Ångest, sådan som kommer närsomhelst är inte välkommen och är enligt mig väldigt handikappande. Fick även ångest inför att få ångest , min psykolog berättade att det kallas förväntansångest.

Hypomani:

Ibland , under perioder var jag så uppe i ”varv” det kunde gälla ett projekt, skolarbete, eller så blev ett mindre projekt alldeles för stort, så jag hade svårt att varva ner. Har också hänt att jag spenderat för mycket pengar , under dessa perioder, något som jag sedan fick ångra så bittert. Jag liksom ” fastnade” på den högsta växeln. Detta brukade oftast sluta med en ” krasch” i form av depression.

Depression:

Är det som  jag har haft mest problem /bekymmer med i livet ibland under längre perioder. När jag har varit deprimerad har jag drabbats av att jag känner mig mycket låg, tappar intresse för saker som jag tidigare tyckt varit kul. Jag brukade också tappa aptiten.

Idag…

Jag är så glad att samtliga områden som jag räknat upp har blivit mer stabila hos mig,  mår så mycket bättre , under de två senaste åren. Visst jag har kortare svängningar emellanåt, men nuförtiden ” fastnar” jag  liksom inte i något av lägena depression eller hypomani. Har funderat . För mig tror jag det har det berott på följande:

  • En medicinsk behandling som fungerar för mig.
  • Kontakt med vuxenpsykiatrin.
  • Har fått bra information om min sjukdom
  • Har hittat min balans

Så nu hoppas jag att det fortsätter såhär!

Kommentera gärna..

/Malin

 

Vill du läsa mer?

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/bipolar-sjukdom/

https://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Depression/

 

Fördomar …

Jag är av den åsikten att jag tror att fördomar är något som förekommer ganska lätt i samhället , särskilt kring psykisk ohälsa. Varför? Jo en fördom kommer till människan väldigt fort just eftersom de enligt blandannat (psykologiguiden) beror på känslomässiga, omedvetna reaktioner, samt är just vad det heter en fördom, för- dom, en dom i förväg.

Jag tror samtidigt, särskilt med den bakgrunden verkligen att det går att göra något åt. Känner man till det kanske man kan bli mer uppmärksam på sina känslor och jobba mot eventuella fördomar.

Själv har jag inte blivit särskilt utsatt till följd av min sjukdom men jag har trots allt känt av det , mest i det tysta och det kan kännas det också. Den känsla jag kan få när folk jag känner eller tidigare känt börjar gå omvägen till mina föräldrar för att hälsa till mig. Det ger mig funderingar och jag börjat grubbla över varför, visst jag har fått en sjukdom men jag är ju fortfarande jag.

Det är också skillnad på hur jag skulle hantera en fördom  och eventuella konsekvenser som tillexempel ogillande blickar idag, jämfört med för några år sedan. För ca 5 år sedan hade jag varit tyst länge, sedan hade jag brytit ihop av alla blickar. Idag är jag så mycket starkare.

Sedan har jag förstått  att rädsla kan spela in, detta är ju väldigt naturligt, tyvärr har jag upplevt att det kan det bli lite av en ”tillåten” flykt för många (inklusive mig själv).

Sammanfattningsvis vill jag säga att man brukar ju säga,  : övning ger färdighet,  tror  att kunskapen om fördomar måste belysas mer och att den även behöver hållas aktuell, det ligger nog sedan på en individuell nivå. Att man tänker till när /nästa gång en känsloreaktion som kan leda till en fördom kommer.

Slog upp ordet ”fördom” i på sidan ( www.psykologiguiden.se) där stod följande:

”Åsikt, uppfattning eller inställning som inte är grundad på fakta utan bottnar i känslomässiga, ofta omedvetna reaktioner, till exempel människors fördomar mot personer i andra sociala grupper än de själva tillhör eller mot personer med annan sexuell läggning än den vanliga, mot andra ideologier eller religiösa och politiska uppfattningar än de som de själva omfattar.”

”Motviljan mot dem som är annorlunda tar sig uttryck i nedsättande föreställningar om dem och benämningar på dem.”

(Psykologiguiden.se, slå upp ordet fördom, hämtad  2018-11-07, www.psykologiguiden.se)