Att prata om barnlängtan

Jag har längtat efter barn i många år. Jag ville ha barn redan i mitt förra förhållande för femton år sedan, men han ville inte och vår relation tog slut på grund av det. Jag berättade inte om min barnlängtan då, för det finns inget mer sårande än när den du älskar inte vill ha barn med dig. Jag kände mig sviken, värdelös och misslyckad.

I min nuvarande relation har vi försökt få barn i snart sex år. De första två åren visste ingen. Inte ens våra närmaste. Först efter vårt andra IVF-försök och mitt andra missfall berättade vi för våra föräldrar och syskon. Jag berättade så småningom också för en kollega och några nära vänner. Men idag, nu när jag har släppt min bok om ofrivillig barnlöshet, har jag valt att vara helt öppen med allt.

Att prata om barnlängtanVarför är det så svårt att prata om barnlängtan, infertilitet och ofrivillig barnlöshet? Varför lider så många i det tysta? Dessutom ofta i åratal…

Jag tror att det finns flera anledningar. En av dem är att det här med att skaffa barn är så privat och intimt. Det har med kärlek och sex att göra och många har nog inte lust att öppna dörren och släppa in utomstående i sitt sovrum. Kanske till och med få anspelningar på att ”ni kanske inte vet hur man gör?”

Sen tror jag att det både som man och som kvinna är lätt att känna sig misslyckad när det inte fungerar. Det ska ju bara vara att ha sex under de fertila dagarna så blir det så småningom barn. Det är det mest naturliga i världen och det ska bara funka – det gör ju det för ”alla andra”. Och när det inte fungerar är det lätt att lägga skulden på sig själv, att känna att man inte duger och att skämmas. Och det är inget man gärna berättar om.

På arbetsplatsen kan det nog, särskilt som kvinna, vara svårt att berätta, för man är rädd att bli förbisedd. Jag hade bara en projektanställning när vi började med våra IVF-försök och jag var rädd att inte få fast anställning om jag berättade. Jag var rädd att de skulle se mig som någon som snart skulle försvinna iväg på föräldraledighet, som ett osäkert kort som därför inte var värd att satsa på. Jag var också rädd att mina kollegor skulle börja se annorlunda på mig och tycka synd om mig.

Kanske är det också många som inte berättar för att de inte orkar med alla frågor från omgivningen. De orkar inte bli påminda hela tiden även av familj, vänner och kollegor. Det räcker med de ständiga påminnelserna i vardagen…

Dessutom finns det i samhället en starkt rotad kultur av att man inte ska berätta om sin graviditet förrän man passerat de mest kritiska första tolv veckorna, när den största risken för missfall är över. Det är något jag numera har väldigt svårt att förstå… För om ingen visste att du var gravid, så kan du ju inte sedan berätta att du fick missfall och ingen förstår varför du drar dig undan och mår dåligt.

Ja, det finns nog fler anledningar till att man inte berättar. För mig var det dock en befrielse när jag väl började berätta för släkt, vänner och kollegor. Jag behöver inte längre hitta på ursäkter för mitt beteende och jag behöver inte fejka fler tandläkarbesök på jobbet utan kan säga att jag ska till gynekologen. Jag kan berätta att jag tycker att det är jobbigt när kollegorna klagar på sin stress med att hämta och lämna på dagis och jag kan säga att jag inte orkar gå på fest eftersom jag är mitt i en tuff hormonbehandling.

Enda möjliga nackdelen med att vara öppen med barnlösheten är att det öppnar upp för andra att tycka saker om vad jag ska göra åt den. Och jag har ju redan tidigare skrivit vad jag tycker om tips och råd… 

Är du öppen med din barnlängtan och dina svårigheter att bli gravid? Eller är du en av dem som inte berättar? Varför har du valt att berätta/att inte berätta? Kommentera gärna!

Är du i början av din process? Läs mer om ofrivillig barnlöshet och vilken hjälp som finns att få på 1177 Vårdguiden.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *