Att välja bort

Som ofrivilligt barnlös påminns du ständigt om din längtan. Barn, det du önskar dig mer än något annat, finns överallt omkring dig. Dina syskon kanske redan har barn och många av dina vänner likaså. Inte heller jobbet är någon fristad, när dina kollegor glatt berättar att de ska bli föräldrar och försvinner bort på föräldraledighet. Sociala medier svämmar över av bilder på söta barn och lyckliga familjer. Det spelar ingen roll att du vet att den bilden kanske inte är helt sann, det är den du ser. Överallt ser du gravida magar. Överallt ser du barnvagnar. Överallt ser du mammor och pappor tillsammans med sina barn. Överallt ser du det du saknar.

BarnlängtanDet är då lätt hänt att börja välja bort det som gör ont. Att sluta umgås med dem som har barn. Att unfrienda eller dölja vännerna som lägger upp bebisbilder på Facebook. Att sluta gå på fester, sluta bjuda in, isolera sig och överhuvud taget inte orka umgås. Visst behöver vi tillåta oss att krascha ibland och bara ligga under filten i soffan och gråta. Men jag tror inte att det är någon bra taktik i längden att välja bort, för du känner dig bara ännu mer ensam och utanför. Att blunda löser ingenting på längre sikt.

Men i de tyngsta perioderna tror jag att det kan vara klokt att pausa, prioritera och i vissa fall välja bort. När du själv är mitt i det djupaste eländet är det ofta svårt att orka med andras problem. När vi är djupt inne i sorg eller sjukdom krymper vår värld och vi orkar inte ta in allt runt omkring. Vi orkar inte titta på nyheterna om krig, svält och klimatkris. Vi orkar inte heller med andras lycka. Vi har nog med vårt. Och det är okej – så är det när man sörjer.

Men ofrivillig barnlöshet kan bli en livslång sorg och det går inte att stänga av och blunda i evighet. Påminnelserna finns överallt och det hjälper inte att inte låtsas se. Jag måste vänja mig och hoppas att sorgen inte gör lika ont med tiden. Jag försöker att varje dag en liten stund fokusera på det jag har – min man, min hund, min familj, vårt hus, min bok, naturen – istället för på det jag inte har – barnen.

För i längden tror jag inte att vi kan blunda för det som gör ont. Kanske är det till och med så att vi behöver utsätta oss för det för att komma förbi och vidare. Kanske behöver vi läsa böcker, se filmer och följa Instagramkonton med berättelser som vår egen, både de som slutar lyckligt och de som inte slutar som vi önskat oss. Kanske är det först när vi lyfter huvdet ur sanden och utsätter oss som vi kan sörja, bearbeta, acceptera och komma ut på andra sidan. Om inte hela, så i alla fall mindre trasiga. Så har det åtminstone varit för mig.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *