Pose the house down – Filmtips

På tal om tips.  Här kommer några filmtips;

POSE
En serie om utanförskap, syskonskap och ballroom culture. Men kanske framför allt ett typ av tidsdokument eller återspegling av hur medsyskon mitt i 1980-talets backlash mot bland annat minoriteter som trans och homosexuell. Hur de mitt i en värld fylld av en sjukdom som tar så många liv och hårda sanningar om utsatthet lyckas det ändå växa fram något oförlåterligt vackert och starkt. Den visar hur kamp ser ut och hur viktigt det är att få finnas i rum som skapas av hbtq-personer för hbtq-personer.

Detta extravaganza eliganza som är stort hår, poserande och knivskarpa ordspel fyller mig med så extrem stolthet. Efter att ha sett den här serien gick jag runt i veckor med ett leende och en attityd som sa watch it miss thing.

CALL ME BY YOUR NAME.
Det blev en skräll i biosalongen när jag såg den. Inte nog med att jag fnittrade och jo, pekade på duken i chock när en persika gjorde entré (se och du kommer att förstå) lämnade den här pärlan mig med en sån brinnande önskan om att få bli kär. Kär i en värld där samhället inte dömmer eller blandar sig i.
Jag har aldrig sett något liknande där min definition av kärlek får vara just det. Kärlek.

Okej, kids. Var så goda!

Du är smutsig och måste bli ren – du trodde på dem

Porslinet klirrar när barristan slamrar med koppar och fat. Någon knapprar på sin dator och du ser lite nervöst ner på din macka. Vi har nog inte setts på mycket länge. Åratal faktiskt. Jag förstår att det känns jobbigt. Du tycker nog att det är jobbigt att synas här med mig till och med. När den tanken slår mig ser jag hur din blick stannar på mitt nagellack för att sen vandra upp till och scarfen runt min hals, sen på mitt hår som föll ner över axlarna mina. Du tittade bort.

På många sätt har våra berättelser varit samma. Du och jag är samma och helt olika. Båda våra församlingar övergav oss när vi, på var sitt håll, kom ut. Min pastor kallade mig för spetälsk och din försökte bota dig. Vi var båda sjuka, inte värda en plats om vi inte förnekade sexualiteten och kärleken. Valde celibatet. Men trots att våra familjer vigt sina liv till församlingarna , trots att vi växt upp i barnkörer och ungdomsgrupper, söndagsmöten och gudstjänster, blivit en del av församlingen på samma sätt en blir en del utan en familj, så stängde de ut oss. Vände ryggen till och förnekade oss. Synd. Du är en synd, sodomit.

Många gånger har jag hört att kyrkan är för en hbtq-person som en förälder som slår sitt barn. Det är platsen du söker dig till när du behöver tröst, men det är samma plats som höjer handen till slag och jag kan inte annat än att hålla med. Hur fruktansvärd den liknelsen är så måste jag hålla med. Efter pastorn sagt att jag inte längre var välkommen så sörjde jag. Jag grät och trodde aldrig att jag skulle hitta ett hem igen. Ett trauma, ohanterligt. En spricka uppstod i alla mina relationer och många av mina kristna vänner sa inget. Tystnad föll. Det här hände dig också.

I efterhand har jag lärt mig, som jag nämnt i tidigare blogginlägg, att det inte är några som helst problem egentligen att vara homo och kristen. Min sexualitet gör mig varken till en sämre kristen eller en bättre. Jag är bara kristen. Var den insikten tog sin början vet jag egentligen inte. År av läsning, försiktiga frågor eller ett eget ställningstagande? Ett nä-nu-får-det-faktiskt-vara-nog-beslut?  Precis som Rosa?

”Nah” – Rosa Parks, 1955

Idag är jag med i en superfin församling, som är en del av en rörelse vars syn på hbtq-personer fortfarande är celibatbetingad. Det är på något sätt så bilden ofta ser ut. Det finns få samfund som valt att prata om och lyfta frågor om sexualitet och könsidentitet i hopp om att skapa en kyrka för alla. Men såklart finns det även kyrkor i samfunden som inte går med på det. Det finns till och med präster och andra ledande medlemmar som säger sig kunna bota homosexualitet, samt är emot kvinnor som präster.

Ett urklipp från en längre text om Homosexualitet och kristen tro.

Du skrattar, men det är ett skratt som ekar högt av nervositet. Du gick tillbaka till föräldern, du behövde den vårdande handen, kramen. Du gick tillbaka till den som kuvade och blev kuvad. Inte för att du ville att det skulle vara så utan för att du kanske till och med trodde dem som sa – Dig kan Gud inte älska om du inte ändrar dig.  Du är smutsig och måste bli ren. Du trodde dem. Det är såhär internaliserad homofobi ser ut. Det vill säga att en person tar på sig omgivningens negativa attityder och gör dem till del av sin självbild. Deras okunskap och anti-homo blev din självbild.

Vi fikar, pratar och tillslut skrattar vi båda tills vi kiknar. Vi pratar inte om något som rör kyrka eller tro. För jag vet att du kommer fråga när du är redo. Tills dess går jag före och öppnar alla dörrar jag kan för att du en dag ska våga komma in.

Nejmen, en kristen bög.

PS. Behöver du prata om sexualitet, könsidentitet och/eller kristen tro? Kolla här! DS

Silvana Imam – En helig moder.

Kan inte jag få ett tips på queer konst? För visst känner har jag svårt att känna igen mig i musiken jag redan lyssnar på. Så står det i ett mejl droppar in. Jag svarar såklart. Du kan få flera.

Okej. Här kommer ett förstatips. För den uppmärksamme är hon tidigare omnämnd. Silvana Iman är en utav de ikoner som varit oförlåtligt spretig. Inte bara homo, kvinna och uppväxt med olika identiteter, utan också människa som inte ber om ursäkt för vem hon är!  En utav de bästa låtskrivarna och hennes lines skär rakt in i hjärta och själ. Nedan finns en utav mina favoriter! Hennes senaste album Helig Moder har gått på repeat i mina hörlurar sen det äntligen släpptes!

Det är inget fel på homosexuella – bara homosexualiteten

”Det är inget fel på homosexuella, bara homosexualiteten”, hörde jag mig själv säga det när jag gick i femman. I nian frågade en kille i klassrummet; ”Robin, du är bög va?” Det lät inte värderande men jag som blev rädd sa; ”Nä, usch.” För visst såg jag att läraren tittat upp. Väntat vaksamt på mitt svar.

Under min kristna skolgång ville jag vara säker på att jag inte gjorde något fel, så länge det jag var förblev outtalat kunde jag vara säker. Hur sku någon som jag bli som folk?

Homosexualitet och tro var saker som inte skulle gå ihop. Bögar som mötte Jesus, tog emot frälsning, blev i samma veva hetero. Sen talade en i tungor och skaffade en true-love-waits-ring. Jo, visst! Så var det. Lika naturligt som tyngdlagen, sades det. Ändå fanns jag och tyngdlagen behöll mig på jorden? Gjorde detta mig onaturlig?

Det skulle ta år att reda ut det som skapats i mig. En av nycklarna till att inte ursäkta min sexuella läggning mer, i kristna sammanhang specifikt, blev Markus 12:30-31 där Jesus får frågan om vilket som är det viktigaste budet. Jesus svarar ”… och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte.” Om jag vetat det jag vet idag om bibel och bibeltolkning så hade mycket kunnat besparats.

Vad jag inte visste då var att det fanns andra i klassrummet. Andra som jag, som inte passade in mallarna för hur vi förväntades att bli.

Till er säger jag;

Förlåt. Jag var rädd. Det var aldrig fel på oss. Så be inte om ursäkt något mer utan älska det svårälskade. Hela spretigheten som är att vara människa. Tänk att det är så det blir folk av oss. Vi är, och kommer alltid vara, älskade av Gud. Det kan ingen människa ändra på. Jag lovar.

Stonewall var uppror – inte en regnbåge

Silvana Imam, ikon och rappare. En pridesommar 2015.

Idag kommer tusentals personer vandra genom Göteborg i en parad för alla människors rätt att den en är. Regnbågsflaggor kommer viftas och många händer kommer att hållas. Där någonstans i mitten kommer jag och mina vänner skratta, sjunga och skrika slagord. Vara oss, tillsammans!

Men det började inte här. Det började med på Stonewall Inn, en nattklubb i New York, 1969. Upproret var hbtq-personer som slog tillbaka mot polisens ständiga razzior och övervåld. Stonewall Inn, som var en av få mötesplatser för hbtq-personer på den tiden. Stonewall Inn var då ”en manlig vit bar för vita medelklassmän”. För dig som inte passade in i mallen krävdes kontakter. Sylvia Rivera hade kontakter och kom in trots att hon var drag queen, latina och f

attig. Sylvia berättar i  Our Armies Are Rising and We are Getting Stronger att det var inte bara folk från gay-communityt och queens från gatan som på riktigt trappade upp upproret, det var också hjälpen från många radikala straighta män och kvinnor, som kände till den kamp som gay-communityt och trans-communityt förde. Sylvia Rivera, tillsammans med andra aktivister så som Marsha P Johnson, är för mig synonymer till Pride. Min och mina medsyskons historia bakom Pride. För upproret Pride.

Så. Ibland, i parader jag gått med i, har jag känt ett stort behov av att fråga andra – Varför går ni? Kommer du ihåg vad som hände den kvällen 1969? Är du flata? Går du för någon som inte kan? Vad gör du resten av året? Den sista frågan. Vad gör du resten av året? Det är en fråga som bränner i mig. Skaver. Jag tycker inte det är fel att en gång om året, under en helg, fira kärlek och säga till alla meningsmotståndare att kärlek är kärlek, tvärtom så är det jätteviktigt. Den enda gången om året en människa kan få vara sitt hela jag, för 

många av oss blir det också ett sätt att hämta kraft för den ständiga kampen. Minnena blir ett botemedel för alla de gånger under året en blir politiserad eller hör kommentarer om att inte vara riktigt riktig. Men ändå tänker jag på det. Tänker till exempel på alla politiker, företag och myndigheter kommer att gå i paraden idag för att som är redo att visa hur bra det går att vara hbtq-person i Sverige, att de står bakom. Partipolitiker gå under en regnbågsflagga och hyllar idag men vad gör de imorgon? Vad vet Ebba Busch Thor om upproret Pride? Eller kommer min arbetsplats kännas tryggare nu när jag sett loggan i en fräck regnbågstappning? Kommer min chef sluta felköna nu när jag sett den servera gratis regnbågsmuffins? Vem vet.

Jag tror, övertygat, att det är viktigt att gå i en prideparad. Själv har jag förmånen att gå i en nästan varje år tillsammans med mina vänner. Jag vill vara tydlig med att det är viktigt för alla som deltar i en parad att veta varför, inse att det inte bara handlar om idag utan att det handlar om alltid, då som nu. Om alla oss, hela tiden och överallt. Om att vara den en är.

Idag kanske jag slipper kommentarer och eller att känna att jag inte hör hemma.
Idag släpper jag ner axlarna.
Idag kanske jag blir kär.
Idag går jag för alla som inte kan.

För Melania, för Chris.

Sitter i kyrkbänken under kärlekens högtid, pingsten, och är arg. Sen i torsdags har jag kastat arga blickar kring mig för det var då nyheten om att Melania och Chris blev misshandlade på grund av att de vägrade kyssas inför en grupp killar. För att de vägrade låta sin kärlek bli exploaterad. För att de vägrade låta sig utnyttjas av ett gäng grabbar. Jag blir arg för att det fortsätter hända – det ständiga hotet om våld och homofobi.

Fick jag chansen att berätta för alla om hur många av oss som behandlats förkastligt på grund av synen på vad sexualitet ska betyda, genom århundraden fram till idag, så skulle jag. Skulle inte tveka en sekund. Om jag kunde så skulle jag ta din hand, bett dig sitta ner och berätta för dig om all skam, alla orättvisor och allt svek. Om alla knytnävsslag, alla bögknackningar och om alla mord. Jag skulle berättat för dig om nazisttysklands koncentrationsläger på 40-talet och jag skulle pekat på platserna där den rosa triangeln fick representera oss. Sen peka på dagens koncentrationsläger i Tjetjenien där vittnen berättar om hur de våldtagits med taggtråd. Jag skulle presentera dig för en cancersjuk vän här hemma i Sverige som är i akut behov av blod i ett land där regler gör det näst intill omöjligt för homosexuella män som jag att lämna blod. Den hjälplösheten är svår.

Jag skulle berätta för dig att det som hände Melania och Chris i torsdags, drabbar oss alla. Rädslan, ilskan. I några av oss väcks också en önskan om att beskydda, peka på att det händer oavsett vilket år du utbrister! Det ska inte stanna vid “Men herre min ge? Nu? 2019? Seriöst?!” som det så ofta gör.

Med det här sitter jag. En person. Robin Paulonen, inte vidare känd för något och är heligt arg. Så plötsligt tillfrågas jag om att en gång i veckan skriva för 1177. Så jag försöker. Jag försöker följa Marsha P Johnsons exempel. Hon som reste sig upp och ropade när alla ville tysta henne. Jag skriver.

För Melania, för Chris.
Jag ser, jag minns och jag står upp för oss.
Din tur – Vad gör du?


En farfar flyr, en mormor protesterar och en pappas sorg

En farfar flyr, en mormor protesterar och en pappas sorg. Och där, mitt i allt, står jag.

Flera år efter farfar slutade finnas lärde jag mig om Sovjet, kriget och flykten. Hur han såg sin pappa mördas av staten, hur han lämnade sin rank och stred i finska led istället, hur han tog sig ett nytt namn för ett nytt liv någon annanstans. Farfar lärde sig leva med knutna skor, alltid påväg.

Frågar om mormor någonsin var lycklig. För hon trivdes ju inte där i Ramsele. Får ett tveksamt svar, sen en berättelse om hur hon kammat mattfransarna, färgat håret rött av misstag och alltid skrattat högt. Trotsat förväntningar. Var arg och ställde till med besvär när hon inte tyckte det gick rätt till. Mormor lärde sig tidigt att säga ifrån.

Han ringer mig en julafton och gråter, pappa. Säger att han tycker det är synd om mig. Att han inte vet vad som blev fel. Av reflex börjar jag trösta honom. Säger kanske att det inte är så farligt medan jag tänker på den gången han sa att Gud inte fanns. På hur det luktade pannkaka i köket den dagen. Pappa har inte lärt sig att säga förlåt.

Idag har glömska fallit över många namn från den släkt som är min. Hör mig själv säga i radio – fyra minuters kändisskap om något som tog livstider att forma. Jag har vuxit upp med stora berättelser, samtidigt som mina egna skapats. När jag insåg att jag var homo ville jag säga förlåt till farfar-ryssen och mormor-arg. Men det var inte förns pappa ringde det året, den julen, som jag förstod att de kämpade för att få plats i ett samhälle som inte ville ha dem. Den tanken förenar oss.

Jag vill tro att det som definierat mig mest är det arv som lämnats efter dem. Jag har haft turen att det har varit ett arv jag kunnat plocka upp, med stolthet bära vidare. För att ta platsen, för att fortsätta vad tidigare generationer påbörjat. Tog fasta på det och började.

Så länge jag kan minnas har jag tyckt om att lyssna, för att minnas. Jag kommer från en brokig släkt. Få kristna, krockande identiteter och vemodiga livsöden. Jag lärde mig kanske aldrig pappas språk men tog inspiration från mamma som under svåra tider skrev ner sina böner. Tillsammans blev vi en familj som minns.

Under kommande inlägg tänkte jag att det skulle få handla om det. Om brokigheten, tron, kärleken och minnena. Om att rita konturerna till identiteten och längtan efter sammanhang.

Jag heter Robin. Pluggar mänskliga rättigheter till vardags och tror det här blir kul. Här porträtterat som ett homohelgon, ett heligt homo.

Ett heligt homo