Pose the house down – Filmtips

På tal om tips.  Här kommer några filmtips;

POSE
En serie om utanförskap, syskonskap och ballroom culture. Men kanske framför allt ett typ av tidsdokument eller återspegling av hur medsyskon mitt i 1980-talets backlash mot bland annat minoriteter som trans och homosexuell. Hur de mitt i en värld fylld av en sjukdom som tar så många liv och hårda sanningar om utsatthet lyckas det ändå växa fram något oförlåterligt vackert och starkt. Den visar hur kamp ser ut och hur viktigt det är att få finnas i rum som skapas av hbtq-personer för hbtq-personer.

Detta extravaganza eliganza som är stort hår, poserande och knivskarpa ordspel fyller mig med så extrem stolthet. Efter att ha sett den här serien gick jag runt i veckor med ett leende och en attityd som sa watch it miss thing.

CALL ME BY YOUR NAME.
Det blev en skräll i biosalongen när jag såg den. Inte nog med att jag fnittrade och jo, pekade på duken i chock när en persika gjorde entré (se och du kommer att förstå) lämnade den här pärlan mig med en sån brinnande önskan om att få bli kär. Kär i en värld där samhället inte dömmer eller blandar sig i.
Jag har aldrig sett något liknande där min definition av kärlek får vara just det. Kärlek.

Okej, kids. Var så goda!

Du är smutsig och måste bli ren – du trodde på dem

Porslinet klirrar när barristan slamrar med koppar och fat. Någon knapprar på sin dator och du ser lite nervöst ner på din macka. Vi har nog inte setts på mycket länge. Åratal faktiskt. Jag förstår att det känns jobbigt. Du tycker nog att det är jobbigt att synas här med mig till och med. När den tanken slår mig ser jag hur din blick stannar på mitt nagellack för att sen vandra upp till och scarfen runt min hals, sen på mitt hår som föll ner över axlarna mina. Du tittade bort.

På många sätt har våra berättelser varit samma. Du och jag är samma och helt olika. Båda våra församlingar övergav oss när vi, på var sitt håll, kom ut. Min pastor kallade mig för spetälsk och din försökte bota dig. Vi var båda sjuka, inte värda en plats om vi inte förnekade sexualiteten och kärleken. Valde celibatet. Men trots att våra familjer vigt sina liv till församlingarna , trots att vi växt upp i barnkörer och ungdomsgrupper, söndagsmöten och gudstjänster, blivit en del av församlingen på samma sätt en blir en del utan en familj, så stängde de ut oss. Vände ryggen till och förnekade oss. Synd. Du är en synd, sodomit.

Många gånger har jag hört att kyrkan är för en hbtq-person som en förälder som slår sitt barn. Det är platsen du söker dig till när du behöver tröst, men det är samma plats som höjer handen till slag och jag kan inte annat än att hålla med. Hur fruktansvärd den liknelsen är så måste jag hålla med. Efter pastorn sagt att jag inte längre var välkommen så sörjde jag. Jag grät och trodde aldrig att jag skulle hitta ett hem igen. Ett trauma, ohanterligt. En spricka uppstod i alla mina relationer och många av mina kristna vänner sa inget. Tystnad föll. Det här hände dig också.

I efterhand har jag lärt mig, som jag nämnt i tidigare blogginlägg, att det inte är några som helst problem egentligen att vara homo och kristen. Min sexualitet gör mig varken till en sämre kristen eller en bättre. Jag är bara kristen. Var den insikten tog sin början vet jag egentligen inte. År av läsning, försiktiga frågor eller ett eget ställningstagande? Ett nä-nu-får-det-faktiskt-vara-nog-beslut?  Precis som Rosa?

”Nah” – Rosa Parks, 1955

Idag är jag med i en superfin församling, som är en del av en rörelse vars syn på hbtq-personer fortfarande är celibatbetingad. Det är på något sätt så bilden ofta ser ut. Det finns få samfund som valt att prata om och lyfta frågor om sexualitet och könsidentitet i hopp om att skapa en kyrka för alla. Men såklart finns det även kyrkor i samfunden som inte går med på det. Det finns till och med präster och andra ledande medlemmar som säger sig kunna bota homosexualitet, samt är emot kvinnor som präster.

Ett urklipp från en längre text om Homosexualitet och kristen tro.

Du skrattar, men det är ett skratt som ekar högt av nervositet. Du gick tillbaka till föräldern, du behövde den vårdande handen, kramen. Du gick tillbaka till den som kuvade och blev kuvad. Inte för att du ville att det skulle vara så utan för att du kanske till och med trodde dem som sa – Dig kan Gud inte älska om du inte ändrar dig.  Du är smutsig och måste bli ren. Du trodde dem. Det är såhär internaliserad homofobi ser ut. Det vill säga att en person tar på sig omgivningens negativa attityder och gör dem till del av sin självbild. Deras okunskap och anti-homo blev din självbild.

Vi fikar, pratar och tillslut skrattar vi båda tills vi kiknar. Vi pratar inte om något som rör kyrka eller tro. För jag vet att du kommer fråga när du är redo. Tills dess går jag före och öppnar alla dörrar jag kan för att du en dag ska våga komma in.

Nejmen, en kristen bög.

PS. Behöver du prata om sexualitet, könsidentitet och/eller kristen tro? Kolla här! DS