En farfar flyr, en mormor protesterar och en pappas sorg

En farfar flyr, en mormor protesterar och en pappas sorg. Och där, mitt i allt, står jag.

Flera år efter farfar slutade finnas lärde jag mig om Sovjet, kriget och flykten. Hur han såg sin pappa mördas av staten, hur han lämnade sin rank och stred i finska led istället, hur han tog sig ett nytt namn för ett nytt liv någon annanstans. Farfar lärde sig leva med knutna skor, alltid påväg.

Frågar om mormor någonsin var lycklig. För hon trivdes ju inte där i Ramsele. Får ett tveksamt svar, sen en berättelse om hur hon kammat mattfransarna, färgat håret rött av misstag och alltid skrattat högt. Trotsat förväntningar. Var arg och ställde till med besvär när hon inte tyckte det gick rätt till. Mormor lärde sig tidigt att säga ifrån.

Han ringer mig en julafton och gråter, pappa. Säger att han tycker det är synd om mig. Att han inte vet vad som blev fel. Av reflex börjar jag trösta honom. Säger kanske att det inte är så farligt medan jag tänker på den gången han sa att Gud inte fanns. På hur det luktade pannkaka i köket den dagen. Pappa har inte lärt sig att säga förlåt.

Idag har glömska fallit över många namn från den släkt som är min. Hör mig själv säga i radio – fyra minuters kändisskap om något som tog livstider att forma. Jag har vuxit upp med stora berättelser, samtidigt som mina egna skapats. När jag insåg att jag var homo ville jag säga förlåt till farfar-ryssen och mormor-arg. Men det var inte förns pappa ringde det året, den julen, som jag förstod att de kämpade för att få plats i ett samhälle som inte ville ha dem. Den tanken förenar oss.

Jag vill tro att det som definierat mig mest är det arv som lämnats efter dem. Jag har haft turen att det har varit ett arv jag kunnat plocka upp, med stolthet bära vidare. För att ta platsen, för att fortsätta vad tidigare generationer påbörjat. Tog fasta på det och började.

Så länge jag kan minnas har jag tyckt om att lyssna, för att minnas. Jag kommer från en brokig släkt. Få kristna, krockande identiteter och vemodiga livsöden. Jag lärde mig kanske aldrig pappas språk men tog inspiration från mamma som under svåra tider skrev ner sina böner. Tillsammans blev vi en familj som minns.

Under kommande inlägg tänkte jag att det skulle få handla om det. Om brokigheten, tron, kärleken och minnena. Om att rita konturerna till identiteten och längtan efter sammanhang.

Jag heter Robin. Pluggar mänskliga rättigheter till vardags och tror det här blir kul. Här porträtterat som ett homohelgon, ett heligt homo.

Ett heligt homo

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *