Så länge jag funnits, tror jag, har jag tyckt om att lyssna för att minnas. Jag kommer från en brokig släkt. Få kristna, krockande identiteter och vemodiga livsöden. Jag lärde mig kanske aldrig pappas språk men tog inspiration från mamma som under svåra tider skrev ner sina böner. Många historier som formats i ryska Karelen eller i jämtska och ångermanländska byar och skogar. Tillsammans blev vi en familj som minns, för att i en handvändning glömma bort. Det är svårt att prata om mig, utan att nämna berättelserna jag växt upp med. Tidigt fattade nog mina nära att jag var story-junkie. Det vill säga någon som sög i sig allt prat om liv levda, människor mötta och saker sedda som om det var mitt.
Under kommande inlägg tänkte jag att det skulle få handla om det. Om brokigheten, tron, kärleken, sexualitet och minnena. Om att rita konturerna till identitet och längtan efter sammanhang. Om barnlängtan eller sorgen att inte kunna ge blod, samt om vikten av Pride. Varför jag fortsätter vara besvärlig, om att våga ändra sig och byta riktning. Om min definition av hur det är att vara människa idag på jorden i landet Sverige. Jag heter Robin Paulonen, är 27 år, pluggar en master i mänskliga rättigheter till vardags och tror det här blir kul. VÄLKOMNA!