Som ofrivilligt barnlös behöver du en ängels tålamod. För du tvingas tidigt lära dig att vänta, och vänta, och vänta. Ibland känns det som att vänta är det enda du gör. I början väntar du på ägglossningen och försöker pricka in rätt tillfälle att ligga (glöm lust, här handlar allt om tajming). Sedan väntar du på plusset på stickan (som aldrig kommer) och sväljer besvikelsen när hoppet månad efter månad rinner ur dig i form av ännu en mens.
När du väl har bestämt dig för att ta hjälp får du ofta vänta på fertilitetsutredning. Du får kanske stå i kö till IVF. Eller kanske är du för ung och måste vänta på att fylla 25 för att få hjälp. Kanske är du överviktig och måste vänta på att gå ner i vikt för att klara landstingets BMI-gräns. Kanske har du som jag, problem med sköldkörteln och måste vänta på att dina sköldkörtelvärden ska stabiliseras. Och när du äntligen har fått klartecken att starta IVF så väntar du på att mensen, som du vanligtvis avskyr, ska komma så fort som möjligt så att du äntligen kan få börja försöka (fast under tiden hoppas du, som du gör varje månad, att du trots allt, mirakulöst, ska ha blivit gravid naturligt, så som de flesta blir, men inte du, så att du slipper göra IVF).
När IVF-försöket har startat väntar du otåligt på att äggen ska växa och på nästa ultraljud som ska visa hur många äggblåsor du har och nästa som ska tala om vilken dag det blir äggplock. Om du har tur blir det många ägg, de blir befruktade och det finns ett embryo att sätta tillbaka. Men för vissa blir det inga embryon och då börjar väntan om på nästa försök och du måste då låta det gå en mens emellan för att låta kroppen återhämta sig efter stimuleringen. Ännu en långsam månad av väntan. Sedan är det jul eller sommar och kliniken har semesterstängt, så du får vänta ännu lite längre.
Fick du ett embryo insatt i din livmoder börjar den väntan som många ofrivilligt barnlösa tycker är den värsta av allt, ruvartiden. Dagarna fram till testdagen är så fruktansvärt långa, du känner efter i varje por på minsta tecken till graviditet och kastas mellan hopp och förtvivlan flera gånger varje dag. Är det din tur nu? Är din väntan äntligen slut?
När vi gjorde vårt första IVF-försök 2015 trodde jag aldrig att min väntan skulle bli så lång. Jag har väntat på att mannen jag älskar skulle bestämma sig för att skaffa barn med mig. Jag har väntat på att få starta IVF. Jag har väntat på att cystor på äggstockarna ska försvinna. Jag har väntat på att mensen ska dyka upp igen efter att plötsligt ha uteblivit i flera månader. Jag har väntat på att min livmoderslemhinna ska växa. Jag har väntat på att mitt immunförsvar ska lugna ner sig. Jag har väntat på att kliniken ska hitta en äggdonator. Jag har väntat på missfall när graviditeten avstannat. Jag har väntat och väntat och månader har blivit till år, efter år, efter år.
I början stressade det mig, att behöva vänta. Nu är jag van. Vad spelar en månads väntan till för roll – det har redan gått så lång tid. Vad spelar det för roll om jag är 45 eller 47 när jag får barn, jag kommer ändå att anses ”gammal”. Men även om jag har vant mig vid att vänta är väntan för oss barnlösa det värsta av allt – för det enda vi vill är att komma framåt, ett steg närmare vår dröm, ett steg närmare en familj.
Hur länge orkar du egentligen vänta? Svaret är: längre än du tror. Men kanske är det tur att du i förväg inte vet hur lång din väntan kan bli, för då hade den varit svår att uthärda och kanske hade du gett upp för länge sedan. Som det ser ut nu tar du ett litet steg i taget och gör det du måste i väntan på att din dröm ska gå i uppfyllelse.