En allt överskuggande längtan

Vad innebär det egentligen att vara ofrivilligt barnlös? Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Men den är inte livshotande och inget du dör av. Ändå gör den fruktansvärt ont, varje dag. Mest i själen (även om två av mina tre missfall har varit det mest smärtsamma jag varit med om även rent kroppsligt).

BarnlängtanDet gör ont att varje dag mötas av och behöva konfronteras med alla påminnelser om det du själv saknar.  Du ser dem varje dag, det går inte att undvika. Varje morgon ser du barnen på bussen, tunnelbanan och genom bilfönstret när du stannar för att släppa förbi dem över övergångsstället på väg till skolan. På jobbet möts du av kollegans svällande gravidmage, en annan kollegas frånvaro pga VAB och diskussionerna kring fikabordet om helgens utflykt till badhuset med barnen eller stressen kring att hinna hämta och lämna. När du kommer hem öppnar du Facebook eller Instagram och möts av bilder på stökiga barnrum, skrattande ettåringar med kladdiga munnar och händer, utklädda barn på väg till maskerad och inlägg om fotbollsträningar och andra aktiviteter tillsammans med barnen. De finns överallt – barnen, och familjelivet, som du saknar.

Att vara ofrivilligt barnlös är att ständigt befinna sig på andra sidan, i ett enormt utanförskap. Det är att leva med ett ständigt böljande flöde av känslor som ibland anses fula och förbjudna. Det är att leva med en stor sorg. Det är att förtäras av en allt överskuggande längtan som färgar varje andetag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *