Att överge sina egna ägg

Jag var 42 år första gången jag blev gravid och jag hade hunnit fylla 43 när vi satte igång medd vår första provrörsbefruktning. Eftersom jag var över 40 vände vi oss direkt till en privat klinik (gränsen för att få göra landstingsfinansierad IVF var då 38, men är idag 40 i de flesta landsting). Hos den privata kliniken var åldersgränsen 43, men kliniken gjorde en fertilitetsutredning innan vi fick klartecken att sätta igång och det jag fick höra var att mina värden såg bra ut och att vi gärna fick försöka. Jag hade fertilitet som en 37-åring, sade de och eftersom min egen mamma var 41 när hon fick mig tänkte jag att vi i min familj nog är fertila länge. Jag tänkte att det var i elfte timmen, men jag hade inte en tanke på att jag redan kunde vara för gammal.

Ingen pratade med mig om att allt utredningen visade var att jag hade bra äggreserv för min ålder, dvs att jag hade relativt många ägganlag kvar, förmodligen skulle svara hyfsat bra på stimuleringen och få ut många ägg. Ingen på IVF-kliniken nämnde att kvaliteten på äggen är av avgörande betydelse. Ingen nämnde statistiken och de förhållandevis små chanserna att föda ett levande barn efter att man passerat 42.

Vi fick mycket riktigt många ägg för min ålder – 7-8 varje gång och 5-6 av dem blev befruktade och utvecklades till blastocyster, 5-dagars embryon. Mycket bra resultat var det enda vi fick höra av läkarna. Jag blev också gravid på mitt andra IVF-försök (men fick ett nytt missfall, i vecka 11). Ingen talade om att missfallet med stor sannolikhet hade med min ålder och äggkvaliteten att göra. Först efter vårt fjärde IVF-försök rekommenderade läkaren att vi skulle vända oss utomlands och göra äggdonation. Det var första gången jag hörde talas om äggdonation, första gången jag konfronterades med tanken på att ge upp mina egna ägg.

Jag var inte redo. Jag blev ju gravid. Det måste fungera. Fortfarande pratade ingen om äggkvalitet. Fortfarande visade ingen någon statistik. Visst hade jag läst att äggkvaliteten blev sämre med åldern och jag hade gjort mitt bästa för att boosta äggen genom att hålla strikt diet och äta diverse kosttillskott som höga doser Q10 och DHEA (som är dopingklassat i Sverige, men som jag lyckades få tag i från utlandet).

Vi valde att fortsätta med IVF-försöken, men utomlands istället. Planen var att göra flera äggplock och samla ihop ett antal blastocyster innan vi gjorde ett sista återförande. Men från att ha fått många ägg fick jag vissa gånger bara 2-3 stycken. Ett par gånger fick jag 8-9 stycken, men då var flera äggblåsor tomma och vissa omogna. På fyra äggplock och flera avbrutna stimuleringar lyckades vi till sist skrapa ihop två embryon som vi satte tillbaka, men försöket misslyckades. Vid det laget var jag så trött på allt att jag faktiskt hade vant mig vid tanken på att ge upp mina egna ägg och gå över till att använda donerade ägg.

Bra äggreserv

Men det tog lång tid att landa i det beslutet och det var svårt att ge upp mina egna ägg. Det kändes orättvist att jag skulle behöva ge upp mina gener när det var männen jag älskade som hade tvekat och tvingat mig att vänta. Min pappa hade nyligen dött och jag sörjde verkligen att aldrig få se hans stora näsa eller hans glittrande ögon hos mitt barn. Jag ville att mina älskade släktingar skulle leva vidare genom mina barn. Men till slut insåg jag fakta. Jag var för gammal. Mina ägg var för gamla. Om det skulle bli några barn alls måste det bli med en annan kvinnas ägg. Bättre det än inga barn alls. Men det var många tankar som snurrade i huvudet. Tankar kring ifall jag skulle älska barnet lika mycket om det inte var mina gener. Tankar kring om barnet skulle älska mig lika mycket om det visste att jag inte var genetisk mamma. Men jag läste på om epigenetik, som visar att jag som bärare av barnet faktiskt påverkar vilka gener som som slås på och av, och det kändes spännande. Det blir ju ändå jag som blir biologisk mamma.

Nu har jag landat i att det kommer att bli mitt barn, vårt barn, även om det inte är mina gener. Men det tog tid. Jag önskar så innerligt att någon hade visat mig statistiken över ålder och äggkvalitet redan innan vi satte igång vår första IVF. Det hade kunnat bespara mig ett par år av misslyckade IVF-försök utomlands och många hundratusen kronor innan vi gick över till äggdonation. Men jag antar att det skulle varit en dålig affär för IVF-klinikerna i Sverige. Förhoppningsvis kan det kanske ändras nu när dörren för att göra äggdonation i Sverige har öppnats även på privata kliniker.

Så här ser det ut. (Kom ihåg att jag var 43 när vi började…)

Äggkvalitet och ålder
Källa: American national summary on assisted reproductive technology success rates. National Center for Chronic Disease Prevention and Health Promotion, December 2011

Från och med i år går det att göra äggdonation privat även i Sverige. Men det kan vara långa köer för att få hjälp. Läs mer om att donera ägg eller spermier på 1177:s sida.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *