Att vara på olika ställen i sin barnlängtan

Andra frågar mig ibland vad som varit det svåraste på vår långa resa för att få barn. Jag skulle kunna säga att det varit missfallen. Särskilt det andra, det i vecka 11, som kom när jag äntligen hade börjat sänka axlarna, slappna av och tänka att det kanske var vår tur den här gången. Istället fann jag mig en sommardag mitt i juli i kö till toaletten på Statoilmacken i Spekeröd med blodet rinnande i floder nerför benen medan människor runt omkring mig funderade över om de ville ha senap och ketchup på korven och vilket godis de skulle köpa till bilresan. Ja, missfallen har varit bland det svåraste.

Läs mer om missfall på 1177 vårdguidens sida.

Folk som är spruträdda undrar ofta om det inte är sprutorna som varit det värsta. Folk som tycker att det är obehagligt att gå till gynekologen undrar över alla ultraljud. Men både alla sprutor och att ligga i gynstolen och spreta med benen blir så småningom vardag. Det är inte svårt. Inte alls.

Sprutor IVF

Det finns annat som varit svårt förutom missfallen, men det svåraste är ofta det som andra inte ens reflekterar över. De där vardagliga situationerna – när kollegorna kommer till jobbet med andan i halsen och beklagar sig över hur stressig morgonen har varit eftersom barnen har krånglat. När du ser den tredje ultraljudsbilden i Facebookflödet på en månad och funderar över hur du ska orka skriva grattis utan att det känns falskt. När du dricker ett glas rosévin på altanen som du önskar att du inte kunnat dricka, men som du ändå häller i dig eftersom mensen ändå har kommit och ännu ett försök har misslyckats. När alla julkort på glada bebisar börjar dyka upp i brevlådan och du tvingas göra bokslut över ännu ett år som barnlös.

Men det som varit det absolut svåraste för mig var när jag och min sambo var på olika ställen i vår barnlängtan. Efter mitt första missfall när allt jag ville, allt som fick mig att stå ut och kliva upp på morgonen, var tanken på att försöka igen och han plötsligt inte ville längre. Då kunde jag inte längre dela sorgen över alla gravidbesked och födda bebisar med honom. Då stod jag ensam med all min förtvivlan, all min längtan och all min sorg. Jag kunde inte dela den med honom eftersom det var hans tvivel som satte stopp, hans tvekan som gjorde att vi inte kom vidare. För varje månad och varje ägglossning såg jag min fertilitet rinna ur mig som sanden i ett timglas och min maktlöshet var förlamande.

Att vara på olika ställen i barnlängtan

Månader av frustration passerade. Jag ville leva med honom även om vi aldrig fick några barn, men jag kunde inte leva med att vi inte ens försökte. Jag insåg att det enda det skulle leda till var att jag skulle börja förakta både honom och mig själv. Efter ett tag gick vi till en terapeut och till slut ändrade han sig. Idag är jag glad att vi redde ut det, men om du frågar mig vad som varit svårast under alla de här åren så svarar jag att det var tiden då vi var på olika ställen i vår barnlängtan. I allt det andra har vi delat svårigheterna och stöttat varandra, men under den tiden stod jag ensam.

Det är inte ovanligt att man är på olika ställen i sin barnlängtan i ett förhållande och mitt hjärta värker för er som vill mer än er partner. Det är en oerhört svår situation. Men den är inte omöjlig att lösa. Det gick för oss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *