Kategori: BIPO(pu)LÄR

Nu har jag kommit fram till mitt sista inlägg i den här gästbloggen. Jag känner mig oerhört tacksam för att jag fick möjligheten att blogga för Vårdguiden 1177. Jag har lärt mig mycket på vägen och mycket om mig själv. Det har varit lite huvudbry vissa gånger för mig att tänkta ut vad inläggen skall handla om, men när jag väl valt ämne så har det fungerat bra. Jag är tacksam för alla kommentarer både på bloggen och live.

Det har varit härligt att människor har kommit fram till mig och sagt att de läser bloggen och tycker den är bra. Min familj har läst den och sagt att de nu förstår mig bättre, vem jag är och vad jag gått igenom. Jag har kommit på en sak. Att skriva har varit som en terapi för mig. Det har ersatt en samtalskontakt och jag har under den här perioden inte behövt någon att prata med eftersom jag har känt att prata i mig blogg har ersatt det behovet. Jag vill rekommendera flera att skriva av sig om psykisk ohälsa. Det handlar mycket om att ta första steget ut och våga men sedan flyter det faktiskt på – tro det eller ej.

Mitt sommartips är att googla bipolära personer och läsa om dem eller läsa något som de har skrivit. Det finns författare som är bipolära och som skriver om sjukdomen. Själv har jag läst Ann Heberleins ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” och Rebecca Anserud ” Ett bipolärt hjärta”. Jag vill inte avslöja handlingen i böckerna men de är läsvärda.

Nu ska jag ha ett härligt sommarlov för att sedan börja arbeta i augusti. Jag ser fram emot att börja jobba. Har varit ledig ifrån jobbet i ett och ett halvt år. Föräldraledig och sjukskriven. Det är skönt att livet går vidare och nya utmaningar väntar.

Jag vill avsluta med att ge dig som läst min blogg en stor kram och tacka för att du följt med mig på denna resa. Vill du så kommentera gärna i kommentarsfältet. Det är oerhört spännande och roligt att läsa kommentarer. Så….tack för mig och jag önskar dig en riktigt skön sommar och ett härligt liv.

Självklart påverkar sjukdomen mitt liv. Har du läst mitt senaste inlägg så kan du läsa om att jag behöver sömn, balans, regelbundna måltider, lugn och ro. Det är ett pussel att få ihop livet. Jag är ensamstående (enastående) mamma till en liten kille så det är mycket planering som måste göras. Jag har inte bara mig själv att tänka på. I mitt yrke har jag inte heller bara mig själv att tänka på utan jag måste kunna fokusera på andra.

Jag har faktiskt bara mötts av förstående personer på mitt arbete och i min vardag. Jag har inte berättat för alla jag träffat att jag är Bipolär men har jag haft en relation till någon under en lite längre tid så har jag sagt det. Jag är väldigt glad för att människor är förstående och också intresserade av att veta mera.

Det som min sjukdom har påverkat mest är nog mina relationer. Jag orkar inte ha så många relationer, alltså vänner som jag anförtror mig till och som jag umgås regelbundet med. Det är en skillnad på hur det har varit i mitt liv. Jag har alltid haft väldigt många kontakter, under flera år var jag engagerad i kyrkan och där byggde jag många relationer.

Numera har jag en handfull av vänner som jag pratar med, träffar, ringer, hittar på saker med. Det har blivit så att de relationerna jag har, har blivit djupa vänskaper. Jag känner de vännerna väldigt väl och de känner mig. Det är jätteskönt att ha det så för mig. Jag tror att det som bipolär är viktigt med ett socialt skyddsnät. Människor som känner en vet också när det inte verkar vara helt hundra. Mina vänner har varit väl insatta i mina psykoser och i min sjukdom.

Jag är glad över att jag inte har mött några negativa människor som haft fördomar om psykiskt sjuka. Jag känner mig inte sjuk. Jag får medicin och fungerar fullt ut i min vardag. Jag är ju en vanlig människa egentligen bara att jag måste tänka på lite saker för att må bra men det måste ju alla göra.

I detta inlägg tänkte jag skriva om både negativa och positiva saker som har blivit resultatet av min sjukdom.
Först vill jag ta upp det negativa. Innan jag blev sjuk och fick diagnos och mediciner så tränade jag väldigt mycket, regelbundet och det var min stora glädje. Jag var den tjejen i skolan som fick tävla i KM och jag fick alltid bra resultat i idrotten i skolan. Jag älskade att snöra på mig springskorna och springa länge och i skog och mark. Träningen hjälpte mig att bli glad och jag gjorde mig av med stress och negativa tankar under springturen. Innan jag blev sjuk sprang jag Göteborgsvarvet. Jag hade tränat för det och det var en underbar upplevelse.

Efter jag blev sjuk så gick jag upp i vikt och jag fick rådet att inte springa på 100 procent, max utan mer lägga mig på 80 procent. Det slutade med att jag sakta slutade springa och började träna annan träning i stället som yoga och pilates. Inget fel med det men jag hade min passion i att springa. Ja tänker du som läser detta inlägg att det var ju inte förbjudet att springa så varför fortsatte du inte då? Jag tror det har att göra med att jag blev tyngre och att mina löptider blev sämre och det var kämpigare att ta sig runt. Jag tänker hela tiden att jag vill komma igång med att springa igen men jag kommer inte riktigt igång. För mig är detta ett minus som sjukdomen ligger till grund för.

Viktuppgång. Vilken kvinna, tjej, dam vill gå upp i vikt? Jag tror inte det är så många som ler åt tanken och känner att ett 20-30 kg extra vore skönt att bära omkring på. Läkaren sa till mig att jag skulle gå upp i vikt och jag skrattade åt det, men det han sa stämde. Jag tror en del mediciner påverkar ens hungerkänslor och gör att man äter mer och lägger på sig. Det är inget roligt och det man får göra är att ha koll på hur mycket man äter och vad man äter.

Trött. Under min sjukdomstid har jag haft lite olika mediciner och de har påverkat mig så att jag har blivit trött. Jag har fått gå och lägga mig en timme på dagen för att orka.

Intensiv/manisk kontra deprimerad. Ja det är mina två lägen som jag hela tiden försöker balansera upp. Detta hjälper min medicin mig med men det kan också kännas i min kropp när det svänger från det ena läget till det andra. De som känner mig märker när jag är i det ena läget och det andra. Numera är jag faktiskt i balans och har inte så mycket problem med det ena eller det andra.

Det finns såklart lite positiva saker också med bipolärsjukdom. När man läser om den så står det ofta att olika kända författare, konstnärer, musiker osv lider av detta. Det är kreativa människor som är bipolära. Jag har alltid varit kreativ och mitt intresse har varit att skriva och måla.

Insyn i psykiska sjukdomar. Jag känner att jag har fått en större insyn i andra psykiska sjukdomar och en större förståelse för hur andra människor kan ha det. Detta har varit till god hjälp i mitt yrkesliv som lärare. Jag förstår när andra människor inte mår så bra. Att må bra är ingen självklarhet för mig.

Detta är några av de negativa och positiva saker som jag har kommit på med bipolärsjukdom. Det finns säkert massor av mer saker att nämna men jag har valt att lyfta fram detta.

 

När man har varit inlagd ett tag, ett par veckor så har jag blivit sugen på att åka hem. Sjukhuset är en trygg plats att bo på med personal, mat som serveras, rena kläder som man kan hämta, men hemma är ändå hemma. Jag märkte själv att jag blev bättre och bättre när jag var inlagd. Jag kände att medicinerna hade sin inverkan och jag hittade ett lugn. När man får åka hem bestämmer läkaren. Han tar beslutet och jag kan inte påverka det utan när han tycker att jag är redo så får jag åka hem.

Hur blir det då med alla tankar och saker man har tänkt/gjort under psykosen? Ja det är en bra fråga. Min sjuksköterska som jag har som kontaktperson sa till mig att jag skulle radera det jag hade skrivit till andra. Alltså jag behövde inte spara konversationer som jag hade haft eftersom det gjorde ont i mig. Det tar ett tag att förstå att man är sjuk och inte frisk och att man börjar bli frisk och inte längre är sådär sjuk. Jag minns många saker från det då jag blev sjuk men jag har valt att försöka fokusera på att bli och vara frisk istället. Minnena finns alltid där och de är otroligt starka eftersom det kan vara dramatiskt att vara och hamna i en psykos.

Jag minns första gången jag var i en psykos och hade blivit frisk och fick åka hem. Då kom pappa med solgula apelsiner och körandes i sin bil. Vi åkte en annan väg hem på en landsväg och det var mysigt. Andra gången kom pappa och hämtade mig och jag hade på mig en rosa klänning som var randig. Jag kände mig extra fin och det var roligt att vara lite uppklädd när man fick åka hem.

När jag kommer hem så har livet bara fortsatt och det har känts naturligt att fortsätta leva. Jag har ju såklart fått med mig mediciner som jag ska äta och en kontaktperson på vuxenpsykiatrin.

Att få träffa ens familj, ens son och vänner är något fantastiskt. Det har varit sommar när jag har varit sjuk så de andra har haft ledigt och semester när jag har kommit hem. Det har varit väldigt skönt att tillgå de andra människorna så jag har inte känt mig ensam. Det tar ett bra tag att smälta att man varit sjuk ändå. Då finns det samtalsterapi som man kan gå i och man får någon på vuxenpsykiatrin att tala med.

Vad pratar man om med samtalspersonen? Jag har pratat om allt mellan himmel och jord, men mest fokuserat och koncentrerat är det kring hur man blev sjuk och vad som hände. Man kanske pratar mycket om det så man skall lära sig om sin sjukdom. Jag tror man kan dra slutsatser och lära sig saker genom att man pratar om det.

Jag var alltså i min psykos och var omedveten om det då. Det som hände mig var ju min verklighet. Jag minns att min familj var här hemma hos mig och de hade redan tagit hand om min son. De diskuterade hur de skulle göra med mig eftersom de såg och märkte att jag inte var frisk.

Det slutade med att jag fick åka polisbil till sjukhuset. Det låter ju ganska dramatiskt men i min värld så var jag glad och lycklig. Jag trodde jag var på väg till en möhippa eller något liknande i Göteborg. Jag hörde också Håkan Hellström på radion och blev glad och peppad av det. Så det som min familj fick uppleva var ju hemska känslor och tankar. De blev ledsna och fortfarande när jag frågar dem så svarar de att det var hemskt jobbigt att jag blev så sjuk. Det är faktiskt nu i text som det är första gången jag tänker på att jag var lycklig under psykosen.

Jag kom till sjukhuset och fick lugnande mediciner som fick mig att komma ned jättemycket i varv och jag somnade och sov väldigt länge. När jag vaknade upp så satt det en man bredvid mig och jag blev först väldigt rädd.

Nu började min vardag på sjukhuset. Jag fick sova i ett rum med tre stycken patienter. Jag tyckte om att det var så lite att tänka på sjukhuset. Jag kunde gå och duscha, vilket jag gjorde massa gånger och de sjukhuskläderna jag använde kunde jag slänga i en korg så tvättades de. Maten som serverades var bra och god och varierad. Jag valde att äta vegetariskt en del. Jag fick en personalgrupp som jag kunde vända mig till om det var något. De var respektfulla och vänliga mot mig. På sjukhuset hittade de på aktiviteter som tipspromenad, utflykter, gå till gymmet, simma osv. Jag fick inte vara med på några aktiviteter som skulle kunna varva upp mig. Jag förstår ju det nu men då var det svårt att acceptera det. Att vara inlagd på sjukhus behöver inte alls vara hemskt. Där jag befann mig var det trevligt. Vi såg på tv gemensamt, åt gemensamt, satt i en soffa och läste tidningar och löste melodikrysset.

Min familj och mina vänner kom och besökte mig. Min familj kom nästan varje dag med min son och hälsade på. Det var så roligt att få träffa honom, min son var 4-5 månader när detta hände mig. Han klarade det bra genom att mina föräldrar hade hand om honom.

 

Detta blogginlägg kommer att handla om min andra psykos som utspelade sig 2015. Jag hade haft en psykos 2007 och trodde att det inte skulle hända igen med tanke på alla åtgärder jag hade haft insatt. Nu blev det så att jag födde en pojk och både innan och efter hade jag inga mediciner för det skulle påverka barnet på olika sätt. Jag var orolig för att jag skulle gå in i en depression när jag ammade och tog hand om den lille, för jag hade läst om förlossningsdepressioner. Jag besökte en läkare och fick mediciner utskrivna, antidepressiva. Vi hade ett bra möte och jag fick rådet att träna lite för att må bättre i längden. Jag började äta medicinerna som jag fått och det var ok i några månader.

Den här gången började det hela med att jag kände mig lite konstig en dag. Lite mer speedad. Jag märkte att jag pratade väldigt mycket och var mycket uppåt. Min storasyster sa till mig: ”Carro, jag känner inte igen dig, du är inte som vanligt… ” Det var inte roligt att höra och jag blev ledsen för jag förstod inte vad det var som var annorlunda. Någon dag senare var jag hemma och då kom hon på besök och frågade mig vad jag skulle ta med mig om vi skulle åka iväg – alltså det viktigaste…

Resultatet blev att jag tog fram en fläskfilé och en trea grädde. Det var det viktigaste och förresten en ljusslinga med fina kulor på. Min storasyster tog detta som ett tecken på att allt inte stod rätt till.

Senare under dagen fick jag besök av en nära vän som kom hit. Hon hade blivit informerad om mig av min syster om att läget kanske inte var så bra.. Vi åt mat tillsammans och satt och pratade. Jag minns inte riktigt vad hon tyckte men hon var som sagt här hos mig för att familjen hade börjat känna på sig att något inte var bra med mig.

Det jag minns själv var att jag skrev en massa meddelanden till en person som utövade en sport som jag kom med råd och tips till. Jag skrev hur hens tränare var och hur hen spelade matcher osv. Lite luddigt minns jag det för jag har raderat alla meddelanden. Jag skickade även tre räkningar till hen som jag tyckte att hen kunde betala för mig. Något snurrigt eftersom jag själv hade pengar att betala mina räkningar.

Jag trodde att min lägenhet var avspärrad och avlyssnad. Att Facebook var fixad till mig för att göra mig så glad som möjligt. Jag läste tidningar och trodde budskapet i dessa var till mig. Min familj kom hit på besök och då trodde jag att jag var med i ett direktsänt tv-program från min tv-soffa.

När jag tog en dusch så pratade jag med någon trodde jag som hade satt en mikrofon i duschen. Det var det enda sättet för mig att kunna prata med någon på andra sidan lägenheten….

Fortsättning följer…

Jag är så tacksam för alla som läser min blogg och det gör mig riktigt glad när ni också väljer att kommentera mina inlägg. Tack! Skriv gärna fler kommentarer om det är något ni vill att jag tar upp eller avhandlar i bloggen så ska jag göra mitt bästa för att möta era behov. Jag har fått en kommentar som jag väljer att göra ett blogginlägg om och så här lyder kommentaren:
MIN ÅNGEST TAR INTE SLUT. hAR FÅTT SOBRIL MOT DEN MEN DET HJÄLPER INTE RIKTIGT. vAD GÖR JAG ÅT DET? HAR DU TIPS?

Ja av den här kommentaren får jag inte reda på så mycket mer än att personen äter Sobril och har ångest men det hjälper inte. Jag skulle vilja börja med och fråga…Hur länge har du ätit medicinen? Jag vet att det kan ta ett tag innan mediciner ger effekt, speciellt antidepressiva mediciner. Jag har själv upplevt ångest och äter Sertralin mot det. Jag tycker att min medicin fungerade direkt så användningen av den har bara flutit på.

Jag skulle vilja råda dig att bolla med en läkare om medicinen inte fungerar…Har du rätt dos? Är det rätt medicin för dig? En läkare har ju mer kunskap om mediciner än vad jag har. Jag får läsa mig till allt i FASS och det rekommenderar jag dig/er att göra. Det står utförligt och bra om mediciner och det kan stå information som man har nytta av.

Nu vidare till rubriken…Om man har ångest…vad kan man göra åt det förutom att äta mediciner?Jag kan börja med att ge er lite tips.
Det finns en pod som heter Ångestpodden och avsnitten handlar om allt mellan himmel och jord.
Avsnitt 35 handlar om Bipolärsjukdom med Rebecca Anserud som också har skrivit en bok om att vara bipolär.

När jag får ångest så försöker jag sova en stund, göra avslappningsövningar, springa en runda, gå en promenad, eller bara vänta ut känslan. Det är riktigt jobbigt med ångest…Jag vet det men det finns verktyg som gör att ångesten dämpas.

På 1177  Vårdguiden står det att läsa en hel del om ångest. Jag kopierade något som jag har lärt mig och som uttrycks bra på 1177 Vårdguiden. Nedanstående stycken kommer från sidan om ångest.

Att hantera ångest i stunden
Ångesten kommer och går, och precis som alla upplevelser går den över av sig själv efter en stund. Många som har ångest vill snabbt bli av med obehagskänslorna. Men om du stannar kvar i känslan kommer du att märka att ångesten slutar att öka, och till med minskar efter en stund. När du får ångest kan du pröva att göra så här:

• Sätt dig på en stol och tryck ner fötterna i golvet eller marken och känn efter hur det känns.
• Beskriv för dig själv vad som händer just nu och tillåt dina tankar att vara som de är.
• Andas lugnt. Lägg en hand på magen och känn andningen.
• Fortsätt eller börja om med det du tänkte göra från början, innan du fick ångest.

Vila, rörelse och återhämtning
Försök att vila och få tillräckligt mycket sömn. Om du har svårt att sova är det bra om du ändå kan försöka ta små vilopauser. Det motverkar både stress och sårbarhet för ångest.

Rör på dig, till exempel genom att träna, promenera eller dansa. Gärna så att din puls ökar, och att du blir lite varm och svettig. Den fysiska ansträngningen hjälper kroppen att producera ämnen som får dig att må bättre. Träning gör det lättare att slappna av och sova bra.

Går det att minska stressen?
Om du är stressad, fundera på hur du skulle kunna minska stressen. Kan du sänka kraven på dig själv? Testa att göra avslappningsövningar. Sådana hittar du som appar eller på nätet.

Om du röker, snusar, dricker alkohol eller dricker mycket kaffe, pröva att minska på det eller sluta helt. Nikotin och koffein är ämnen som kan öka ångesten och ge sämre sömn. Försök även att minska på sådan mat och dryck som innehåller snabba kolhydrater som socker, vitt bröd och läsk.

 

Hoppas detta blogginlägg hjälpte lite och lindrade ångestkänslorna!

 

Jag har funderat på om mina föräldrar märkte att jag hade en diagnos när jag var liten så jag tog mig ett samtal med min mamma.

Mamma berättar att det som stack ut var att jag ofta rymde när jag var liten. Jag var hos kompisar till sent på natten utan att säga var jag var och detta gjorde mina föräldrar väldigt oroliga. Jag sa aldrig till vart jag gick och mina föräldrar visste inte hur länge jag skulle vara borta.

Jag hade en kreativ sida då jag hittade på sagor som jag läste för min lillasyster.

Jag hade alltid rena kläder på mig till skolan men när jag kom hem var de jätteskitiga. Jag hade spelat fotboll och bandy på rasterna.

Jag städade väldigt sällan mitt rum och hade inget ordningssinne. Jag slängde mina grejer på golvet och min storasyster fick hjälpa till och städa upp.

När jag var tonåring så gick jag in för det ”religiösa livet”. Läkaren sa till min mamma att när jag fick mediciner så skulle jag sluta med det. Det är intressant för det blev som läkaren hade sagt och mamma trodde knappt sina ögon. Jesus, Gud och Bibeln hade varit så viktigt för mig under alla år och efter jag fick mediciner så spelade det inte huvudrollen i mitt liv längre.

Mamma säger att psykosen var min kropps sätt att säga ifrån. En del andra människor blir utbrända och min kropp ”spårade” ur när påfrestningarna blev för höga.

Hur är en bipolär person? Ja det är en bra fråga egentligen. Vem är jag med mediciner? Vem är jag utan mediciner? Det är frågor som jag brukar ställa mig!

Jag hade en hel del beteenden som jag kände igen hos mig själv när jag gjorde screeningen 2007 för bipolaritet vilket jag skrev om i ett annat blogginlägg. Nu har jag kommit fram till att det viktigaste är att jag mår bra idag och kan leva ett bra och balanserat liv.

En del av mitt tillfrisknande har legat i att prata med någon inom Vuxenpsykiatrin. Jag har bott på 2 ställen sedan jag fick min diagnos och därför bytt samtalsperson några gånger. Att ha någon att prata med sin diagnos är väldigt viktigt. Genom samtalen så har vi bollat ämnen som varit jobbiga att bära på själv bland annat minnen från psykosen och saker som har påverkat mig negativt. Detta har vi gjort för att jag skall kunna titta på mitt liv och ändra på de saker som får mig att må dåligt.

Något som jag minns vi pratade mycket om är sömn. Sömn är väldigt viktigt för mig som är bipolär. Jag har fått berätta hur mycket jag sovit i veckan som gått och så har vi tittat på effekten av god sömn. Jag kommer längre fram beskriva min andra psykos och när jag var inlagd för den så hade en sjuksköterska en ”sömnskola” för oss.
Läs mer om hur sömn bäddar för en god hälsa här.

När man går i samtal med någon så tittar man också på om det finns några faktorer som får en att må bra…Det kan vara gå promenader, simma, måla, läsa böcker och så vidare. Det är viktigt att få balans i livet och kunna balansera upp det gör man på ett bra sätt med hjälp av någon. Samtalspersonen märker också om man mår sämre eller bättre, om man är deprimerad eller manisk.

Jag har läst på 1177.se om olika samtalsstöd och det finns en sida där det står mer om samtalsterapi.

Det har inte varit negativt att byta samtalsperson eftersom jag då kan börja på ny kula och prata om det som då är väsentligast.

När jag började bli frisk från att ha legat inlagd så fick jag börja träna på ett nytt sätt. Jag har alltid gillat att ta ut mig till 100 procent och köra järnet…men nu fick jag restriktioner att bara träna till 80 procent av max. Så skulle jag springa så skulle jag ligga på 80 procent och alltså inte köra helt slut på mig själv. Jag gissar att jag fick det rådet för att jag inte skulle bli manisk.

Jag fick börja att gå på sjukgymnastik. Jag satt och pratade med sjukgymnasten och sa att jag inte kände mig spänd i kroppen men när hon kände på mina axlar så var jag jättespänd. Jag fick tillsammans med henne träna olika övningar där jag fick känna på olika underlag och vara barfota. Jag fick lära mig att känna hur det kändes att stå stadigt mot jorden, vara jordad. Jag uppskattade min sjukgymnast mycket för hon lärde mig att ”vara i kroppen” istället för att vara i huvudet.

Jag fick börja med att gå i Pilates, 1 gång i veckan. Vi blev tilldelade varsin tunnare madrass och filt och kudde som vi låg på. Vi fick göra massor av långsamma rörelser och aktivera kroppen i ett långsamt tempo, ett tempo som jag inte var van vid. Det var skönt att ligga på en madrass och samtidigt höra sjukgymnastens lugna röst. Rörelserna var väldigt lugna och jag kände mig väldigt harmonisk av det sättet att träna kroppen. Jag har läst en del artiklar om just Yoga och bipolaritet och att man rekommenderar människor att träna detta, meditation och lugna rörelser. Jag tror själv detta är väldigt viktigt då man kommer ner i varv och kan börja känna inåt och vara i sig själv istället för att samla på sig massor av intryck.

Nu förtiden går jag mest promenader och lyssnar på någon pod. Jag tycker att det får mig ner i varv och gör att jag inte tar ut mig till max… Till dig som är bipolär vill jag ge rådet att inte ta ut dig till max utan välja att prestera på 80 procent…för det rådet har hjälpt mig att tänka sundare kring träning.

Läs mer om motion och rörelse.