Våga prata om missfall

Det är inte ovanligt med missfall. Jag har läst siffor som säger att 15-20% av alla graviditeter slutar med missfall och att en fjärdedel av alla kvinnor får ett under sitt liv. För många är ett missfall en stor sorg, och ändå är det få som pratar om det.

Jag tror att det till stor del har att göra med kulturen av att inte berätta att du är gravid förrän du passerat de kritiska första 12 veckorna, då risken för missfall är som störst. Om ingen ens visste att du var gravid är det svårt att sedan berätta att du har fått missfall. Det borde inte behöva vara så.

Jag har sjäv fått tre missfall, två med egna ägg och ett med donerade. Två i vecka åtta och ett MA – missed abortion – i vecka elva. Min kropp bar på det döda fostret i flera veckor innan jag förstod hur det låg till.

Vid min första graviditet var jag så glad och lycklig och helt säker på att det äntligen var min tur! Jag hade inte en tanke på att något kunde gå fel. Jag kände mig stark och levande. Men efter ett träningspass på gymmet kom den första blodfläcken i trosorna. Jag googlade solskenshistorier, läste att blödning i tidig graviditet inte alls är ovanligt och försökte hålla fast vid hoppet.

Att få missfall är en stor sorgMen på gynakuten konstaterade de att inget hjärta slog. Jag fick en ny tid efter en vecka för att säkerställa att ”allt kommit ut” och fick med mig ett papper med patientinformation vid missfall och abort. En ynka liten rad stod det om det känslomässiga: ”Att få missfall kan vara ledsamt och jobbigt. Tala gärna med någon om hur du mår.” Ingen berättade hur ont det skulle göra, både kroppsligt och själsligt. Ingen erbjöd hjälp. För vården var mitt missfall okomplicerat och kliniskt. Jag behövde inga tabletter, jag behövde inte skrapas, min kropp tog själv hand om det och för dem var jag snart bortglömd.

Ingen såg att det jag förlorat var ett helt liv…. Drömmen om ett barn, en familj, ett nytt liv med större bil, nytt boende och en liten person som skulle levt tillsammans med oss de närmaste arton åren och för alltid varit mitt barn.

Våga prata om missfallEfteråt kände jag mig sviken av min egen kropp och jag anklagade mig själv och undrade om jag hade orsakat missfallet genom att träna för hårt. Vid nästa graviditet var jag livrädd och skräcken för ett nytt missfall var en ständig följeslagare. Jag väntade inte längre barn, jag väntade ett nytt missfall.

Idag, när jag är öppen med min barnlöshet och berättar om mina missfall är det många som anförtror mig att de också har haft ett missfall eller till och med två. Jag visste inte, för de berättade inte när det hände, precis som jag själv valde att inte berätta förrän efter mitt andra missfall. Att få missfall är en stor sorg och den är svår att bära ensam. Jag tror att vi måste bli bättre på att prata om missfall.

Först efter mitt tredje missfall frågade jag själv om jag kunde få prata med någon och fick träffa en kurator. Mitt råd till dig är – vänta inte så länge. Be om hjälp och stöd. För missfall räknas. För andra är det kanske bara ett embryo, men för dig var det ett barn. Ditt barn. Missfall är en stor sorg och den måste få ta plats.

Här kan du läsa mer om missfall på 1177 Vårdguidens sida.

4 svar på ”Våga prata om missfall”

  1. Mitt i prick. Precis så. Jag hade redan börjat tänka på skogspromenader med bebis i sjal och vilka färger på de stickade plaggen som skulle matcha hudfärgen. V. 9. Andra missfallet, fjärde graviditeten.

    1. Ja, det räcker med att se det där plusset på stickan för att man ska börja fantisera om ett nytt liv… Beklagar dina missfall. Kram.

    1. Tack för att du vill läsa. Önskar ju inte att någon ska känna igen sig egentligen… beklagar dina missfall. Kram och styrka tillbaka!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *