Vi hörs?

Så, vad säger en nu? När saker nått sitt slut?

Det fanns mycket mer att prata om som inte fick plats. Om vägen till gud, om deppighet och sorg. Om att var nyförälskad i sin församling eller i någon grabb. Om hur händer flätas ihop till bönekedjor i hopp om mer. Om vänskap, otrohet och mycket mer bibel. Om att sjunga, skapa och skriva poesi. Men tiden räckte inte till. Hösten kom i kapp och vardagslunken drar igång igen.

Kanske hörs vi någon mer gång, någon annanstans. Då har jag kanske  spenderat de senaste långsamma kvällarna med att organisera om garderoben (istället för att gömma mig i den), lyssnat på hymner till platser som sägs inte finnas på riktigt. Tills vi ses igen gömmer mig bland nötta, medfarna, pärmar och trycksvärta. Bland sidor jag på något sätt känner att jag fortfarande har något att hämta från.

Då när vi ses ska vi fortsätta diskutera killar, livet, nyfödda ungar, tanter som är veganer och jeans över kaffe utan att komma fram till något. Och kanske får vi ibland  bara sitta tysta, tillfreds, tillsammans. .

Tack till alla som mejlat mig och för er som vill ha fortsatt kontakt finns jag här; robin@ekho.se  Jag lämnar er med detta – Romarbrevet 8:28: ty den som älskar Gud samverkar allt till det bästa.

Vi ses. Ta hand om er!
/Robin

Svammelsurium 1B – Ibland bara kär

Omklädningsrummet intill sjön var byggt av vitmålade plankor, ett vindpinat trä där färgen börjat släppa. Det stod uppå en kulle, och längre ner kunde en som se det kalla vattnet. Med handdukar ifrån ett land på andra sidan atlanten gick vi in för att byta om till badbyxor. Din hud glödde ljus trots dunklet inunder plåttaket. Du tittade på mig och jag kände hur mina kinder genast blev varma, munnen till ett leende och jag sa: 

 ”Snälla titta inte på mig nu” och du skrattade. 

”Okej, då vänder jag mig om.” och istället såg jag din ryggtavla. Får inte korsa den med fingret, rita linjer mellan födelsemeärken eller cirkulera platser. nej.

Springer ner till vattnet, slänger handduken på bryggkanten och hoppar i. Tusen och åter tusen luftbubblor tar emot mig när jag slår igenom ytan. Öppnar ögonen och stannar upp. Det är helt tyst förutom ett dovt klirrande. Här är jag helt ensam.

 Bryter igenom ytan och ser dig. Du ser plågad ut.
”Vad fan, det är för kallt”, säger du med oroliga ögonbryn och axlar uppdragna till öronen.

Skakar vattendropparna ur håret. 

Tack gud jag är homo – Bota homo!

Kan inte jag få ett tips på queer kultur?  Så står det i ett annat mejl som droppar in. Jag svarar såklart!

I höstas måste det ha varit när en fantastisk serie drog igång; Tack Gud jag är homo! Och i ett avsnitt möter programledarna ett gäng som också är mina vänner! I avsnittet diskuteras, skämtsamt, kristendom och homosexualitet. Hysteriskt roligt måste jag ändå säga.


https://urplay.se/program/207943-tack-gud-jag-ar-homo-bota-homos

Ibland måste det bara få handla om att vara människa


Vill du höra något sorgligt? Ibland, utan att jag märker det glömmer jag bort att det också handlar om kärlek. Kampen för mina rättigheter som homosexuell människa. Mitt i allt jobb med mentorskap, vara beredd på att försvara sin plats vid kyrkkaffet eller ständigt redo om någon skulle få för sig att slå ner mig på en gata (jo, ibland måste en som ett flamboyant homo tänka på hur en ser ut och vilken gata en går på) glömmer jag bort att att jag gör det honom. Han jag kanske inte träffat än, men som jag kommer bli kär i. För alla medsyskon som håller hand på stan och lever ut sina könsidentiteter. 

Så det här inlägget för handla om kärlek, en kärlek som fanns en gång. Som jag fick vara med att bära och som jag, på något vis bär än. 

November kom med sina regniga dagar och jag vet inte om det var doften eller ljudet av regnet utanför det öppna fönstret som slungade mig tillbaka till nätter för snart tre år sedan. När pussarna var frekventa. Det finns något sorgligt i det nu när jag ser tillbaks. 

Jag vaknade varje natt i panik och med ett tryck över bröstet. Övertygad om att det var den här natten gravitationen ville göra sig av med mig. Släppa taget om mig. Låta min arma kropp flyta iväg, upp i luften, genom något utav ozonlagrets hål, ut i vintergatan och ut i rymden eller var som helst så länge det inte var här.

Grep tag i en av gavelns kalla ribbor.
För att visa att jag inte tänkte gå med på det.
För att visa att det är faktiskt precis här jag borde vara, faktiskt.
För att vad vi än var skulle det gå att rädda.

Bredvid mig låg du och väntade på att det skulle bli morgon. För sömn var en önskad gäst som inte längre kom över de sista veckorna det var du och jag.

Ja, det finns något sorgligt i det nu när jag ser tillbaks.
Kanske för att mina fingrar var på jakt efter dina. Men när jag kom för nära flyttade du.
Kanske för att jag vet att det borde tagit slut långt tidigare.
Kanske för att beslutet var fattat långt innan det var uttalat.
Kanske för jag visste vad som väntade, förlust. Bitter splittring.

Och den sista natten höll jag din hand och bad tyst. Inte att du skulle komma tillbaka. För den här gången var inte som andra gånger. Nu fanns det inget hopp kvar. Andra liv väntade på oss båda och för att kliva över tröskeln till det nya var vi tvungna att släppa varandra först.
Så istället bad jag; 

Adonai.
Ta hand om honom.
Låt honom komma ihåg det som var bra och lära sig utav det som inte blev.
Gör så att han inte saknar det som kunde blivit utan ge honom något som blir.

Adonai.
Låt honom inte känna att han inte är älskad,
för här finns en kille som alltid kommer älska honom.

Tillägg; Den här dikten är till dig, Selma.

”Where the mind is without fear and the head is held high. Where knowledge is free. Where the world has not been broken up into fragments. By narrow domestic walls. Where words come out from the depth of truth. Where tireless striving stretches its arms towards perfection. Where the clear stream of reason has not lost its way Into the dreary desert sand of dead habit. Where the mind is led forward by thee. Into ever-widening thought and action. Into that heaven of freedom, my Father, let my country awake.”

Tanke; När Rabindranath Tagore skrev detta visste han då hur många gånger det skulle hjälpa homos som mig själv att hämta kraft för att orka fortsätta ta plats, stå emot? Kanske inte.

Bögblod och bryderier

Blodbrist på blodbanken och när blodbussen parkerar utanför universitetet går jag in och fyller in en blankett. En rund sköterska ler glatt och kollar igenom mina svar. Ser att jag fyllt i rutan som visar på att jag är homo. Hon ser bekymrad ut. Sen förklarar hon.

En blodgivare som precis har träffat en ny sexpartner får av smittoskäl inte ge blod. Efter att tre månader har passerat är det fritt fram för bloddonation igen – ja, om du inte är en man som har sex med män, förstås. Då gäller helt andra regler.

Två män som lever i en långvarig sexuella relation måste alltså leva i celibat i ett helt år om någon av dem ska tillåtas donera blod. Motiveringen till den stora skillnaden i karenstid är att andelen hiv-positiva är fler bland män som har sex med män än bland övriga befolkningen, samt att de löper större risk för blodsmitta.

Men håll i hatten här kommer något  – motsvarande karenstid för heterosexuella  är anpassad efter den tid det tar för dagens medicinska tester att detektera hiv-virus i blodet.

Jag ringer GeBlod och frågar hur jag ska förhålla mig till det här som homosexuell man som vill lämna blod och det blir tyst i luren. För det är svårt att svara på.  Till slut kommer svaret från personen på andra sidan luren; ”Ja, vad ska man säga. Det är en gammal regel och vi kan inte garantera att testerna funkar samma på allt blod.”  Som om mitt blod tillhör något annat än en människas.

Mitt bögblod kan inte testas som heteroblod.
Mitt bögblod får inte ges till någon annan.
Mitt bögblod.

En video jag gjorde för att belysa tjetjenien offren. Men tyckte den passade här med.