Att överge sina egna ägg

Jag var 42 år första gången jag blev gravid och jag hade hunnit fylla 43 när vi satte igång medd vår första provrörsbefruktning. Eftersom jag var över 40 vände vi oss direkt till en privat klinik (gränsen för att få göra landstingsfinansierad IVF var då 38, men är idag 40 i de flesta landsting). Hos den privata kliniken var åldersgränsen 43, men kliniken gjorde en fertilitetsutredning innan vi fick klartecken att sätta igång och det jag fick höra var att mina värden såg bra ut och att vi gärna fick försöka. Jag hade fertilitet som en 37-åring, sade de och eftersom min egen mamma var 41 när hon fick mig tänkte jag att vi i min familj nog är fertila länge. Jag tänkte att det var i elfte timmen, men jag hade inte en tanke på att jag redan kunde vara för gammal.

Ingen pratade med mig om att allt utredningen visade var att jag hade bra äggreserv för min ålder, dvs att jag hade relativt många ägganlag kvar, förmodligen skulle svara hyfsat bra på stimuleringen och få ut många ägg. Ingen på IVF-kliniken nämnde att kvaliteten på äggen är av avgörande betydelse. Ingen nämnde statistiken och de förhållandevis små chanserna att föda ett levande barn efter att man passerat 42.

Vi fick mycket riktigt många ägg för min ålder – 7-8 varje gång och 5-6 av dem blev befruktade och utvecklades till blastocyster, 5-dagars embryon. Mycket bra resultat var det enda vi fick höra av läkarna. Jag blev också gravid på mitt andra IVF-försök (men fick ett nytt missfall, i vecka 11). Ingen talade om att missfallet med stor sannolikhet hade med min ålder och äggkvaliteten att göra. Först efter vårt fjärde IVF-försök rekommenderade läkaren att vi skulle vända oss utomlands och göra äggdonation. Det var första gången jag hörde talas om äggdonation, första gången jag konfronterades med tanken på att ge upp mina egna ägg.

Jag var inte redo. Jag blev ju gravid. Det måste fungera. Fortfarande pratade ingen om äggkvalitet. Fortfarande visade ingen någon statistik. Visst hade jag läst att äggkvaliteten blev sämre med åldern och jag hade gjort mitt bästa för att boosta äggen genom att hålla strikt diet och äta diverse kosttillskott som höga doser Q10 och DHEA (som är dopingklassat i Sverige, men som jag lyckades få tag i från utlandet).

Vi valde att fortsätta med IVF-försöken, men utomlands istället. Planen var att göra flera äggplock och samla ihop ett antal blastocyster innan vi gjorde ett sista återförande. Men från att ha fått många ägg fick jag vissa gånger bara 2-3 stycken. Ett par gånger fick jag 8-9 stycken, men då var flera äggblåsor tomma och vissa omogna. På fyra äggplock och flera avbrutna stimuleringar lyckades vi till sist skrapa ihop två embryon som vi satte tillbaka, men försöket misslyckades. Vid det laget var jag så trött på allt att jag faktiskt hade vant mig vid tanken på att ge upp mina egna ägg och gå över till att använda donerade ägg.

Bra äggreserv

Men det tog lång tid att landa i det beslutet och det var svårt att ge upp mina egna ägg. Det kändes orättvist att jag skulle behöva ge upp mina gener när det var männen jag älskade som hade tvekat och tvingat mig att vänta. Min pappa hade nyligen dött och jag sörjde verkligen att aldrig få se hans stora näsa eller hans glittrande ögon hos mitt barn. Jag ville att mina älskade släktingar skulle leva vidare genom mina barn. Men till slut insåg jag fakta. Jag var för gammal. Mina ägg var för gamla. Om det skulle bli några barn alls måste det bli med en annan kvinnas ägg. Bättre det än inga barn alls. Men det var många tankar som snurrade i huvudet. Tankar kring ifall jag skulle älska barnet lika mycket om det inte var mina gener. Tankar kring om barnet skulle älska mig lika mycket om det visste att jag inte var genetisk mamma. Men jag läste på om epigenetik, som visar att jag som bärare av barnet faktiskt påverkar vilka gener som som slås på och av, och det kändes spännande. Det blir ju ändå jag som blir biologisk mamma.

Nu har jag landat i att det kommer att bli mitt barn, vårt barn, även om det inte är mina gener. Men det tog tid. Jag önskar så innerligt att någon hade visat mig statistiken över ålder och äggkvalitet redan innan vi satte igång vår första IVF. Det hade kunnat bespara mig ett par år av misslyckade IVF-försök utomlands och många hundratusen kronor innan vi gick över till äggdonation. Men jag antar att det skulle varit en dålig affär för IVF-klinikerna i Sverige. Förhoppningsvis kan det kanske ändras nu när dörren för att göra äggdonation i Sverige har öppnats även på privata kliniker.

Så här ser det ut. (Kom ihåg att jag var 43 när vi började…)

Äggkvalitet och ålder
Källa: American national summary on assisted reproductive technology success rates. National Center for Chronic Disease Prevention and Health Promotion, December 2011

Från och med i år går det att göra äggdonation privat även i Sverige. Men det kan vara långa köer för att få hjälp. Läs mer om att donera ägg eller spermier på 1177:s sida.

Att vara på olika ställen i sin barnlängtan

Andra frågar mig ibland vad som varit det svåraste på vår långa resa för att få barn. Jag skulle kunna säga att det varit missfallen. Särskilt det andra, det i vecka 11, som kom när jag äntligen hade börjat sänka axlarna, slappna av och tänka att det kanske var vår tur den här gången. Istället fann jag mig en sommardag mitt i juli i kö till toaletten på Statoilmacken i Spekeröd med blodet rinnande i floder nerför benen medan människor runt omkring mig funderade över om de ville ha senap och ketchup på korven och vilket godis de skulle köpa till bilresan. Ja, missfallen har varit bland det svåraste.

Läs mer om missfall på 1177 vårdguidens sida.

Folk som är spruträdda undrar ofta om det inte är sprutorna som varit det värsta. Folk som tycker att det är obehagligt att gå till gynekologen undrar över alla ultraljud. Men både alla sprutor och att ligga i gynstolen och spreta med benen blir så småningom vardag. Det är inte svårt. Inte alls.

Sprutor IVF

Det finns annat som varit svårt förutom missfallen, men det svåraste är ofta det som andra inte ens reflekterar över. De där vardagliga situationerna – när kollegorna kommer till jobbet med andan i halsen och beklagar sig över hur stressig morgonen har varit eftersom barnen har krånglat. När du ser den tredje ultraljudsbilden i Facebookflödet på en månad och funderar över hur du ska orka skriva grattis utan att det känns falskt. När du dricker ett glas rosévin på altanen som du önskar att du inte kunnat dricka, men som du ändå häller i dig eftersom mensen ändå har kommit och ännu ett försök har misslyckats. När alla julkort på glada bebisar börjar dyka upp i brevlådan och du tvingas göra bokslut över ännu ett år som barnlös.

Men det som varit det absolut svåraste för mig var när jag och min sambo var på olika ställen i vår barnlängtan. Efter mitt första missfall när allt jag ville, allt som fick mig att stå ut och kliva upp på morgonen, var tanken på att försöka igen och han plötsligt inte ville längre. Då kunde jag inte längre dela sorgen över alla gravidbesked och födda bebisar med honom. Då stod jag ensam med all min förtvivlan, all min längtan och all min sorg. Jag kunde inte dela den med honom eftersom det var hans tvivel som satte stopp, hans tvekan som gjorde att vi inte kom vidare. För varje månad och varje ägglossning såg jag min fertilitet rinna ur mig som sanden i ett timglas och min maktlöshet var förlamande.

Att vara på olika ställen i barnlängtan

Månader av frustration passerade. Jag ville leva med honom även om vi aldrig fick några barn, men jag kunde inte leva med att vi inte ens försökte. Jag insåg att det enda det skulle leda till var att jag skulle börja förakta både honom och mig själv. Efter ett tag gick vi till en terapeut och till slut ändrade han sig. Idag är jag glad att vi redde ut det, men om du frågar mig vad som varit svårast under alla de här åren så svarar jag att det var tiden då vi var på olika ställen i vår barnlängtan. I allt det andra har vi delat svårigheterna och stöttat varandra, men under den tiden stod jag ensam.

Det är inte ovanligt att man är på olika ställen i sin barnlängtan i ett förhållande och mitt hjärta värker för er som vill mer än er partner. Det är en oerhört svår situation. Men den är inte omöjlig att lösa. Det gick för oss.

Har du barn?

Är det egentligen okej att ställa den där till synes oskyldiga frågan – ”har du barn?” Eller är det bättre att låta bli? Här delar jag med mig av min syn på saken.

Att som ofrivilligt barnlös mitt under försöken att bli gravid få den frågan kan för många vara oerhört känsligt och väldigt ångestladdat. När någon frågar: ”har du barn?”, är det som att de ber att få bli insläppta i den barnlösas mest intima rum, ända in i sovrummet. Det är särskilt svårt att få den frågan om man, som de allra flesta, inte är öppen med sin barnlöshet. Man vill inte bli påmind om det som ändå upptar ens tankar större delen av dygnet – infertiliteten, försöken, misslyckandena. Man är också rädd för följdfrågorna som oundvikligen kommer när svaret blir ”nej”. 

Har du barn?Problemet med att få frågan är att de flesta som frågar inte nöjer sig med ett enkelt ”nej”. Sanningen är att de flesta som frågar inte ens är beredda på att svaret kan bli något annat än ”ja”. Så det första jag tänker är att om du ställer frågan måste du vara beredd på att svaret kan bli nej och veta hur du ska reagera på det. Blir svaret nej – fråga då inte direkt ”vill du inte ha barn?” utan hellre ”vill du prata om det?”

Jag förstår att du är nyfiken, men i ärlighetens namn tycker jag faktiskt inte att du alls behöver ställa frågan. Om du inte vet om personen som sitter mittemot dig har barn eller inte, så känner ni förmodligen inte varandra särskilt väl. Fråga något annat istället, som: Vad har du för intressen? eller Vad tycker du om att göra på fritiden? Om personen har barn garanterar jag att det då inte dröjer många minuter innan du har fått reda på det. För i stort sett alla som har barn berättar mer än gärna om dem och de är ofta en stor del av fritiden. Och har personen inte barn och inte vill prata om det, så har du erbjudit en utväg.

Måste du ändå tvunget fråga – gör det inte vid fikabordet på jobbet, på konferensmiddagen eller på glöggminglet hos gemensamma vännen. Vänta tills ni är på tu man hand. Det kan faktiskt hända att personen du frågar börjar gråta…

Har du barn?Känner du däremot den andra personen väl och redan vet att han eller hon inte har barn, men inte varför, då tycker jag att du försiktigt kan fråga. Men återigen, välj rätt tillfälle. Det är inte säkert att din vän vill prata om det, men då kan du säga att du finns där och gärna lyssnar om/när han eller hon vill prata.

Att prata om barnlängtan

Jag har längtat efter barn i många år. Jag ville ha barn redan i mitt förra förhållande för femton år sedan, men han ville inte och vår relation tog slut på grund av det. Jag berättade inte om min barnlängtan då, för det finns inget mer sårande än när den du älskar inte vill ha barn med dig. Jag kände mig sviken, värdelös och misslyckad.

I min nuvarande relation har vi försökt få barn i snart sex år. De första två åren visste ingen. Inte ens våra närmaste. Först efter vårt andra IVF-försök och mitt andra missfall berättade vi för våra föräldrar och syskon. Jag berättade så småningom också för en kollega och några nära vänner. Men idag, nu när jag har släppt min bok om ofrivillig barnlöshet, har jag valt att vara helt öppen med allt.

Att prata om barnlängtanVarför är det så svårt att prata om barnlängtan, infertilitet och ofrivillig barnlöshet? Varför lider så många i det tysta? Dessutom ofta i åratal…

Jag tror att det finns flera anledningar. En av dem är att det här med att skaffa barn är så privat och intimt. Det har med kärlek och sex att göra och många har nog inte lust att öppna dörren och släppa in utomstående i sitt sovrum. Kanske till och med få anspelningar på att ”ni kanske inte vet hur man gör?”

Sen tror jag att det både som man och som kvinna är lätt att känna sig misslyckad när det inte fungerar. Det ska ju bara vara att ha sex under de fertila dagarna så blir det så småningom barn. Det är det mest naturliga i världen och det ska bara funka – det gör ju det för ”alla andra”. Och när det inte fungerar är det lätt att lägga skulden på sig själv, att känna att man inte duger och att skämmas. Och det är inget man gärna berättar om.

På arbetsplatsen kan det nog, särskilt som kvinna, vara svårt att berätta, för man är rädd att bli förbisedd. Jag hade bara en projektanställning när vi började med våra IVF-försök och jag var rädd att inte få fast anställning om jag berättade. Jag var rädd att de skulle se mig som någon som snart skulle försvinna iväg på föräldraledighet, som ett osäkert kort som därför inte var värd att satsa på. Jag var också rädd att mina kollegor skulle börja se annorlunda på mig och tycka synd om mig.

Kanske är det också många som inte berättar för att de inte orkar med alla frågor från omgivningen. De orkar inte bli påminda hela tiden även av familj, vänner och kollegor. Det räcker med de ständiga påminnelserna i vardagen…

Dessutom finns det i samhället en starkt rotad kultur av att man inte ska berätta om sin graviditet förrän man passerat de mest kritiska första tolv veckorna, när den största risken för missfall är över. Det är något jag numera har väldigt svårt att förstå… För om ingen visste att du var gravid, så kan du ju inte sedan berätta att du fick missfall och ingen förstår varför du drar dig undan och mår dåligt.

Ja, det finns nog fler anledningar till att man inte berättar. För mig var det dock en befrielse när jag väl började berätta för släkt, vänner och kollegor. Jag behöver inte längre hitta på ursäkter för mitt beteende och jag behöver inte fejka fler tandläkarbesök på jobbet utan kan säga att jag ska till gynekologen. Jag kan berätta att jag tycker att det är jobbigt när kollegorna klagar på sin stress med att hämta och lämna på dagis och jag kan säga att jag inte orkar gå på fest eftersom jag är mitt i en tuff hormonbehandling.

Enda möjliga nackdelen med att vara öppen med barnlösheten är att det öppnar upp för andra att tycka saker om vad jag ska göra åt den. Och jag har ju redan tidigare skrivit vad jag tycker om tips och råd… 

Är du öppen med din barnlängtan och dina svårigheter att bli gravid? Eller är du en av dem som inte berättar? Varför har du valt att berätta/att inte berätta? Kommentera gärna!

Är du i början av din process? Läs mer om ofrivillig barnlöshet och vilken hjälp som finns att få på 1177 Vårdguiden.

Våga prata om missfall

Det är inte ovanligt med missfall. Jag har läst siffor som säger att 15-20% av alla graviditeter slutar med missfall och att en fjärdedel av alla kvinnor får ett under sitt liv. För många är ett missfall en stor sorg, och ändå är det få som pratar om det.

Jag tror att det till stor del har att göra med kulturen av att inte berätta att du är gravid förrän du passerat de kritiska första 12 veckorna, då risken för missfall är som störst. Om ingen ens visste att du var gravid är det svårt att sedan berätta att du har fått missfall. Det borde inte behöva vara så.

Jag har sjäv fått tre missfall, två med egna ägg och ett med donerade. Två i vecka åtta och ett MA – missed abortion – i vecka elva. Min kropp bar på det döda fostret i flera veckor innan jag förstod hur det låg till.

Vid min första graviditet var jag så glad och lycklig och helt säker på att det äntligen var min tur! Jag hade inte en tanke på att något kunde gå fel. Jag kände mig stark och levande. Men efter ett träningspass på gymmet kom den första blodfläcken i trosorna. Jag googlade solskenshistorier, läste att blödning i tidig graviditet inte alls är ovanligt och försökte hålla fast vid hoppet.

Att få missfall är en stor sorgMen på gynakuten konstaterade de att inget hjärta slog. Jag fick en ny tid efter en vecka för att säkerställa att ”allt kommit ut” och fick med mig ett papper med patientinformation vid missfall och abort. En ynka liten rad stod det om det känslomässiga: ”Att få missfall kan vara ledsamt och jobbigt. Tala gärna med någon om hur du mår.” Ingen berättade hur ont det skulle göra, både kroppsligt och själsligt. Ingen erbjöd hjälp. För vården var mitt missfall okomplicerat och kliniskt. Jag behövde inga tabletter, jag behövde inte skrapas, min kropp tog själv hand om det och för dem var jag snart bortglömd.

Ingen såg att det jag förlorat var ett helt liv…. Drömmen om ett barn, en familj, ett nytt liv med större bil, nytt boende och en liten person som skulle levt tillsammans med oss de närmaste arton åren och för alltid varit mitt barn.

Våga prata om missfallEfteråt kände jag mig sviken av min egen kropp och jag anklagade mig själv och undrade om jag hade orsakat missfallet genom att träna för hårt. Vid nästa graviditet var jag livrädd och skräcken för ett nytt missfall var en ständig följeslagare. Jag väntade inte längre barn, jag väntade ett nytt missfall.

Idag, när jag är öppen med min barnlöshet och berättar om mina missfall är det många som anförtror mig att de också har haft ett missfall eller till och med två. Jag visste inte, för de berättade inte när det hände, precis som jag själv valde att inte berätta förrän efter mitt andra missfall. Att få missfall är en stor sorg och den är svår att bära ensam. Jag tror att vi måste bli bättre på att prata om missfall.

Först efter mitt tredje missfall frågade jag själv om jag kunde få prata med någon och fick träffa en kurator. Mitt råd till dig är – vänta inte så länge. Be om hjälp och stöd. För missfall räknas. För andra är det kanske bara ett embryo, men för dig var det ett barn. Ditt barn. Missfall är en stor sorg och den måste få ta plats.

Här kan du läsa mer om missfall på 1177 Vårdguidens sida.

Att välja bort

Som ofrivilligt barnlös påminns du ständigt om din längtan. Barn, det du önskar dig mer än något annat, finns överallt omkring dig. Dina syskon kanske redan har barn och många av dina vänner likaså. Inte heller jobbet är någon fristad, när dina kollegor glatt berättar att de ska bli föräldrar och försvinner bort på föräldraledighet. Sociala medier svämmar över av bilder på söta barn och lyckliga familjer. Det spelar ingen roll att du vet att den bilden kanske inte är helt sann, det är den du ser. Överallt ser du gravida magar. Överallt ser du barnvagnar. Överallt ser du mammor och pappor tillsammans med sina barn. Överallt ser du det du saknar.

BarnlängtanDet är då lätt hänt att börja välja bort det som gör ont. Att sluta umgås med dem som har barn. Att unfrienda eller dölja vännerna som lägger upp bebisbilder på Facebook. Att sluta gå på fester, sluta bjuda in, isolera sig och överhuvud taget inte orka umgås. Visst behöver vi tillåta oss att krascha ibland och bara ligga under filten i soffan och gråta. Men jag tror inte att det är någon bra taktik i längden att välja bort, för du känner dig bara ännu mer ensam och utanför. Att blunda löser ingenting på längre sikt.

Men i de tyngsta perioderna tror jag att det kan vara klokt att pausa, prioritera och i vissa fall välja bort. När du själv är mitt i det djupaste eländet är det ofta svårt att orka med andras problem. När vi är djupt inne i sorg eller sjukdom krymper vår värld och vi orkar inte ta in allt runt omkring. Vi orkar inte titta på nyheterna om krig, svält och klimatkris. Vi orkar inte heller med andras lycka. Vi har nog med vårt. Och det är okej – så är det när man sörjer.

Men ofrivillig barnlöshet kan bli en livslång sorg och det går inte att stänga av och blunda i evighet. Påminnelserna finns överallt och det hjälper inte att inte låtsas se. Jag måste vänja mig och hoppas att sorgen inte gör lika ont med tiden. Jag försöker att varje dag en liten stund fokusera på det jag har – min man, min hund, min familj, vårt hus, min bok, naturen – istället för på det jag inte har – barnen.

För i längden tror jag inte att vi kan blunda för det som gör ont. Kanske är det till och med så att vi behöver utsätta oss för det för att komma förbi och vidare. Kanske behöver vi läsa böcker, se filmer och följa Instagramkonton med berättelser som vår egen, både de som slutar lyckligt och de som inte slutar som vi önskat oss. Kanske är det först när vi lyfter huvdet ur sanden och utsätter oss som vi kan sörja, bearbeta, acceptera och komma ut på andra sidan. Om inte hela, så i alla fall mindre trasiga. Så har det åtminstone varit för mig.

Strategier för överlevnad

Hur hanterar man då bäst den där eviga väntan? Hur överlever man de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan? Hur tar man sig upp igen och orkar fortsätta kämpa när allt känns nattsvart och hopplöst?

Jag tror att var och en måste hitta sin egen strategi. Det som fungerar för mig kanske inte nödvändigtvis fungerar för någon annan. Men jag vill ändå dela med mig av vad som har hjälpt mig under årens lopp när det varit som tuffast. Det är samma saker som fortfarande hjälper.

  1. Prata med någon
    Bär inte all sorg, all oro och alla tvivel ensam. Om du har en partner, prata med honom eller henne och försök att stötta varandra. Det kan dock hända att ni har olika stort behov av att prata och ibland kanske det inte räcker att prata med sin partner. Jag har under perioder i processen haft ett stort behov av att få prata med andra i samma situation. Det finns IVF-grupper, grupper för ofrivilligt barnlösa och äggdonationsgrupper på Facebook och Familjeliv. För mig har de varit otroligt värdefulla och de har gett mig nya vänner. Vissa av grupperna har regelbundna träffar. Ibland krävs också professionell hjälp och jag har i omgångar pratat med både kurator och psykolog.
  2. Umgås med djur

    Umgås med djur
    Min hund, Elsa

    Jag har själv hund och det finns ingen som är bättre på att förstå och att ordlöst trösta. Hennes päls har fått ta emot många tårar under resans gång. Men hon har också fått både mig och min man att skratta, eller åtminstone dra på munnen, varje dag, även de tunga dagarna. Det finns till och med forskning som visar att husdjur har en positiv inverkan på vårt mående. (Det här funkar förstås inte om du är allergisk…)

  3. Hämta kraft i naturen
    Att vistas ute i naturen har alltid haft en lugnande effekt på mig. Att andas frisk luft, att uppleva årstidernas växlingar, vila blicken på horisonten, koppla av från alla intryck och känna mig som en del av något större ger mig ro i själen. Även här finns det forskning som visar att naturen har en läkande kraft som många gånger fungerar bättre än både mediciner och terapi.
  4. Gå upp i ett annat projekt
    Jag och min man blev med fritidshus och började att renovera det. Det var fint att ha ett gemensamt projekt som gick framåt när barnprojektet bara stod still. Det behöver inte vara så stort som ett helt hus, det kan räcka med att måla om ett rum eller en möbel. Att gemensamt börja träna eller gå promenader. Att skaffa en målarbok eller att börja sticka. Eller kanske vill du som jag skriva ner dina tankar kring barnlösheten (vem vet, kanske blir det en bok, som det blev för mig?). Det viktigaste är att det är något som ger dig energi. För att hela tiden misslyckas med att få barn tar så mycket tid och energi. Se till att fylla på med något annat.
  5. Fly verkligheten
    Vissa dagar hjälper ingenting annat än att fly verkligheten för en stund. Jag gör det genom att läsa en bok eller se en bra film. Gör en kopp te, dra upp filten till hakan och sjunk in i någon annans värld och någon annans helt andra, fiktiva,  problem och glöm bort dina egna för en liten stund.
  6. Planera nästa steg
    Det här hjälper kanske inte för alla, men för mig har det varit en bra strategi att hela tiden ligga ett steg före och planera vad nästa åtgärd ska bli, om det här försöket misslyckas. Risken med den här strategin kan dock vara att man inte riktigt är i det man håller på med just nu, utan redan ligger steget före, och att man inte heller tillåter sig att sörja det misslyckade försöket innan man kastar sig in i nästa. Så, den här strategin har sina nackdelar och passar inte alla. Men den har gett mig ett lugn genom att erbjuda en öppning även om det pågående försöket skulle misslyckas.
  7. Glöm inte bort det du har

    Tacksamhet
    Stranden utanför vårt fritidshus

    Det kan låta klyschigt, men det är viktigt. Skaffa-barn-processen suger så mycket energi att det ofta känns som hela ens liv är kidnappat. Det går inte att planera längre än till nästa cykel och det är lätt att tappa bort sig själv. Men försök att inte tappa taget om det du tyckte var roligt att göra innan du hamnade i att allt kretsar kring nästa försök. Försök att hålla fast vid det som är bra. För mig har det till exempel inneburit att hålla fast vid vår tradition att laga goda fredagsmiddagar tillsammans – ta ett glas vin, tända kaminen, sätta på bra musik och laga mat tillsammans. Jag försöker också att komma ihåg att  vara tacksam för det som ändå är bra i mitt liv – min relation, min hund, naturen jag har utanför fönstret, huset, mitt skrivande, min familj.

  8. Var snäll mot dig själv

    Var snäll mot dig själv
    Var snäll mot dig själv

    Självmedkänsla är kanske det viktigaste av allt. Vissa dagar är allt bara svart och inget hjälper. Livet är orättvist och du känner dig värdelös. Men inget av det här är ditt fel, du har bara haft otur. Låt dig  svepas med av sorgen, gråt och skrik om du behöver det. Att vara ofrivilligt barnlös är oerhört tufft, det är synd om dig och du får tycka det. Var snäll mot dig själv och straffa dig inte för hårt. Unna dig, skäm bort dig, ta hand om dig!

Den eviga väntan

Som ofrivilligt barnlös behöver du en ängels tålamod. För du tvingas tidigt lära dig att vänta, och vänta, och vänta. Ibland känns det som att vänta är det enda du gör. I början väntar du på ägglossningen och försöker pricka in rätt tillfälle att ligga (glöm lust, här handlar allt om tajming). Sedan väntar du på plusset på stickan (som aldrig kommer) och sväljer besvikelsen när hoppet månad efter månad rinner ur dig i form av ännu en mens.

När du väl har bestämt dig för att ta hjälp får du ofta vänta på fertilitetsutredning. Du får kanske stå i kö till IVF. Eller kanske är du för ung och måste vänta på att fylla 25 för att få hjälp. Kanske är du överviktig och måste vänta på att gå ner i vikt för att klara landstingets BMI-gräns. Kanske har du som jag, problem med sköldkörteln och måste vänta på att dina sköldkörtelvärden ska stabiliseras. Och när du äntligen har fått klartecken att starta IVF så väntar du på att mensen, som du vanligtvis avskyr, ska komma så  fort som möjligt så att du äntligen kan få börja försöka (fast under tiden hoppas du, som du gör varje månad, att du trots allt, mirakulöst, ska ha blivit gravid naturligt, så som de flesta blir, men inte du, så att du slipper göra IVF).

När IVF-försöket har startat väntar du otåligt på att äggen ska växa och på nästa ultraljud som ska visa hur många äggblåsor du har och nästa som ska tala om vilken dag det blir äggplock. Om du har tur blir det många ägg, de blir befruktade och det finns ett embryo att sätta tillbaka. Men för vissa blir det inga embryon och då börjar väntan om på nästa försök och du måste då låta det gå en mens emellan för att låta kroppen återhämta sig efter stimuleringen. Ännu en långsam månad av väntan. Sedan är det jul eller sommar och kliniken har semesterstängt, så du får vänta ännu lite längre.

Fick du ett embryo insatt i din livmoder börjar den väntan som många ofrivilligt barnlösa tycker är den värsta av allt, ruvartiden.  Dagarna fram till testdagen är så fruktansvärt långa, du känner efter i varje por på minsta tecken till graviditet och kastas mellan hopp och förtvivlan flera gånger varje dag. Är det din tur nu? Är din väntan äntligen slut?

Lång väntanNär vi gjorde vårt första IVF-försök 2015 trodde jag aldrig att min väntan skulle bli så lång. Jag har väntat på att mannen jag älskar skulle bestämma sig för att skaffa barn med mig. Jag har väntat på att få starta IVF. Jag har väntat på att cystor på äggstockarna ska försvinna. Jag har väntat på att mensen ska dyka upp igen efter att plötsligt ha uteblivit i flera månader. Jag har väntat på att min livmoderslemhinna ska växa. Jag har väntat på att mitt immunförsvar ska lugna ner sig. Jag har väntat på att kliniken ska hitta en äggdonator. Jag har väntat på missfall när graviditeten avstannat. Jag har väntat och väntat och månader har blivit till år, efter år, efter år.

I början stressade det mig, att behöva vänta. Nu är jag van. Vad spelar en månads väntan till för roll – det har redan gått så lång tid. Vad spelar det för roll om jag är 45 eller 47 när jag får barn, jag kommer ändå att anses ”gammal”. Men även om jag har vant mig vid att vänta är väntan för oss barnlösa det värsta av allt – för det enda vi vill är att komma framåt, ett steg närmare vår dröm, ett steg närmare en familj.

Hur länge orkar du egentligen vänta? Svaret är: längre än du tror. Men kanske är det tur att du i förväg inte vet hur lång din väntan kan bli, för då hade den varit svår att uthärda och kanske hade du gett upp för länge sedan. Som det ser ut nu tar du ett litet steg i taget och gör det du måste i väntan på att din dröm ska gå i uppfyllelse.

Slappna av

Jag har genom åren fått många tips och råd på vad jag kan göra åt min barnlöshet – allt ifrån att skaffa katt till att prova hypnos. Men ett av de vanligaste råden som många slänger ur sig utan att tänka är olika varianter av – stressa inte, slappna av, försök inte så hårt, tänk inte så mycket på det – så ska du se att ni blir gravida när ni minst anar det.

Ingen skulle säga så till någon som har cancer – ”bara du slappnar av blir du nog frisk”. Eller till någon som behöver glasögon – ”om du inte försöker så hårt så ser du nog bättre”. Infertilitet är en sjukdom och det hjälper inte att slappna av vare sig om problemet är att äggen är för gamla eller om mannen har för dåliga spermier eller om det är något annat fysiskt fel.

Jag tror inte att det är illa menat, men det landar alltid fel. Precis som med andra tips och råd skuldbelägger det bara den barnlösa som slår hårdare och hårdare på sig själv och bara blir mer, istället för mindre, stressad. ”Om jag bara kunde slappna av….” Det är som att säga till någon som är sur att sluta sura – personen i fråga blir bara ännu surare, eller i det här fallet ännu mer stressad och fast i självanklagelser.

Infertilitet är en sjukdomAlla vet att långvarig stress kan vara skadlig, och stress hjälper säkert inte, även om det faktiskt inte finns några klara bevis för att stress påverkar fertiliteten. Säkert är dock att det på intet sätt hjälper att säga till någon som är barnlös att inte stressa. Att vara ofrivilligt barnlös, att misslyckas när alla runt omkring lyckas, är i sig en oerhörd stress.  Hela IVF-cirkusen med sprutor, hormoner, ultraljud, äggplock och ruvartid är stressande.  Att försöka få cirkusen att inte inkräkta för mycket på jobbet adderar ytterligare stress. Och det är knappast så enkelt att ingen som är spänd och stressad kan bli gravid. Då skulle det aldrig bli några barn under krig.

”Tänk inte på det” är nästan ännu värre. Det är som att säga till någon som har förlorat en nära anhörig att sluta tänka på det för att slippa bli så ledsen, eller att säga till någon som har förlorat ett ben att inte tänka på det så kan man nog gå bättre. Det går inte att bara släppa tankarna på att bli gravid när din barnlängtan och din önskan att bli förälder i perioder är det enda du kan tänka på och när du ständigt påmins i vardagen.

Så jag tycker att vi kommer överens om att sluta säga ”slappna av”, ”sluta stressa” eller ”tänk inte på det” och sluta berätta historier om någon som adopterat, släppt tankarna på biologiska barn, slappnat av och blivit gravid. Även om det finns sådana fall kan du inte vara säker på anledningen till att det till slut fungerade.

Barnlöshet sitter inte i huvudet och den är inte ditt fel. Var snäll mot dig själv.

Lyssna, bara lyssna…

Innan jag går vidare i min berättelse om hur det är att vara ofrivilligt barnlös vill jag be dig som läser om en tjänst. Försök att lyssna, bara lyssna, när jag berättar om hur det är att vara barnlös…

Kommentera gärna
Kommentera gärna!

Du får mer än gärna kommentera mina inlägg – berätta om din egen relation till barnlöshet, ställa frågor, tala om vad mina ord väcker för känslor hos dig eller associera fritt till någon annan erfarenhet som kanske också ger samma känsla. Men jag ber dig om en sak – snälla, kom inte med tips och råd om vad jag ska göra åt min barnlöshet.

 

Jag har varit ofrivilligt barnlös i nästan 15 år. Jag har aktivit försökt att få barn i snart 6 år. Jag har läst tjocka fackböcker, vetenskapliga artiklar och medicinska studier om fertilitet och immunologi. Jag har besökt gynekologer, läkare och kliniker både i Sverige och utomlands. Jag har googlat, googlat och googlat. Jag har redan all kunskap om vad jag kan och inte kan göra. Jag har redan hört alla välmenande råd och jag behöver inga fler.

Jag förstår att du bara vill hjälpa, men alla råd stjälper mer än de hjälper. Om jag hade fått en hundralapp varje gång någon hade sagt: ”Har du provat det här…?” eller ”Jag hörde om en som blev gravid när hon….”, skulle jag vara rik idag, istället för ruinerad av alla försök.

Du vet inte vad problemet är. Att komma med förslag på en dunderkur för spermierna är helt meningslöst om det är äggen som är problemet. Säg inte heller: ”ni kan ju alltid adoptera, det finns ju så många barn som far illa i världen”, för jag har hela tiden enligt svenska regler varit för gammal för att adoptera och nu när reglerna är på väg att ändras är det för sent. Jag orkar inte. Det är inte ”bara att adoptera”, det är oftast en lång och mödosam process det också.

Bra råd
Inga råd, hur bra de än är.

Ett stort problem med alla tips och råd är också att de ofta handlar om vad jag som kvinna ska göra och äta för att bli gravid, eller vad jag absolut inte ska göra och äta. Det får mig bara att känna mig otillräcklig. Det skuldbelägger mig och får mig att känna att barnlösheten är mitt fel, trots att jag vet att jag har gjort allt jag kan och lite till.

Jag förstår att min barnlöshet kan väcka ångest hos andra. Kanske särskilt hos dig som själv är förälder. Jag förstår att det för dig känns otänkbart och fruktansvärt att någon annan ska tvingas vara utan barn. Och det är mänskigt att vilja hjälpa, jag vet. Vi lider av att se andra lida och vill bara försöka lösa problemet, skjuta det ifrån oss, erbjuda hopp.

Men jag behöver inte det. Min resa för att försöka få barn är inte riktigt slut än, men jag har accepterat att det kanske aldrig blir några barn för min del. Och det är okej. Jag har mycket annat som är bra i mitt liv och vissa dagar kan jag till och med känna att det kanske är bättre som det är, utan barn. Det är okej om det blir så, det blir bra det med.

Så ge mig inga råd, jag har kommit för långt för det. Jag vill bara att du ska lyssna och försöka förstå hur det känns för alla oss som bär på den sorg som ofrivillig barnlöshet innebär. En sorg som för vissa blir livslång.

Deal? Häng med. Stå kvar. Lyssna. Gärna frågor, gärna reflektioner, gärna känslor. Men inga tips och råd. Tack!