Vill du höra något sorgligt? Ibland, utan att jag märker det glömmer jag bort att det också handlar om kärlek. Kampen för mina rättigheter som homosexuell människa. Mitt i allt jobb med mentorskap, vara beredd på att försvara sin plats vid kyrkkaffet eller ständigt redo om någon skulle få för sig att slå ner mig på en gata (jo, ibland måste en som ett flamboyant homo tänka på hur en ser ut och vilken gata en går på) glömmer jag bort att att jag gör det honom. Han jag kanske inte träffat än, men som jag kommer bli kär i. För alla medsyskon som håller hand på stan och lever ut sina könsidentiteter.
Så det här inlägget för handla om kärlek, en kärlek som fanns en gång. Som jag fick vara med att bära och som jag, på något vis bär än.
November kom med sina regniga dagar och jag vet inte om det var doften eller ljudet av regnet utanför det öppna fönstret som slungade mig tillbaka till nätter för snart tre år sedan. När pussarna var frekventa. Det finns något sorgligt i det nu när jag ser tillbaks.
Jag vaknade varje natt i panik och med ett tryck över bröstet. Övertygad om att det var den här natten gravitationen ville göra sig av med mig. Släppa taget om mig. Låta min arma kropp flyta iväg, upp i luften, genom något utav ozonlagrets hål, ut i vintergatan och ut i rymden eller var som helst så länge det inte var här.
Grep tag i en av gavelns kalla ribbor.
För att visa att jag inte tänkte gå med på det.
För att visa att det är faktiskt precis här jag borde vara, faktiskt.
För att vad vi än var skulle det gå att rädda.
Bredvid mig låg du och väntade på att det skulle bli morgon. För sömn var en önskad gäst som inte längre kom över de sista veckorna det var du och jag.
Ja, det finns något sorgligt i det nu när jag ser tillbaks.
Kanske för att mina fingrar var på jakt efter dina. Men när jag kom för nära flyttade du.
Kanske för att jag vet att det borde tagit slut långt tidigare.
Kanske för att beslutet var fattat långt innan det var uttalat.
Kanske för jag visste vad som väntade, förlust. Bitter splittring.
Och den sista natten höll jag din hand och bad tyst. Inte att du skulle komma tillbaka. För den här gången var inte som andra gånger. Nu fanns det inget hopp kvar. Andra liv väntade på oss båda och för att kliva över tröskeln till det nya var vi tvungna att släppa varandra först.
Så istället bad jag;
Adonai.
Ta hand om honom.
Låt honom komma ihåg det som var bra och lära sig utav det som inte blev.
Gör så att han inte saknar det som kunde blivit utan ge honom något som blir.
Adonai.
Låt honom inte känna att han inte är älskad,
för här finns en kille som alltid kommer älska honom.
…
Tillägg; Den här dikten är till dig, Selma.
