Hur hanterar man då bäst den där eviga väntan? Hur överlever man de ständiga kasten mellan hopp och förtvivlan? Hur tar man sig upp igen och orkar fortsätta kämpa när allt känns nattsvart och hopplöst?
Jag tror att var och en måste hitta sin egen strategi. Det som fungerar för mig kanske inte nödvändigtvis fungerar för någon annan. Men jag vill ändå dela med mig av vad som har hjälpt mig under årens lopp när det varit som tuffast. Det är samma saker som fortfarande hjälper.
- Prata med någon
Bär inte all sorg, all oro och alla tvivel ensam. Om du har en partner, prata med honom eller henne och försök att stötta varandra. Det kan dock hända att ni har olika stort behov av att prata och ibland kanske det inte räcker att prata med sin partner. Jag har under perioder i processen haft ett stort behov av att få prata med andra i samma situation. Det finns IVF-grupper, grupper för ofrivilligt barnlösa och äggdonationsgrupper på Facebook och Familjeliv. För mig har de varit otroligt värdefulla och de har gett mig nya vänner. Vissa av grupperna har regelbundna träffar. Ibland krävs också professionell hjälp och jag har i omgångar pratat med både kurator och psykolog. - Umgås med djur
Min hund, Elsa Jag har själv hund och det finns ingen som är bättre på att förstå och att ordlöst trösta. Hennes päls har fått ta emot många tårar under resans gång. Men hon har också fått både mig och min man att skratta, eller åtminstone dra på munnen, varje dag, även de tunga dagarna. Det finns till och med forskning som visar att husdjur har en positiv inverkan på vårt mående. (Det här funkar förstås inte om du är allergisk…)
- Hämta kraft i naturen
Att vistas ute i naturen har alltid haft en lugnande effekt på mig. Att andas frisk luft, att uppleva årstidernas växlingar, vila blicken på horisonten, koppla av från alla intryck och känna mig som en del av något större ger mig ro i själen. Även här finns det forskning som visar att naturen har en läkande kraft som många gånger fungerar bättre än både mediciner och terapi. - Gå upp i ett annat projekt
Jag och min man blev med fritidshus och började att renovera det. Det var fint att ha ett gemensamt projekt som gick framåt när barnprojektet bara stod still. Det behöver inte vara så stort som ett helt hus, det kan räcka med att måla om ett rum eller en möbel. Att gemensamt börja träna eller gå promenader. Att skaffa en målarbok eller att börja sticka. Eller kanske vill du som jag skriva ner dina tankar kring barnlösheten (vem vet, kanske blir det en bok, som det blev för mig?). Det viktigaste är att det är något som ger dig energi. För att hela tiden misslyckas med att få barn tar så mycket tid och energi. Se till att fylla på med något annat. - Fly verkligheten
Vissa dagar hjälper ingenting annat än att fly verkligheten för en stund. Jag gör det genom att läsa en bok eller se en bra film. Gör en kopp te, dra upp filten till hakan och sjunk in i någon annans värld och någon annans helt andra, fiktiva, problem och glöm bort dina egna för en liten stund. - Planera nästa steg
Det här hjälper kanske inte för alla, men för mig har det varit en bra strategi att hela tiden ligga ett steg före och planera vad nästa åtgärd ska bli, om det här försöket misslyckas. Risken med den här strategin kan dock vara att man inte riktigt är i det man håller på med just nu, utan redan ligger steget före, och att man inte heller tillåter sig att sörja det misslyckade försöket innan man kastar sig in i nästa. Så, den här strategin har sina nackdelar och passar inte alla. Men den har gett mig ett lugn genom att erbjuda en öppning även om det pågående försöket skulle misslyckas. - Glöm inte bort det du har
Stranden utanför vårt fritidshus Det kan låta klyschigt, men det är viktigt. Skaffa-barn-processen suger så mycket energi att det ofta känns som hela ens liv är kidnappat. Det går inte att planera längre än till nästa cykel och det är lätt att tappa bort sig själv. Men försök att inte tappa taget om det du tyckte var roligt att göra innan du hamnade i att allt kretsar kring nästa försök. Försök att hålla fast vid det som är bra. För mig har det till exempel inneburit att hålla fast vid vår tradition att laga goda fredagsmiddagar tillsammans – ta ett glas vin, tända kaminen, sätta på bra musik och laga mat tillsammans. Jag försöker också att komma ihåg att vara tacksam för det som ändå är bra i mitt liv – min relation, min hund, naturen jag har utanför fönstret, huset, mitt skrivande, min familj.
- Var snäll mot dig själv
Var snäll mot dig själv Självmedkänsla är kanske det viktigaste av allt. Vissa dagar är allt bara svart och inget hjälper. Livet är orättvist och du känner dig värdelös. Men inget av det här är ditt fel, du har bara haft otur. Låt dig svepas med av sorgen, gråt och skrik om du behöver det. Att vara ofrivilligt barnlös är oerhört tufft, det är synd om dig och du får tycka det. Var snäll mot dig själv och straffa dig inte för hårt. Unna dig, skäm bort dig, ta hand om dig!
När vi gjorde vårt första IVF-försök 2015 trodde jag aldrig att min väntan skulle bli så lång. Jag har väntat på att mannen jag älskar skulle bestämma sig för att skaffa barn med mig. Jag har väntat på att få starta IVF. Jag har väntat på att cystor på äggstockarna ska försvinna. Jag har väntat på att mensen ska dyka upp igen efter att plötsligt ha uteblivit i flera månader. Jag har väntat på att min livmoderslemhinna ska växa. Jag har väntat på att mitt immunförsvar ska lugna ner sig. Jag har väntat på att kliniken ska hitta en äggdonator. Jag har väntat på missfall när graviditeten avstannat. Jag har väntat och väntat och månader har blivit till år, efter år, efter år.
Alla vet att långvarig stress kan vara skadlig, och stress hjälper säkert inte, även om det faktiskt inte finns några klara bevis för att stress påverkar fertiliteten. Säkert är dock att det på intet sätt hjälper att säga till någon som är barnlös att inte stressa. Att vara ofrivilligt barnlös, att misslyckas när alla runt omkring lyckas, är i sig en oerhörd stress. Hela IVF-cirkusen med sprutor, hormoner, ultraljud, äggplock och ruvartid är stressande. Att försöka få cirkusen att inte inkräkta för mycket på jobbet adderar ytterligare stress. Och det är knappast så enkelt att ingen som är spänd och stressad kan bli gravid. Då skulle det aldrig bli några barn under krig.
Det gör ont att varje dag mötas av och behöva konfronteras med alla påminnelser om det du själv saknar. Du ser dem varje dag, det går inte att undvika. 