Är du avundsjuk?

Varje vecka ser jag nya inlägg i olika barnlöshetsforum som på ett eller annat sätt handlar om avundsjuka. De handlar om hur svårt det är när alla runt omkring blir gravida. De handlar om hur ont det gör när bästa vännens graviditet fortskrider, medan man själv sitter med smärtan över ännu ett missfall. De handlar om sorg, utanförskap, och avund.

Jag har varit enormt avundsjuk genom åren som gått. Avundsjuk på alla som lätt blir gravida, avundsjuk på alla som inte får missfall, avundsjuk på alla som får barn, avundsjuk på de som fått fler än ett barn, när jag inte fått ett enda. I början fyllde avundsjukan mig med självförakt. För överallt hörde jag bara hur fult det var att vara avundsjuk. En av de sju dödssynderna. Skuldkänslorna över att jag kände avundsjuka gjorde skammen ännu värre, skammen över att inte klara av att glädjas med andra.

Jag önskade verkligen att jag hade kunnat glädjas med mina vänner, men allt jag kände var sorg och tomhet. Maktlöshet och orättvisa. Det var inte det att jag var missunnsam. Jag önskade mina vänner allt det de drömde om och lite till. Jag var bara avundsjuk. Jag önskade bara att jag också kunde få. Jag, som kämpade och kämpade, men ändå inte fick det enda jag önskade, ett barn. Jag tror inte att avundsjuka nödvändigtvis måste föda missunnsamhet. Men den föder lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande.

Avundsjuka föder ensamhet
Avundsjuka föder lätt utanförskap, ensamhet och avståndstagande

Numera har avundsjukan trubbats av. Jag reagerar inte längre med avundsjuka direkt när jag ser en gravid kvinna på stan. Jag reagerar inte längre med ilska när någon förutsätter att jag har barn, eftersom ”alla” i min ålder har det. Jag ser numera avundsjukan för vad den är – ett symptom på en brist. En saknad och en sorg över något som fattas mig. En smärta över en dröm som inte går i uppfyllelse. En rädsla över att den aldrig kommer att göra det. En sorg som gör så ont att jag helt enkelt inte orkar uppleva någon annans lycka.

Jag tror inte på att trycka undan avundsjukan och låtsas som att den inte finns. Jag tror att vi måste sluta att så snabbt döma ut avundsjukan och istället försöka bemöta den med medkänsla och förståelse. Jag försöker själv numera att bemöta den så. Både hos mig själv och hos andra.

Bemöt avundsjuka med medkänsla.

Bita ihop eller bryta ihop

Jag tror att de flesta som drabbas av ofrivillig barnlöshet i viss mån blir experter på att bita ihop. Kasten mellan hopp och förtvivlan är så många och så tvära och det går inte alltid att bryta ihop och visa alla känslor utåt.

Vi tvingas bita ihop när den sjunde vännen i rad glädjestrålande berättar om sin graviditet. Vi tvingas bita ihop när samtalet vid fikabordet på jobbet eller glöggfesten återigen handlar om någon aspekt av föräldraskap som vi har svårt att relatera till. Vi tvingas bita ihop på jobbmötet efter ännu ett misslyckat försök. Vi tvingas bita ihop när vi för tjugofemte gången lägger oss i gynstolen och blottar vårt mest intima för någon som inte fullt ut förstår hur viktigt alltihop är för oss. Vi tvingas bita ihop när vi får ännu ett oönskat råd om hur vi ska göra för att bli gravida eller en plump kommentar om när det är dags att skaffa barn. Vi tvingas bita ihop när den fjärde gynekologen i rad nekar oss hjälp eftersom vi gör behandling utomlands.

Men kanske biter många av oss ihop för mycket och för länge. Kanske borde vi tillåta oss att bryta ihop lite oftare. Jag vet att jag genom åren borde ha gjort det. Jag tror att jag hade mått bättre då. Istället har jag bitit ihop om tårarna och ilskan som vällt fram och tänkt att jag sparar dem till senare – när jag inte är på fest, när jag inte är på jobbet, när jag inte är hos gynekologen. Jag har tänkt att jag tar det när jag kommer hem. Men då är det ofta försent. Det går inte att bara stänga av och sätta på känslor efter när det passar.

Bättre att bryta ihop än att bita ihop

Jag har nog också hela tiden legat ett steg före och inte riktigt tillåtit mig att sörja. Redan under ruvartiden vid vår första IVF funderade jag över hur snart vi kunde gå vidare med nästa försök om vi inte skulle lyckas. Ständigt låg jag ett steg före, för att försöka dämpa besvikelsen över ännu ett misslyckande. Kastade mig in i planerna för nästa steg utan att sörja det som inte blev. Jag har länge puttat all den där sorgen framför mig och jag undrar ibland om den en dag ska slå tillbaka. Den gjorde väl det på sätt och vis, när jag blev sjukskriven. Den satte sig i hela kroppen – i axlar, nacke, huvud och psyke – och gjorde det omöjligt att jobba.

Visst har jag också brutit ihop ibland. Jag bröt ihop efter mitt första missfall, när jag inte hade en tanke på att något kunde gå fel. Jag bröt ihop många gånger under tiden när jag och min man var på olika ställen i vår barnlängtan. Jag bröt ihop efter mitt andra missfall, när vi äntligen började slappna av i vecka elva och tänka att det skulle gå vägen den här gången, men all vår framtid återigen rann bort med blodet mellan mina ben.

Det är lättare nu, när alla vet. När jag slipper sätta upp en falsk fasad och låtsas att allt är som det ska. Ändå orkar jag inte alltid visa allt i alla sammanhang. Men jag tror generellt att vi alla mår bättre av att bryta ihop ibland istället för att bara bita ihop…

Just nu tillåter jag mig att bryta ihop rejält. Jag har nyss har förlorat min livskamrat sedan drygt tolv år tillbaka, min älskade pälsbebis Elsa som tröstat oss båda så många gånger under den här svåra resan och som varje dag har fått oss att skratta mitt i all sorg. Den här förlusten är svårare än allt vi har gått igenom hittills under våra sex år av försök…

Elsa - min pälsbebis
Elsa, vår glädjespridare och pälsbebis, har lämnat oss och sorgen är enorm…

Läs mer om sorg på 1177:s sida. Sidan handlar om när en person har dött, men samma känslor och samma råd gäller även om det är ett älskat husdjur som har dött eller efter ett missfall.

Att överge sina egna ägg

Jag var 42 år första gången jag blev gravid och jag hade hunnit fylla 43 när vi satte igång medd vår första provrörsbefruktning. Eftersom jag var över 40 vände vi oss direkt till en privat klinik (gränsen för att få göra landstingsfinansierad IVF var då 38, men är idag 40 i de flesta landsting). Hos den privata kliniken var åldersgränsen 43, men kliniken gjorde en fertilitetsutredning innan vi fick klartecken att sätta igång och det jag fick höra var att mina värden såg bra ut och att vi gärna fick försöka. Jag hade fertilitet som en 37-åring, sade de och eftersom min egen mamma var 41 när hon fick mig tänkte jag att vi i min familj nog är fertila länge. Jag tänkte att det var i elfte timmen, men jag hade inte en tanke på att jag redan kunde vara för gammal.

Ingen pratade med mig om att allt utredningen visade var att jag hade bra äggreserv för min ålder, dvs att jag hade relativt många ägganlag kvar, förmodligen skulle svara hyfsat bra på stimuleringen och få ut många ägg. Ingen på IVF-kliniken nämnde att kvaliteten på äggen är av avgörande betydelse. Ingen nämnde statistiken och de förhållandevis små chanserna att föda ett levande barn efter att man passerat 42.

Vi fick mycket riktigt många ägg för min ålder – 7-8 varje gång och 5-6 av dem blev befruktade och utvecklades till blastocyster, 5-dagars embryon. Mycket bra resultat var det enda vi fick höra av läkarna. Jag blev också gravid på mitt andra IVF-försök (men fick ett nytt missfall, i vecka 11). Ingen talade om att missfallet med stor sannolikhet hade med min ålder och äggkvaliteten att göra. Först efter vårt fjärde IVF-försök rekommenderade läkaren att vi skulle vända oss utomlands och göra äggdonation. Det var första gången jag hörde talas om äggdonation, första gången jag konfronterades med tanken på att ge upp mina egna ägg.

Jag var inte redo. Jag blev ju gravid. Det måste fungera. Fortfarande pratade ingen om äggkvalitet. Fortfarande visade ingen någon statistik. Visst hade jag läst att äggkvaliteten blev sämre med åldern och jag hade gjort mitt bästa för att boosta äggen genom att hålla strikt diet och äta diverse kosttillskott som höga doser Q10 och DHEA (som är dopingklassat i Sverige, men som jag lyckades få tag i från utlandet).

Vi valde att fortsätta med IVF-försöken, men utomlands istället. Planen var att göra flera äggplock och samla ihop ett antal blastocyster innan vi gjorde ett sista återförande. Men från att ha fått många ägg fick jag vissa gånger bara 2-3 stycken. Ett par gånger fick jag 8-9 stycken, men då var flera äggblåsor tomma och vissa omogna. På fyra äggplock och flera avbrutna stimuleringar lyckades vi till sist skrapa ihop två embryon som vi satte tillbaka, men försöket misslyckades. Vid det laget var jag så trött på allt att jag faktiskt hade vant mig vid tanken på att ge upp mina egna ägg och gå över till att använda donerade ägg.

Bra äggreserv

Men det tog lång tid att landa i det beslutet och det var svårt att ge upp mina egna ägg. Det kändes orättvist att jag skulle behöva ge upp mina gener när det var männen jag älskade som hade tvekat och tvingat mig att vänta. Min pappa hade nyligen dött och jag sörjde verkligen att aldrig få se hans stora näsa eller hans glittrande ögon hos mitt barn. Jag ville att mina älskade släktingar skulle leva vidare genom mina barn. Men till slut insåg jag fakta. Jag var för gammal. Mina ägg var för gamla. Om det skulle bli några barn alls måste det bli med en annan kvinnas ägg. Bättre det än inga barn alls. Men det var många tankar som snurrade i huvudet. Tankar kring ifall jag skulle älska barnet lika mycket om det inte var mina gener. Tankar kring om barnet skulle älska mig lika mycket om det visste att jag inte var genetisk mamma. Men jag läste på om epigenetik, som visar att jag som bärare av barnet faktiskt påverkar vilka gener som som slås på och av, och det kändes spännande. Det blir ju ändå jag som blir biologisk mamma.

Nu har jag landat i att det kommer att bli mitt barn, vårt barn, även om det inte är mina gener. Men det tog tid. Jag önskar så innerligt att någon hade visat mig statistiken över ålder och äggkvalitet redan innan vi satte igång vår första IVF. Det hade kunnat bespara mig ett par år av misslyckade IVF-försök utomlands och många hundratusen kronor innan vi gick över till äggdonation. Men jag antar att det skulle varit en dålig affär för IVF-klinikerna i Sverige. Förhoppningsvis kan det kanske ändras nu när dörren för att göra äggdonation i Sverige har öppnats även på privata kliniker.

Så här ser det ut. (Kom ihåg att jag var 43 när vi började…)

Äggkvalitet och ålder
Källa: American national summary on assisted reproductive technology success rates. National Center for Chronic Disease Prevention and Health Promotion, December 2011

Från och med i år går det att göra äggdonation privat även i Sverige. Men det kan vara långa köer för att få hjälp. Läs mer om att donera ägg eller spermier på 1177:s sida.

Att vara på olika ställen i sin barnlängtan

Andra frågar mig ibland vad som varit det svåraste på vår långa resa för att få barn. Jag skulle kunna säga att det varit missfallen. Särskilt det andra, det i vecka 11, som kom när jag äntligen hade börjat sänka axlarna, slappna av och tänka att det kanske var vår tur den här gången. Istället fann jag mig en sommardag mitt i juli i kö till toaletten på Statoilmacken i Spekeröd med blodet rinnande i floder nerför benen medan människor runt omkring mig funderade över om de ville ha senap och ketchup på korven och vilket godis de skulle köpa till bilresan. Ja, missfallen har varit bland det svåraste.

Läs mer om missfall på 1177 vårdguidens sida.

Folk som är spruträdda undrar ofta om det inte är sprutorna som varit det värsta. Folk som tycker att det är obehagligt att gå till gynekologen undrar över alla ultraljud. Men både alla sprutor och att ligga i gynstolen och spreta med benen blir så småningom vardag. Det är inte svårt. Inte alls.

Sprutor IVF

Det finns annat som varit svårt förutom missfallen, men det svåraste är ofta det som andra inte ens reflekterar över. De där vardagliga situationerna – när kollegorna kommer till jobbet med andan i halsen och beklagar sig över hur stressig morgonen har varit eftersom barnen har krånglat. När du ser den tredje ultraljudsbilden i Facebookflödet på en månad och funderar över hur du ska orka skriva grattis utan att det känns falskt. När du dricker ett glas rosévin på altanen som du önskar att du inte kunnat dricka, men som du ändå häller i dig eftersom mensen ändå har kommit och ännu ett försök har misslyckats. När alla julkort på glada bebisar börjar dyka upp i brevlådan och du tvingas göra bokslut över ännu ett år som barnlös.

Men det som varit det absolut svåraste för mig var när jag och min sambo var på olika ställen i vår barnlängtan. Efter mitt första missfall när allt jag ville, allt som fick mig att stå ut och kliva upp på morgonen, var tanken på att försöka igen och han plötsligt inte ville längre. Då kunde jag inte längre dela sorgen över alla gravidbesked och födda bebisar med honom. Då stod jag ensam med all min förtvivlan, all min längtan och all min sorg. Jag kunde inte dela den med honom eftersom det var hans tvivel som satte stopp, hans tvekan som gjorde att vi inte kom vidare. För varje månad och varje ägglossning såg jag min fertilitet rinna ur mig som sanden i ett timglas och min maktlöshet var förlamande.

Att vara på olika ställen i barnlängtan

Månader av frustration passerade. Jag ville leva med honom även om vi aldrig fick några barn, men jag kunde inte leva med att vi inte ens försökte. Jag insåg att det enda det skulle leda till var att jag skulle börja förakta både honom och mig själv. Efter ett tag gick vi till en terapeut och till slut ändrade han sig. Idag är jag glad att vi redde ut det, men om du frågar mig vad som varit svårast under alla de här åren så svarar jag att det var tiden då vi var på olika ställen i vår barnlängtan. I allt det andra har vi delat svårigheterna och stöttat varandra, men under den tiden stod jag ensam.

Det är inte ovanligt att man är på olika ställen i sin barnlängtan i ett förhållande och mitt hjärta värker för er som vill mer än er partner. Det är en oerhört svår situation. Men den är inte omöjlig att lösa. Det gick för oss.

Har du barn?

Är det egentligen okej att ställa den där till synes oskyldiga frågan – ”har du barn?” Eller är det bättre att låta bli? Här delar jag med mig av min syn på saken.

Att som ofrivilligt barnlös mitt under försöken att bli gravid få den frågan kan för många vara oerhört känsligt och väldigt ångestladdat. När någon frågar: ”har du barn?”, är det som att de ber att få bli insläppta i den barnlösas mest intima rum, ända in i sovrummet. Det är särskilt svårt att få den frågan om man, som de allra flesta, inte är öppen med sin barnlöshet. Man vill inte bli påmind om det som ändå upptar ens tankar större delen av dygnet – infertiliteten, försöken, misslyckandena. Man är också rädd för följdfrågorna som oundvikligen kommer när svaret blir ”nej”. 

Har du barn?Problemet med att få frågan är att de flesta som frågar inte nöjer sig med ett enkelt ”nej”. Sanningen är att de flesta som frågar inte ens är beredda på att svaret kan bli något annat än ”ja”. Så det första jag tänker är att om du ställer frågan måste du vara beredd på att svaret kan bli nej och veta hur du ska reagera på det. Blir svaret nej – fråga då inte direkt ”vill du inte ha barn?” utan hellre ”vill du prata om det?”

Jag förstår att du är nyfiken, men i ärlighetens namn tycker jag faktiskt inte att du alls behöver ställa frågan. Om du inte vet om personen som sitter mittemot dig har barn eller inte, så känner ni förmodligen inte varandra särskilt väl. Fråga något annat istället, som: Vad har du för intressen? eller Vad tycker du om att göra på fritiden? Om personen har barn garanterar jag att det då inte dröjer många minuter innan du har fått reda på det. För i stort sett alla som har barn berättar mer än gärna om dem och de är ofta en stor del av fritiden. Och har personen inte barn och inte vill prata om det, så har du erbjudit en utväg.

Måste du ändå tvunget fråga – gör det inte vid fikabordet på jobbet, på konferensmiddagen eller på glöggminglet hos gemensamma vännen. Vänta tills ni är på tu man hand. Det kan faktiskt hända att personen du frågar börjar gråta…

Har du barn?Känner du däremot den andra personen väl och redan vet att han eller hon inte har barn, men inte varför, då tycker jag att du försiktigt kan fråga. Men återigen, välj rätt tillfälle. Det är inte säkert att din vän vill prata om det, men då kan du säga att du finns där och gärna lyssnar om/när han eller hon vill prata.

Att prata om barnlängtan

Jag har längtat efter barn i många år. Jag ville ha barn redan i mitt förra förhållande för femton år sedan, men han ville inte och vår relation tog slut på grund av det. Jag berättade inte om min barnlängtan då, för det finns inget mer sårande än när den du älskar inte vill ha barn med dig. Jag kände mig sviken, värdelös och misslyckad.

I min nuvarande relation har vi försökt få barn i snart sex år. De första två åren visste ingen. Inte ens våra närmaste. Först efter vårt andra IVF-försök och mitt andra missfall berättade vi för våra föräldrar och syskon. Jag berättade så småningom också för en kollega och några nära vänner. Men idag, nu när jag har släppt min bok om ofrivillig barnlöshet, har jag valt att vara helt öppen med allt.

Att prata om barnlängtanVarför är det så svårt att prata om barnlängtan, infertilitet och ofrivillig barnlöshet? Varför lider så många i det tysta? Dessutom ofta i åratal…

Jag tror att det finns flera anledningar. En av dem är att det här med att skaffa barn är så privat och intimt. Det har med kärlek och sex att göra och många har nog inte lust att öppna dörren och släppa in utomstående i sitt sovrum. Kanske till och med få anspelningar på att ”ni kanske inte vet hur man gör?”

Sen tror jag att det både som man och som kvinna är lätt att känna sig misslyckad när det inte fungerar. Det ska ju bara vara att ha sex under de fertila dagarna så blir det så småningom barn. Det är det mest naturliga i världen och det ska bara funka – det gör ju det för ”alla andra”. Och när det inte fungerar är det lätt att lägga skulden på sig själv, att känna att man inte duger och att skämmas. Och det är inget man gärna berättar om.

På arbetsplatsen kan det nog, särskilt som kvinna, vara svårt att berätta, för man är rädd att bli förbisedd. Jag hade bara en projektanställning när vi började med våra IVF-försök och jag var rädd att inte få fast anställning om jag berättade. Jag var rädd att de skulle se mig som någon som snart skulle försvinna iväg på föräldraledighet, som ett osäkert kort som därför inte var värd att satsa på. Jag var också rädd att mina kollegor skulle börja se annorlunda på mig och tycka synd om mig.

Kanske är det också många som inte berättar för att de inte orkar med alla frågor från omgivningen. De orkar inte bli påminda hela tiden även av familj, vänner och kollegor. Det räcker med de ständiga påminnelserna i vardagen…

Dessutom finns det i samhället en starkt rotad kultur av att man inte ska berätta om sin graviditet förrän man passerat de mest kritiska första tolv veckorna, när den största risken för missfall är över. Det är något jag numera har väldigt svårt att förstå… För om ingen visste att du var gravid, så kan du ju inte sedan berätta att du fick missfall och ingen förstår varför du drar dig undan och mår dåligt.

Ja, det finns nog fler anledningar till att man inte berättar. För mig var det dock en befrielse när jag väl började berätta för släkt, vänner och kollegor. Jag behöver inte längre hitta på ursäkter för mitt beteende och jag behöver inte fejka fler tandläkarbesök på jobbet utan kan säga att jag ska till gynekologen. Jag kan berätta att jag tycker att det är jobbigt när kollegorna klagar på sin stress med att hämta och lämna på dagis och jag kan säga att jag inte orkar gå på fest eftersom jag är mitt i en tuff hormonbehandling.

Enda möjliga nackdelen med att vara öppen med barnlösheten är att det öppnar upp för andra att tycka saker om vad jag ska göra åt den. Och jag har ju redan tidigare skrivit vad jag tycker om tips och råd… 

Är du öppen med din barnlängtan och dina svårigheter att bli gravid? Eller är du en av dem som inte berättar? Varför har du valt att berätta/att inte berätta? Kommentera gärna!

Är du i början av din process? Läs mer om ofrivillig barnlöshet och vilken hjälp som finns att få på 1177 Vårdguiden.

Våga prata om missfall

Det är inte ovanligt med missfall. Jag har läst siffor som säger att 15-20% av alla graviditeter slutar med missfall och att en fjärdedel av alla kvinnor får ett under sitt liv. För många är ett missfall en stor sorg, och ändå är det få som pratar om det.

Jag tror att det till stor del har att göra med kulturen av att inte berätta att du är gravid förrän du passerat de kritiska första 12 veckorna, då risken för missfall är som störst. Om ingen ens visste att du var gravid är det svårt att sedan berätta att du har fått missfall. Det borde inte behöva vara så.

Jag har sjäv fått tre missfall, två med egna ägg och ett med donerade. Två i vecka åtta och ett MA – missed abortion – i vecka elva. Min kropp bar på det döda fostret i flera veckor innan jag förstod hur det låg till.

Vid min första graviditet var jag så glad och lycklig och helt säker på att det äntligen var min tur! Jag hade inte en tanke på att något kunde gå fel. Jag kände mig stark och levande. Men efter ett träningspass på gymmet kom den första blodfläcken i trosorna. Jag googlade solskenshistorier, läste att blödning i tidig graviditet inte alls är ovanligt och försökte hålla fast vid hoppet.

Att få missfall är en stor sorgMen på gynakuten konstaterade de att inget hjärta slog. Jag fick en ny tid efter en vecka för att säkerställa att ”allt kommit ut” och fick med mig ett papper med patientinformation vid missfall och abort. En ynka liten rad stod det om det känslomässiga: ”Att få missfall kan vara ledsamt och jobbigt. Tala gärna med någon om hur du mår.” Ingen berättade hur ont det skulle göra, både kroppsligt och själsligt. Ingen erbjöd hjälp. För vården var mitt missfall okomplicerat och kliniskt. Jag behövde inga tabletter, jag behövde inte skrapas, min kropp tog själv hand om det och för dem var jag snart bortglömd.

Ingen såg att det jag förlorat var ett helt liv…. Drömmen om ett barn, en familj, ett nytt liv med större bil, nytt boende och en liten person som skulle levt tillsammans med oss de närmaste arton åren och för alltid varit mitt barn.

Våga prata om missfallEfteråt kände jag mig sviken av min egen kropp och jag anklagade mig själv och undrade om jag hade orsakat missfallet genom att träna för hårt. Vid nästa graviditet var jag livrädd och skräcken för ett nytt missfall var en ständig följeslagare. Jag väntade inte längre barn, jag väntade ett nytt missfall.

Idag, när jag är öppen med min barnlöshet och berättar om mina missfall är det många som anförtror mig att de också har haft ett missfall eller till och med två. Jag visste inte, för de berättade inte när det hände, precis som jag själv valde att inte berätta förrän efter mitt andra missfall. Att få missfall är en stor sorg och den är svår att bära ensam. Jag tror att vi måste bli bättre på att prata om missfall.

Först efter mitt tredje missfall frågade jag själv om jag kunde få prata med någon och fick träffa en kurator. Mitt råd till dig är – vänta inte så länge. Be om hjälp och stöd. För missfall räknas. För andra är det kanske bara ett embryo, men för dig var det ett barn. Ditt barn. Missfall är en stor sorg och den måste få ta plats.

Här kan du läsa mer om missfall på 1177 Vårdguidens sida.

Att välja bort

Som ofrivilligt barnlös påminns du ständigt om din längtan. Barn, det du önskar dig mer än något annat, finns överallt omkring dig. Dina syskon kanske redan har barn och många av dina vänner likaså. Inte heller jobbet är någon fristad, när dina kollegor glatt berättar att de ska bli föräldrar och försvinner bort på föräldraledighet. Sociala medier svämmar över av bilder på söta barn och lyckliga familjer. Det spelar ingen roll att du vet att den bilden kanske inte är helt sann, det är den du ser. Överallt ser du gravida magar. Överallt ser du barnvagnar. Överallt ser du mammor och pappor tillsammans med sina barn. Överallt ser du det du saknar.

BarnlängtanDet är då lätt hänt att börja välja bort det som gör ont. Att sluta umgås med dem som har barn. Att unfrienda eller dölja vännerna som lägger upp bebisbilder på Facebook. Att sluta gå på fester, sluta bjuda in, isolera sig och överhuvud taget inte orka umgås. Visst behöver vi tillåta oss att krascha ibland och bara ligga under filten i soffan och gråta. Men jag tror inte att det är någon bra taktik i längden att välja bort, för du känner dig bara ännu mer ensam och utanför. Att blunda löser ingenting på längre sikt.

Men i de tyngsta perioderna tror jag att det kan vara klokt att pausa, prioritera och i vissa fall välja bort. När du själv är mitt i det djupaste eländet är det ofta svårt att orka med andras problem. När vi är djupt inne i sorg eller sjukdom krymper vår värld och vi orkar inte ta in allt runt omkring. Vi orkar inte titta på nyheterna om krig, svält och klimatkris. Vi orkar inte heller med andras lycka. Vi har nog med vårt. Och det är okej – så är det när man sörjer.

Men ofrivillig barnlöshet kan bli en livslång sorg och det går inte att stänga av och blunda i evighet. Påminnelserna finns överallt och det hjälper inte att inte låtsas se. Jag måste vänja mig och hoppas att sorgen inte gör lika ont med tiden. Jag försöker att varje dag en liten stund fokusera på det jag har – min man, min hund, min familj, vårt hus, min bok, naturen – istället för på det jag inte har – barnen.

För i längden tror jag inte att vi kan blunda för det som gör ont. Kanske är det till och med så att vi behöver utsätta oss för det för att komma förbi och vidare. Kanske behöver vi läsa böcker, se filmer och följa Instagramkonton med berättelser som vår egen, både de som slutar lyckligt och de som inte slutar som vi önskat oss. Kanske är det först när vi lyfter huvdet ur sanden och utsätter oss som vi kan sörja, bearbeta, acceptera och komma ut på andra sidan. Om inte hela, så i alla fall mindre trasiga. Så har det åtminstone varit för mig.