Silvana Imam, ikon och rappare. En pridesommar 2015.
Idag kommer tusentals personer vandra genom Göteborg i en parad för alla människors rätt att den en är. Regnbågsflaggor kommer viftas och många händer kommer att hållas. Där någonstans i mitten kommer jag och mina vänner skratta, sjunga och skrika slagord. Vara oss, tillsammans!
Men det började inte här. Det började med på Stonewall Inn, en nattklubb i New York, 1969. Upproret var hbtq-personer som slog tillbaka mot polisens ständiga razzior och övervåld. Stonewall Inn, som var en av få mötesplatser för hbtq-personer på den tiden. Stonewall Inn var då ”en manlig vit bar för vita medelklassmän”. För dig som inte passade in i mallen krävdes kontakter. Sylvia Rivera hade kontakter och kom in trots att hon var drag queen, latina och f
attig. Sylvia berättar i Our Armies Are Rising and We are Getting Stronger att det var inte bara folk från gay-communityt och queens från gatan som på riktigt trappade upp upproret, det var också hjälpen från många radikala straighta män och kvinnor, som kände till den kamp som gay-communityt och trans-communityt förde. Sylvia Rivera, tillsammans med andra aktivister så som Marsha P Johnson, är för mig synonymer till Pride. Min och mina medsyskons historia bakom Pride. För upproret Pride.
Så. Ibland, i parader jag gått med i, har jag känt ett stort behov av att fråga andra – Varför går ni? Kommer du ihåg vad som hände den kvällen 1969? Är du flata? Går du för någon som inte kan? Vad gör du resten av året? Den sista frågan. Vad gör du resten av året? Det är en fråga som bränner i mig. Skaver. Jag tycker inte det är fel att en gång om året, under en helg, fira kärlek och säga till alla meningsmotståndare att kärlek är kärlek, tvärtom så är det jätteviktigt. Den enda gången om året en människa kan få vara sitt hela jag, för
många av oss blir det också ett sätt att hämta kraft för den ständiga kampen. Minnena blir ett botemedel för alla de gånger under året en blir politiserad eller hör kommentarer om att inte vara riktigt riktig. Men ändå tänker jag på det. Tänker till exempel på alla politiker, företag och myndigheter kommer att gå i paraden idag för att som är redo att visa hur bra det går att vara hbtq-person i Sverige, att de står bakom. Partipolitiker gå under en regnbågsflagga och hyllar idag men vad gör de imorgon? Vad vet Ebba Busch Thor om upproret Pride? Eller kommer min arbetsplats kännas tryggare nu när jag sett loggan i en fräck regnbågstappning? Kommer min chef sluta felköna nu när jag sett den servera gratis regnbågsmuffins? Vem vet.
Jag tror, övertygat, att det är viktigt att gå i en prideparad. Själv har jag förmånen att gå i en nästan varje år tillsammans med mina vänner. Jag vill vara tydlig med att det är viktigt för alla som deltar i en parad att veta varför, inse att det inte bara handlar om idag utan att det handlar om alltid, då som nu. Om alla oss, hela tiden och överallt. Om att vara den en är.
Idag kanske jag slipper kommentarer och eller att känna att jag inte hör hemma.
Idag släpper jag ner axlarna.
Idag kanske jag blir kär.
Idag går jag för alla som inte kan.