Mitt liv handlar mycket om begränsningar.
Det finns så mycket som jag INTE kan göra.
Jag kan inte gå ut och fika, jag kan inte gå på bio, jag kan inte resa med flyg, buss eller tåg.
Jag kan inte gå på stan, inte gå på ett vanligt gym, knappt gå in på en vanlig mataffär.
Jag kan inte gå ut på restaurang, på fester och middagar.
Jag kan inte gå på barnens skolavslutningar och luciafiranden.
Listan kan bli hur lång som helst.
Det kan vara väldigt nedslående att vara så begränsad.
Jag har haft perioder i livet då det känts övermäktigt och deprimerande.
Jag har fått gå flera vändor i KBT för att försöka hitta ett tankesätt som fungerar.
Och för att bearbeta den frustration mina begränsningar skapar och för att hantera den ilska jag kan känna gentemot allt och alla som begränsar mig.
Allt och alla som står i vägen för livet. LIVET.
Jag måste kämpa med acceptans varje dag. Jag måste påminna hjärnan om vilka banor den ska och inte ska gå i. För att jag inte ska trilla dit, i det där maktlösa depp-träsket.
Jag måste fokusera på vad jag KAN göra och inte hänga upp mig på allt jag INTE kan göra. Jag måste se till alternativen och lösningarna och försöka uppskatta dem av all min kraft.
Okej, jag kan inte gå på bio. Men jag kan se på film hemma i mitt vardagsrum.
Okej, jag kan inte träna på gym men jag kan träna hemma eller utomhus.
Okej, jag kan inte shoppa på stan, men jag kan handla på nätet.
Okej, jag kan inte handla på en mataffär, men jag kan beställa hem mat till dörren.
Okej, jag kan inte åka kommunalt. Men jag har körkort och bil och jag kan köra så långt vill.
Okej, jag kan inte resa jorden runt. Men jag kan resa i böckernas, filmernas och tv-spelens värld.
Visst finns det mycket saker jag INTE kan. Men det finns också mycket som jag KAN göra. Jag måste se det så. För att kunna leva ett liv.
(Detta är mitt allra sista blogginlägg här på 1177.se.
TUSEN TACK till alla er som har läst!
Spana gärna in min Facebook-sida ”Parfymfritt” om du inte redan gjort det!)