Lyssna, bara lyssna…

Innan jag går vidare i min berättelse om hur det är att vara ofrivilligt barnlös vill jag be dig som läser om en tjänst. Försök att lyssna, bara lyssna, när jag berättar om hur det är att vara barnlös…

Kommentera gärna
Kommentera gärna!

Du får mer än gärna kommentera mina inlägg – berätta om din egen relation till barnlöshet, ställa frågor, tala om vad mina ord väcker för känslor hos dig eller associera fritt till någon annan erfarenhet som kanske också ger samma känsla. Men jag ber dig om en sak – snälla, kom inte med tips och råd om vad jag ska göra åt min barnlöshet.

 

Jag har varit ofrivilligt barnlös i nästan 15 år. Jag har aktivit försökt att få barn i snart 6 år. Jag har läst tjocka fackböcker, vetenskapliga artiklar och medicinska studier om fertilitet och immunologi. Jag har besökt gynekologer, läkare och kliniker både i Sverige och utomlands. Jag har googlat, googlat och googlat. Jag har redan all kunskap om vad jag kan och inte kan göra. Jag har redan hört alla välmenande råd och jag behöver inga fler.

Jag förstår att du bara vill hjälpa, men alla råd stjälper mer än de hjälper. Om jag hade fått en hundralapp varje gång någon hade sagt: ”Har du provat det här…?” eller ”Jag hörde om en som blev gravid när hon….”, skulle jag vara rik idag, istället för ruinerad av alla försök.

Du vet inte vad problemet är. Att komma med förslag på en dunderkur för spermierna är helt meningslöst om det är äggen som är problemet. Säg inte heller: ”ni kan ju alltid adoptera, det finns ju så många barn som far illa i världen”, för jag har hela tiden enligt svenska regler varit för gammal för att adoptera och nu när reglerna är på väg att ändras är det för sent. Jag orkar inte. Det är inte ”bara att adoptera”, det är oftast en lång och mödosam process det också.

Bra råd
Inga råd, hur bra de än är.

Ett stort problem med alla tips och råd är också att de ofta handlar om vad jag som kvinna ska göra och äta för att bli gravid, eller vad jag absolut inte ska göra och äta. Det får mig bara att känna mig otillräcklig. Det skuldbelägger mig och får mig att känna att barnlösheten är mitt fel, trots att jag vet att jag har gjort allt jag kan och lite till.

Jag förstår att min barnlöshet kan väcka ångest hos andra. Kanske särskilt hos dig som själv är förälder. Jag förstår att det för dig känns otänkbart och fruktansvärt att någon annan ska tvingas vara utan barn. Och det är mänskigt att vilja hjälpa, jag vet. Vi lider av att se andra lida och vill bara försöka lösa problemet, skjuta det ifrån oss, erbjuda hopp.

Men jag behöver inte det. Min resa för att försöka få barn är inte riktigt slut än, men jag har accepterat att det kanske aldrig blir några barn för min del. Och det är okej. Jag har mycket annat som är bra i mitt liv och vissa dagar kan jag till och med känna att det kanske är bättre som det är, utan barn. Det är okej om det blir så, det blir bra det med.

Så ge mig inga råd, jag har kommit för långt för det. Jag vill bara att du ska lyssna och försöka förstå hur det känns för alla oss som bär på den sorg som ofrivillig barnlöshet innebär. En sorg som för vissa blir livslång.

Deal? Häng med. Stå kvar. Lyssna. Gärna frågor, gärna reflektioner, gärna känslor. Men inga tips och råd. Tack!

6 svar på ”Lyssna, bara lyssna…”

  1. Hej! Intressant att ta del av din historia. Kommer gå in och läsa mer framöver.
    Det är en kamp att ta sig igenom, har liksom inga ord för det och inga tips…jag fick barn sent, fick reda på att min livmoders form var annorlunda, sök på uterus unicornis, vilket gjorde att oddsen inte var med oss, flera missfall men detta var jag ovetande om inför första graviditeten. Vill bara säga att kämpa på och ge mental styrka. Öppenhet skapar samtal, din röst behövs.

    1. Tack! Ja, jag tror att fler röster kring ofrivillig barnlöshet behövs. Glad att du lyckades trots uterus unicornis. Jag har gjort två hysteroskopier, har något hjärtformad livmoder, men ingen skiljevägg. Det finns mycket som kan ställa till det…

  2. Hej Emelie!

    Jag lider själv av ofrivillig barnlöshet och känner så igen mig i mycket av det du skriver. Jag har dock inte kommit lika långt i min acceptans som du verkar ha gjort. Som det är nu så känns det omöjligt att acceptera, kanske just för att det alltid finns lite hopp om att det ändå kan gå. Någon behandling kan fungera. Någon diet. Något kosttillskott. Eller bara om jag låtsas som ingenting och ”blir lycklig” så kanske rentav alla endorfiner ska få fysiologin att förändras.

    Situationen känns orättvis och rentav som ett straff.

    Du är i mina tankar fina kvinna. Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig.

    1. Tack för att du tänker på mig. Visst är det orättvist, oerhört orättvist. Men det är nog just det jag någonstans på vägen till slut har lärt mig acceptera. Men det tog lång tid, flera år. De första åren sökte jag med ljus och lykta efter det där som skulle göra skillnad, men jag har släppt det nu, jag orkar helt enkelt inte mer. Att vi inte har lyckats beror inte på vad jag har ätit eller inte, utan snarare på att mina ägg varit för gamla och mitt immunförsvar för starkt. Det är inte mitt – eller ditt – fel. Var snäll mot dig själv.

  3. Hej Emelie!

    Jag berördes av din blogg på flera sätt.

    Jag och min man kämpade med ofrivillig barnlöshet i 7 år. Vi har två barn nu. Men jag kan lätt sugas in i känslan av barnlängtan, jag minns hur det var.

    Att vara öppen kring kampen vi förde var även för mig en tillgång. Det tog bort dumma frågor och insinuationer.

    Jag har fortsatt vara öppen om att vi kämpat för våra barn. Det har gjort att andra har öppnat sig, som gått igenom samma kamp där och då. Då har jag fått vara stöd. Vi kvinnor måste bli bättre på det, att stötta och lyssna. Inte ge så mycket råd om hur andra ska göra.

    Det finns en svensk vetenskaplig studie om stress och IVF där man tittade på om upplevd stress hos kvinnan minskade chanserna för graviditet vid IVF-behandling, de kom fram till att det inte gjorde det. Och som du själv skrivit om, graviditeter vid krig- vi människor är ju det enda djuret som förökar oss mest när vi har det som sämst (krig).

    Jag önskar dig ett rikt liv med goda relationer, hälsa och glädje. Jag är övertygad om att man kan leva ett bra liv utan barn.

    Kram! / Jessica

    1. Hej Jessica! Tack för att du delar med dig av din historia. Glad att det lyckades för dig till slut. Men jag tror att man alltid bär med sig känslan av hur det var att kämpa när man längtat och försökt så länge. Jag läste också studien om stress nyligen och det är skönt att veta att det faktiskt inte finns några belägg för det. Ändå är det en så vanligt förekommande myt, det där med att slappna av… Tack för lyckönskningar. Jag tror också att det blir bra, oavsett om det blir barn eller inte. Men det tog lång tid att landa där. Kram.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *